Tre teorier som krockar

Varför har vården och samhället så svårt att få ett grepp om ADHD problematiken?

Varför har vi fått en diagnosinflation när det gäller ADHD?

Orsaken är att vården har blandat ihop tre olika teorier som delvis har med varandra att göra.

Den första teorin handlar om neuropsykiatri – att människors gener ger oss olika färdigheter och förmågor redan vid födseln. Inom personlighetsteorin kallas dessa färdigheter för temperament. Det är samma färdigheter som kallas för neuropsykiatri enligt den neuropsykiatriska teoribildningen.

När det gäller ADHD har man parat ihop två av dessa temperament nämligen impulskontroll och koncentration och menar att det är en diagnos.
Genom historien så har liknande tillstånd beskrivits på lite andra sätt. Andra temperament har bakats in i tillståndet. Emotionell instabilitet var för 100 år sedan ett ingående symptom i det syndrom som nu kallas ADHD. Motorisk klumpighet var för 30 år sedan ett symptom och diagnosen kallades då DAMP. De senaste 25 åren har diagnosen landat enbart i temperamenten impulskontrollbrist och koncentrationsstörning och diagnosen kallas ADHD.

Att temperament sitter i generna och hjärnan är med hög sannolikhet en korrekt förklaringsmodell. Vilka temperament som ska bakas in i olika diagnoser är däremot osäkert. Det finns inga undersökningar, som röntgen eller blodprover, som kan bevisa att just de temperament vi beskriver bör hänga ihop.

Den andra teorin handlar om hur diagnosen ska ställas. Det finns inga objektiva fynd. Diagnosen ställs på patientens och anhörigas berättelse om hur livet har sett ut tidigare och hur det ser ut i dagsläget.

Psykologer gör djupgående intervjuer och drar slutsatser och dessa iakttagelser kopplas ihop med teorin om neuropsykiatri och ADHD.

Det finns många andra tillstånd som ger problem med impulskontroll och koncentration. Medfödd ångest. Hormonella svängningar. Låg begåvning. Dålig uppväxtmiljö. Traumatiska händelser i livet. Missbruk. Hjärnskador. Långvarig psykisk problematik. En del utredningar tar hänsyn till dessa förklaringar – andra utredare struntar i dem. Även när utredningen tar hänsyn till dem är det inte möjligt att urskilja, med någon högre säkerhet, vilken förklaring som är mest korrekt.

Den tredje teorin handlar om centralstimulerande läkemedel. Centralstimulerande läkemedel är vakenhetshöjande, koncentrationshöjande och impulskontrollstärkande. De starkaste av dessa läkemedel är substanser som liknar amfetamin. Teorin säger alltså att läkemedel som liknar amfetamin hjälper mot impulskontrollstörning och koncentrationsbrist.

Amfetaminpreparat kan fungera mot impulskontrollbrist och koncentrationsstörning oavsett om personen har ADHD-diagnos eller inte.

Det går att se i studier att dessa substanser hjälper mot just dessa symtom. Samtidigt så ger substanserna en känsla av framgång och belöning. Patienten kan således uppleva sig både mer effektiv och bättre samtidigt som den blir inaktiv. För den som behandlar är det svårt att urskilja om patienten har fått en bättre funktion eller bara upplever att den har fått en bättre funktion.

Läkemedlen kan ha positiv effekt men har också ett antal otrevliga biverkningar. Cirka 25 % av vuxna som provar läkemedel upplever god nytta och få biverkningar av medicinen. Cirka hälften av dessa upplever en kortvarig nytta på ett eller två år, men därefter överväger biverkningarna. 10 – 15% upplever en långvarig nytta men även denna effekt brukar avta efter 10 – 15 år. Det är således ingen livslång behandling som fungerar till ålderdomen.

Vi har alltså en icke bevisad, fluktuerande teori som vi diagnostiserar med trubbiga diagnosinstrument och därefter ger en behandling med ett potentiella missbrukspreparat för att påverka den teoribildning vi har. Ibland blir det rätt. Ibland blir det fel.

Det är inte behandlingen i sig som är problemet. Det är att de tre teoribildningen ha smält samman och att många människor tror att detta är faktauppgifter. Det är inga faktauppgifter. Det är teorier och hypoteser och bristfälliga mätmetoder.

Jag skriver det här och nu.  Om tio år kommer det att vara allmän kunskap.