Den suicidala kommunikationen

När suicidala budskap blir något annat än lidande

Det finns två sorters suicidala uttryck i psykiatrin.
Det ena är en människa som faktiskt kämpar för sitt liv. Det andra är ett språk som har lärt sig vilka knappar som får vården att reagera.

Båda företeelserna är verkliga. Båda kräver respekt.
Men de är inte samma sak — och de ska inte behandlas som om de vore det.

Psykiatrin har länge haft ett system där vissa ord automatiskt utlöser en kedjereaktion: bedömning, inläggning, tvångsåtgärder, krismöten. Det betyder att patienten inte blir lyssnad på som en människa, utan som ett riskobjekt. Det betyder också att kommunikationen börjar fungera som en valuta.

När människor märker att vården bara reagerar på hot om katastrof, så börjar de uttrycka sina behov i katastroftermer. Det är inte manipulation — det är inlärt beteende. Ett logiskt svar på ett ologiskt system.

Problemet är att både patient och vård då förlorar.
Vi förlorar kontakten med det verkliga lidandet.
Vi förlorar möjligheten att förstå vad som egentligen behöver förändras.
Patienten förlorar sin roll som tänkande subjekt, och blir istället en variabel i en riskmatris.

Det är först när man tar bort reaktionen på de suicidala budskapen som man kan börja prata på riktigt. Då återkommer människan. Då blir frågorna möjliga igen:
Vad är svårt? Vad behöver du? Vad vill du? Vad hindrar dig? Vad är nästa steg?

Det är då man kan börja behandla.

Och där landar kärnan i all modern psykiatri, även om vi sällan vågar säga den högt:

När den suicidala kommunikationen blir ett argument i en förhandling, är det inte längre en relevant kommunikation.