Tänk om

Tänk om Socialstyrelsen helt enkelt tog bort rekommendationen om att psykiatrin ska utföra suicidriskbedömningar vid varje patientkontakt.
Det låter avlägset. Det låter osannolikt.
Men det skulle ligga helt i linje med all tillgänglig evidens.

För evidensen är entydig:
det går inte att bedöma suicidrisk med kliniskt användbar precision, och
psykiatrisk suicidprevention – så som den bedrivs idag – räddar inte liv.

Det är inget hemligt. Det är inte kontroversiellt i forskningen. Det är bara okänt i praktiken.

Men låt oss ändå leka med tanken: Vad skulle faktiskt hända om rekommendationen försvann?

1. Psykiatrin skulle fortsätta som vanligt – ett tag

Det skulle ta tid innan vården ens förstod vad beslutet innebar.
Medarbetare skulle fortsätta skriva sina riskbedömningar, remittera in patienter, lägga in patienter — trots att det inte längre fanns något krav att göra det.

Gamla föreställningar sitter hårt. Och många medarbetare skulle muttra om ”nymodigheter” och om hur ”farligt” det är att låta patienter fatta egna beslut.

2. En kortvarig ökning av självdestruktivitet

Ja, sannolikt skulle destruktiva beteenden öka kortsiktigt.
Inte för att fler vill dö — utan för att många patienter lärt sig ett enda språk som psykiatrin lyssnar på: självdestruktivitet.

När psykiatrin slutar svara på det språket blir det först mer av samma.
Men det klingar av när det inte längre ger önskad effekt.

Det är så beteenden fungerar.

3. Händelseanalyserna skulle sluta anklaga den senaste vårdkontakten

I 20 år har händelseanalyser i psykiatrin utförts med ett olycksfallsperspektiv:
Patienten räknas som tänkande och kapabel — fram tills den blir suicidal.
Då blir den plötsligt ett objekt utan vilja, och vårdens uppgift blir att ”rädda” den från ett beslut den inte anses ha fattat.

Slutsatsen blir alltid densamma:
Någon gjorde en bristfällig suicidriskbedömning.

Men om suicidriskbedömningar inte längre är rekommenderade — ja, då faller hela den konstruktionen.
Då måste händelseanalyser äntligen börja handla om system, processer och kvalitet — inte om syndabockar.

4. Patienten skulle åter bli ett subjekt – inte ett objekt

Det är psykiatrins blinda fläck:
Så länge vården låtsas att suicidalitet går att bedöma, räknas patienten inte som en tänkande varelse.

Om rekommendationen försvann skulle psykiatrin för första gången på decennier behöva erkänna:

> Det är patientens liv, patientens beslut och patientens autonomi som står i centrum.

Det skulle vara ett paradigmskifte.

5. Fokus skulle flyttas till funktion, autonomi och beteendeförändring

Om suicidriskbedömningar inte längre är en indikator på vårdens kvalitet, då öppnas en annan dörr:

ökad funktion

minskad destruktivitet

förbättrad autonomi

Det psykiatrin faktiskt kan påverka.

Sjukvården är då fri att sluta jaga symtom och istället börja utveckla människor.

6. På sikt: bättre vård, lägre kostnader, färre inläggningar – troligen även färre självmord

När vården slutar förstärka destruktiv kommunikation, och slutar tro att varje hot innebär sjukdom eller tvång, blir vårdmötet mer mänskligt:

färre inläggningar

mindre tvång

mer delaktighet

mer långsiktiga mål

bättre relationer

färre desperata beteenden


Och sannolikt också färre självmord.

Men kommer det hända?

Nej.
Inte nu.
Inte ännu.

Psykiatrin är inte redo.

Det kräver mod att lämna en illusion som så länge varit psykiatrins skyddsnät — även om skyddsnätet aldrig har burit.

Men en dag kommer det att ske.
Evidensen är för stark. Illusionen för bräcklig.

Och när det händer kommer alla fråga sig samma sak som alltid vid paradigmskiften:

”Varför tog det så lång tid när vetenskapen var så tydlig?”