Fay Wray’s Syndrom

Låt oss hitta på en ny diagnos. Det är en neuropsykiatrisk diagnos. Det innebär att diagnosen kommer från våra gener och att vi är födda med den. Låt oss kalla diagnosen för något spännande namn, varför inte Fay Wray:s Syndrom (=FWS)?

FWS beskriver personer som är oroliga, försiktiga och har mycket ångest. Detta beror inte på att de är oroligt lagda utan att de har en neuropsykiatrisk diagnos som ger dem mycket ångest. (I sammanhanget kan jag tillägga att det finns mer data som tyder på att ångest är genetiskt än att koncentrationsstörning skulle vara genetiskt).

Kriterierna för den nya diagnosen är: oro, ångest, försiktighet, blygsel, panikattacker och så vidare. Det finns många kroppsliga symtom också som kan ha funnits genom livet som kolik, sömnsvårigheter, yrsel, IBS tinnitus.
Tidigare diagnoser som Generaliserad ångest (GAD) och Fobisk personlighet skulle förklaras bättre av FWS – nu när forskningen har kommit på den nya diagnosen.

FWS måste ha lett fram till funktionsnedsättningar i livet för att den ska kunna ställas. Dessa funktionsnedsättningar kan vara svårigheter att bjuda upp till dans, nervositet att tala inför publik, hjärtklappning, svettningar och svårigheter att stå på sig i löneförhandlingar. Det sistnämnda innebär att personer med FWS får sämre betalt än personer som presterar likvärdigt – enbart på grund av sin diagnos.

Behandlingen vid FWS är precis som vi ADHD: rutiner, strategier, självinsikt, meningsfull sysselsättning, stödfunktioner och miljöanpassningar (och naturligtvis KBT, som fungerar på allt). Men om inte dessa behandlingar räcker till så finns det bensodiazepiner.

Benzodiazepiner ska bara ges till de patienter som inte upplever tillräcklig effekt av de icke farmakologiska behandlingarna. Någon kanske tycker att man bör vara försiktig med benzodiazepiner eftersom det är ett läkemedel som patienten kan bli beroende av och som kan missbrukas. Bensodiazepiner är inte på något sätt farligare än de amfetaminliknande läkemedel som används vid ADHD. Skillnaden är att psykiatrin ännu inte har förstått att de amfetaminliknande läkemedlen har samma problem som benzodiazepiner.

Staten skulle förmodligen se med oro på att vi har en ny diagnos där behandlingen ofta slutar med bensodiazepiner. De kanske skulle lösa det med att kräva en grundlig psykologutredning för att ställa diagnosen. Detta skulle resultera i långa köer till psykologutredningar och så småningom generera privata alternativ där utresare kan ställa FWS-diagnoser mot betalning.

Förklaringsmodellerna för mänskligt lidande och funktionshinder skulle helt plötsligt se annorlunda ut. I den moderna psykiatrin förklaras ofta ångest och utbrändhet som en följd av patientens svårigheter med koncentration och impulsivitet, det vill säga ADHD. Psykiatrin brukar säga att ADHD kan leda fram till illabefinnande och utbrändhet.

Med FWS skulle förklaringsmodellen kastas om. Det är alltså den medfödda ångesten som ger oss koncentrationssvårigheter och impulsivitet – inte tvärtom. Det finns lika många argument som tyder på att den förklaringsmodellen är sann som förklaringsmodellen vi nu använder, att ADHD är förklaringen.

Staten skulle också kunna koppla fördelar för de människor som lider av FWS. Vissa former av kommunala insatser skulle bara ges till personer med FWS. Skolor skulle kunna neka patienter/elever extra insatser om de inte var diagnostiserade med FWS. Möjligtvis skulle staten även kunna införa vissa begränsningar för människor med FWS, till exempel att de inte är lämpliga som militärer eller poliser.

Det skulle inte dröja länge förrän kändisar och influencers började gå ut och förklara att även de led av FWS. En skådespelare eller musiker skulle kunna beskriva att FWS gör att de får hjärtklappning innan de går ut på scen. Någon kanske skulle fråga artisten om inte det beror på scenskräck, men skulle då snabbt tillrättavisas att det faktiskt rör sig om en äkta psykiatrisk diagnos, en neuropsykiatrisk problematik, som kallas FWS.

FWS ska för övrigt inte ses som en funktionsnedsättning. Den korrekta termen för det för FWS är att det är en ”funktionsvariation”, möjligtvis en ”funktionsuppsättning”.

Om vi skulle utgå från vetenskapen så är FWS en minst lika trolig förklaringsmodell till människors illabefinnande som de nuvarande psykiatriska diagnoserna: autism och ADHD. Det finns alltså ingen medicinsk eller vetenskaplig orsak till att inte beskriva en diagnos som FWS. Det finns ändå två starka orsaker till att vi inte kommer att göra detta:

1.      Samhället och den medicinska professionen är medvetna om riskerna med benzodiazepiner. Samhället är inte alls på samma sätt medvetna om riskerna med de amfetaminliknande preparaten vid ADHD.
2.      Det finns inget läkemedelsbolag som skulle tjäna pengar på FWS. Benzodiazepiner är billig medicin så det finns inget driv att beskriva en ny diagnos som ingen tjänar pengar på.

En intressant iakttagelse är att primärvården de senaste 15 – 20 åren kraftigt reducerat sina förskrivningar av benzodiazepiner. Ryktet om deras farlighet har spritt sig. Under samma tidsperiod har långtidssjukskrivningar för stressrelaterade symtom mer eller mindre tredubblats. Om det bara är ett samband eller om det finns ett orsakssamband vet vi inte. Primärvården är försiktiga med bensodiazepiner, men remitterar gärna för ADHD-utredningar vilket vanligtvis slutar med behandling av amfetaminliknande substanser.

En annan intressant iakttagelse är bensodiazepinernas positiva egenskaper. Läkemedlen kom på sextiotalet och ersatte tidigare ångestlindrande preparat som alkohol och barbiturater. Barbiturater var ett mycket farligt läkemedel som kunde leda till att patienter dog. Benzodiazepiner är betydligt mildare och är förmodligen starkt bidragande till att den svenska suicidstatistiken började peka nedåt efter sextiotalet.

Jag skriver detta för att försöka förklara hur det psykiatriska narrativet styr hur vi tänker kring mänsklig funktionsnedsättning. Vi beskriver inte en objektiv verklighet utan fokuserar på en liten del och bygger upp en teoribildning utifrån det. Vi skulle lika gärna kunna fokusera på en annan del, till exempel den nya neuropsykiatriska diagnosen: FWS.

Fay Wray är alltså den kvinnliga skådespelerskan i filmen King Kong från 1933. Hon uppvisade i filmen flera tecken till ångest och oro.