Klimatångest

När jag var i 10-årsåldern drabbades jag av undergångsångest. Jag fick lära mig att jorden är ca 4 miljarder år gammal, och att jorden skulle gå under, slukas av solen, om bara 3,5 miljarder år. Jag fick en stark obehagskänsla av att tiden höll på att rinna ut och att vi desperat behövde komma på en räddning för planeten jorden.

Efter ett par dagar hade jag insett att 3,5 miljarder år är ganska lång tid och att det inte fanns någon större orsak att oroa sig akut.

Människan har alltid haft en undergångsångest. Oro för att en katastrof ska inträffa eller en sjukdom ska utrota alla. Syndafloden, som beskrivs i många uråldriga skrifter, inte minst Bibeln sätter ju tonen. Det kan komma en ostoppbar katastrof som utrotar oss alla (utom möjligen de som agerar på ett visst sätt)

För 115 år sedan var det panik i tidningar för att Halleys comet skulle passera jorden och kometens svans, som innehöll cyanid, som skulle utrota livet.

Nu blev det inte så utan Halleys komet fortsatte sin bana, och vi kom på nästa undergångsscenario.

Parallellt med undergångsångesten kommer mer eller mindre adekvata lösningar för hur vi ska undvika den totala katastrofen. Under den mörka medeltiden drog digerdöden över Europa – en riktig katastrof, som skördade massor av liv över kontinenten. En finurlig lösning på detta var flagellanter som drog runt i skaror och piskade sig själva i hopp om att självbestraffning skulle få högre makter att stoppa katastrofen.

Idag tänker vi att detta förmodligen inte hade så där jättestor påverkan på pestens härjningar.

Idag har vi klimatkatastrofen som vårt stora undergångsscenario. Redan på femtiotalet varnade forskare för att det skulle komma en ny istid och frysa hela norra halvklotet så att det blev obeboeligt. Några decennier senare var oron motsatsen, att alla isar skulle smälta och översvämma världen i en ny syndaflod. När tiden tickar på så verkar det varken som att det kommer en ny istid eller att isarna smälter och nu använder man mest termen ”extremväder” som kan passa in lite överallt. Extremväder är en alldeles utmärkt term för att driva oron vidare. Man glömmer lägligt bort att jorden alltid haft perioder av extremväder och naturkatastrofer och att mänskligheten nuförtiden är betydligt bättre rustade för sådana scenarier – vilket resulterat i betydligt färre döda människor när katastroferna slår till.

Klimatkatastrof-förespråkarna fick backa lite under Covid, då de fick konkurrens av en annan katastrof som skulle få mänskligheten att gå under, men nu när Covid är under kontroll så kommer klimataktivisterna fram igen. (De fick ju backa lite i slutet av 90-talet när milleniebuggen skulle utlösa kärnkraftshaverier över hela jorden – en katastrof som alla glömde bort år 2000 eftersom den aldrig inträffade.)

Inom psykiatrin ser vi emellanåt dessa människor som fastnat i Klimatångest. En del får beskrivas som oroliga människor där oron fokuserats på att jorden ska gå under. Andra har symtom åt psykoshållet där klimatångesten tar sig psykotiska intryck.

Naturen är känslig och som människor har vi ett ansvar för att ta hand om den. De flesta av oss är fullt överens om att vi inte ska ägna oss åt nedskräpning, miljöförstöring och jorderosion. Den moderna klimataktivismen fokuserar bara på ett par områden som man anser är orsaken till den stundande undergången (eller åtminstone till ”extremvädret”). Fossila bränslen och fisande kor är de stora bovarna, och därmed människor som reser med flyg eller bil, eller är köttätare.

Ju mer resurser vi lägger på att stoppa resor, stoppa olja och ta bort kött från menyer, desto mindre resurser lägger vi på att ta hand om riktiga miljöhot, som vi faktiskt kan påverka. Eftersom jag själv är en stor miljövän ser jag det som ett problem.

Inte mycket har ändrats sedan 1300-talets flagellanter. Budskapet är att vi ska plåga oss själva genom att aldrig resa och inte äta kött, så blidkar vi moder jord. Och istället för att gå till kyrkan för tröst så går man till psykiatrin för lugnande läkemedel.

Medan oron för klimatkatastrofen bubblar upp lite överallt så växer isbjörnsstammen till sig, korallreven har återhämtat sig fint, polarisarna mår alldeles utmärkt och tack vare den förhöjda koldioxidnivån så mår växter bra och jorden blir grönare.