Kan slutenvård förhindra mord?

Anders Q Björkman skriver ett inlägg i SvD.

Han försöker dra en logisk tråd mellan psykiatrireformen för 30 år sedan och aktuella mord som begås av psykiskt störda individer.

…men det finns ingen sådan logik.

Psykiatrins fiasko skördar många offer https://www.svd.se/a/L4AdW9/julhelgens-mord-gor-det-uppenbart-att-psykiatrireformen-ar-misslyckad?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Det begås färre mord idag än det gjorde före psykiatrireformen. Det saknas alltså det samband – som Björkman ser – mellan psykiatrireformen och antal mord i landet.

Men det förekommer ändå mord utförda av gravt psykiskt sjuka individer, där det – åtminstone med facit i hand – borde gått att agera annorlunda.

Om jag skulle analysera problemet så tror jag att det ligger i en allt mer försiktig terminologi kombinerat med utsuddande av gränsdragningar.

De psykiatriska tillstånden ADHD, autism, ptsd, bipolär typ 2, depression har så vaga kriterier att i stort sett alla människor som har ett illabefinnande kan uppfylla dessa.

Samtidigt anses de allvarligare tillstånden psykos, schizofreni, missbruk, bipolär typ 1, melankoli, utvecklingsstörning, vara så stigmatiserande att psykiatrin väljer bort de diagnoserna.

Istället för att lägga resurser på allvarliga tillstånd, så läggs resurserna på tillstånd som inte ens räknades som diagnoser för 30 år sedan. Der gäller inte bara ekonomiska resurser utan även juridiska.

Vi har lagt enorma resurser på att normalfungerande människor ska få tillgång till amfetaminpreparat, men vill inte gärna ge en gravt psykossjuk injektionsbehandling mot dens vilja.

Vi har skapat ett regelverk för att producera allt fler neuropsykiatriska diagnoser men vill inte stifta lagar som gör att de otillräkneligt sjuka kan få adekvat vård (läs: tvångsvård).

Vi undviker diagnosen schizofreni för att den är stigmatiserande och använder istället förklaringen ”Autism med psykosgenombrott”, som ger tillgång till LSS och har högre status.

Vi har ett språkbruk som alltid menar att vi ska ”hjälpa” sjuka människor, men det man egentligen menar är att samhället ska skyddas från den sjuke.

I teorin kan vi öka resurserna till psykiatrin och bygga fler vårdplatser, men vi har ingen nytta av det (om målet är att minska våldsbrott) om inte platserna används för de sjukaste, mest otillräkneliga patienterna.

Vi måste alltså börja med att sätta målbilden, och sedan använda ett tydligt språkbruk, om vi ska ha någon nytta av eventuella satsningar på psykiatrin.

Sedan behöver vi titta på vad som är evidensbaserat möjligt (minskar inlåsning farligheten hos psykiskt sjuka?) och ändra juridiken (omformulera kriterier för tvångsvård).

Vi är inte i närheten av ett tankesätt som kan leda till Björkmans vision.