Ryggsäcksteorin

En liten saga för att beskriva ett perspektiv av psykiatri…

Vi ger oss ut i livet. Glada, nöjda och kanske lite naiva. Bärandes på en lätt ryggsäck – redo att samla erfarenheter…

Men så börjar problemen.  Universum stoppar stenar i vår ryggsäck. Det blir tungt men vi kämpar på, det blir tyngre men vi håller ut. Till slut orkar vi inte. Ryggsäcken är för tung, vi har inte krafter och vi tappar modet.

Så vi söker hjälp. Vi går till vården och kommer till psykiatrin. Kanske kan psykiatrin hjälpa oss att tömma ryggsäcken…

Och ibland är det så. Ibland hittar psykiatrin en stor sten, en depression, en bipolär sjukdom, ett tvångssyndrom, en emotionell instabilitet eller ett missbruk. Den stora stenen kan lyftas ut och färden genom livet kan fortsätta.

Men det vanligaste är att psykiatrin hittar en hel samling av stenar. En mängd problem där varje enskilt problem inte är tyngande nog för att knäcka en människa, men där den samlade bördan knappast går att bära.

En del av stenarna har universum stoppat ner utan att vi kunde göra något. En del stenar har andra människor stoppat i vår ryggsäck. Men flera stenar har vi själva stoppat ner.

Det psykiatrin gör i normalfallet är att peka på en sten (vi utreder och ställer en diagnos) och vi förklarar att det är just den stenen som orsakar hela tyngden.

Psykiatrin kallar stenen för ”patologi” och försöker plocka bort den (vilket kallas för ”behandling”). Ofta när den patologiska stenen, som ska förklara hela tyngden, plockas bort så stoppar psykiatrin ner nya stenar som kallas ”biverkningar”, ”patientroll” och ”inaktivitet”. Inte sällan är ryggsäcken tyngre när psykiatrin är färdig jämfört med tidigare.

Stannar vi kvar i psykiatrin hittar de nästa sten som ska lyftas ut, med liknande resultat.

Varje ny  sten psykiatrin hittar pekas ut som förklaringen varför ryggsäcken är så tung,  och ofta finns ett löfte (uttalat eller outtalat) om att ryggsäcken kommer att vara fjäderlätt när behandlingen är färdig.

Men det finns ett alternativt sätt att hantera den tunga bördan vi har. Utspritt i livet finns också en massa magiska drycker som man kan hitta och som ger oss mer än tillräckligt med energi för att bära vår last, och lite till. Dessa drycker kallas för  ”salutogena faktorer” eller friskfaktorer.

Psykiatrin ser det inte som sitt uppdrag att hitta dessa drycker (och det är inte psykiatrins uppdrag!). En del inom psykiatrin är inte ens medvetna om att de finns.

Snipp, snapp, snut…

Så vad är mina poänger med detta? Är det bara att kritisera psykiatrin?

Nä. Inte bara…

Psykiatrin behövs och gör stor nytta när det kommer till ett fåtal, allvarliga tillstånd.  Vi är mycket duktiga på att både behandla och diagnostisera när det finns en stor sten i ryggsäcken.

Vi kan också göra stor nytta genom att hjälpa patienter att se vilka problemområden som finns och vem som är  bäst lämpad att lyfta stenen ur ryggsäcken (inte sällan är det patienten själv). Det är inte fel att sätta in psykiatrisk behandling i dessa fall, om både patient och läkare är medvetna om att det bara är ett delproblem som behandlas- och att uppföljning sker.

Däremot gör vi ofta fel när vi missar att förstå att livets svårigheter ofta liknar psykiatriska symtom (dåligt mående är inte en psykisk sjukdom). Och vi saboterar för patienter när vi behandlar enstaka symtom och händelser utan förståelse för helheten. Vi skadar mer än vi gör nytta när vi bortser från patientens egen kompetens,  eller tidens förmåga, att lösa problem. Och när vi hittar på nya, attraktiva förklaringar på lidande och nedsatt funktion så lurar vi människor.

I vuxenpsykiatrin i Växjö jobbar vi mer och mer med att kartlägga vilka stenar människor bär runt i sin packning (Trebesök hos läkare eller legitimerad personal). Ibland hittar vi något som måste behandlas. Ofta hittar vi allmänna svårigheter där behandlingen är mer skadlig än symtomen.

Att ta in patienter i psykiatrin för att titta på två symtom och avgöra om dessa förklarar livet är inte bra vård.

Det borde kanske finnas en diagnos som heter ”Blandad belastning”, som skulle vara en anpassning till en modern värld.