Kändis-ADHD

Under flera års tid har en av mina arbetsuppgifter varit att hålla en föreläsning för patienter som fått diagnosen ADHD. I behandling av ADHD ingår en utbildning som i Växjö kallas för ADHD-grupp.

Det är en mycket bra insats. Patienter som har svårigheter med koncentration och impulskontroll får information i grupp, och kan även diskutera sinsemellan om vilka svårigheter vardagen kan bjuda på.

Det brukar vara cirka åtta tillfällen där även närstående bjuds med vid ett tillfälle. Behandling av ADHD är ju till 90 % en fråga om strategier, rutiner och självkännedom så denna typ av gruppbehandling – ibland tillsammans med en arbetsterapeutisk kontakt – är huvudbehandlingen vid ADHD-symptom.

I Växjö ger vi även denna insats till patienter som har ADHD-symptom men där vi väljer att inte utreda – för att symptomen inte påverkar livet i så stor utsträckning, eller för att utredningen inte är möjlig att utföra.

Vid ett av grupptillfällena blir läkaren inbjuden att ge sin syn på det hela, och det är där jag kommer in i bilden. Jag har gjort detta under något decennium och jag har ett paket bilder i en powerpointpresentation. Initialt pratade jag rätt mycket om teorierna bakom läkemedlen, förutom teorierna bakom diagnosen.

Bland mina bilder har jag även haft en avslutning med ett trösterikt budskap om att ADHD inte är en allvarlig sjukdom utan det går bra att lyckas i livet även med dessa symptom. Jag har således haft ett collage med ett gäng kändisar som fått diagnosen.

Det slog mig i veckan att jag kommer att få byta ut denna bild. Det börjar bli svårare att hitta kändisar som inte har en ADHD-diagnos.

Med tanke på hur utredningarna utförs nu för tiden är det faktiskt svårt att hitta någon medborgare i Sverige som inte uppfyller kriterierna för en ADHD-diagnos eller en ADD-diagnos.

Det kommer in patienter som har fått diagnosen lindrig ADD. Diagnoskriteriet för denna diagnos är att det finns perioder i livet när patienten inte kan koncentrera sig fullt ut. Ofta har diagnossättaren ignorerat andra orsaker till att koncentrationen är nedsatt. En människa kan ju få en nedsatt koncentration om livet är stressigt, om den upplever nedstämdhet eller oro, om den är trött, om den inte har ätit ordentligt eller om den tänker på någonting som är roligare. Alla förklaringar till nedsatt koncentration har sammanfattats i diagnosen lindrig ADD.

Alla svårigheter som människor drabbas av i livet förklaras också av att personen emellanåt har haft lite svårt att koncentrera sig. All form av dåligt mående hänförs till den emellanåt låga koncentrationen.

Att få sin ADD- eller ADHD-diagnos tycks ha blivit populärt inom kändisvärlden. Att få bära omkring sin diagnos som en Labubu-docka är lite inne – och inte alls cringe.

Fenomenet är inte nytt. För 20 år sedan hade den bipolära diagnosen exakt samma funktion fast den bipolära diagnosen hade tråkigare läkemedel.

ADHD- och ADD-diagnoser behandlas ju med amfetaminliknande preparat vilket naturligtvis ljusar upp tillvaron lite grann.

För mig blir det allt svårare att ta den neuropsykiatriska diagnostiken seriöst. Diagnoserna säljs. Diagnoserna visas upp som ett litet komplement till den egna personligheten. Diagnoserna anges som förklaringsmodell till alla karaktärsbrister som vi har. Jag behöver inte förändra min livsföring – jag har en diagnos!

Ett alternativ är ju att vi ställer diagnosen ADHD eller ADD på alla nyfödda i landet och att de som inte har några koncentrationssvårigheter eller impulsivitet under uppväxten får göra en utredning för att ta bort diagnosen. Jag tror att vi sparar tid och resurser på detta