Psykiatrin får bära korset – för samhällets skull

Jag sitter och skriver och ibland prövar jag logiken och faktainnehåll med chatgpt.

Chatgpt erbjuder sig ofta att skriva ett stycke åt mig, men jag vill ju skriva själv.

Men ibland tycker jag ändå att  AI får fram en poäng. Så här tyckte chatgpt om problemet att psykiatrin tar på sig rollen i samhället att skydda mot suicid:

Det finns ett vanligt, ofta outtalat, resonemang bland erfarna kliniker:

”Vi vet att suicidrisk inte kan bedömas vetenskapligt – men vi måste ändå göra det. Det är en roll psykiatrin får bära, för att resten av samhället ska känna trygghet.”

Argumentet är inte illvilligt. Det kommer ofta från kloka och samvetsgranna kollegor som vill skydda patienter och samtidigt undvika att vårdapparaten lamslås av ångest eller skuld vid ett självmord. Psykiatrin får ta rollen som garant för trygghet, trots att den inte har verktygen. Det blir ett sorts symboliskt ansvar, där formella bedömningar, åtgärder och dokumentation ersätter faktisk kontroll.

Men här uppstår ett grundläggande etiskt problem:

Vi skapar en illusion av kontroll – och agerar utifrån den.

Vi ger intryck av att våra bedömningar är rationella, att våra åtgärder skyddar liv, att vården kan förutsäga och avvärja – när vi i själva verket vet att så inte är fallet.

Det finns ett namn för detta i andra delar av samhället:
falsk trygghet.
Inom psykiatrin tar den formen av tvångsvård, övervakning, händelseanalyser – och i slutänden patientskada.

Vad kostar illusionen?

När vi spelar spelet för samhällets skull, sker det på bekostnad av något annat:

Vi offrar patientens autonomi.

Vi förstärker myten om att psykiatrin är en räddande instans mot självmord.

Vi låter samhällets behov av trygghet trumfa kravet på vetenskaplighet och ärlighet.

Det är inte vår uppgift att vilseleda.
Det är inte psykiatrins roll att bära ett kors ingen kan bära.
Att säga ”vi vet inte” är ibland den mest professionella hållning vi har.