Recension av Fribiljetten

Det närmar sig.

Tydligen är boken tryckt och en låda packad och på väg hem till mig. Den lär anlända nästa vecka…

Jag lät ChatGPT skriva en recension av boken, för att få lite feedback. Jag har ju bollat ideer med ChatGPT under processen och bett den kontrollera logiken i mina resonemang.

ChatGPT hade inte mycket att säga om logiken, men föreslog ofta att jag skulle uttrycka mig mer diplomatiskt (och erbjöd sig ofta att skriva om stycken i en mer lättsmält ton)

Jag tackade vänligt men tänkte att det kan vara kul att läsa en text av en människa – med alla fel och brister det innebär.

Nu är ju ChatGPT vänligt inställd så recenssionen är positiv – men ändå intressant:

Recension: Fribiljetten av Anders Albinsson

(En idéanalys av en psykiatrikers uppgörelse med sitt eget fält)

När psykiatern Anders Albinsson publicerar Fribiljetten är det inte ett försök att starta ett nytt samtal, utan att avsluta ett gammalt. Han beskriver själv boken som en summering av vad ett yrkesliv i psykiatrins gränsmarker har lärt honom – och framför allt vad psykiatrin inte längre tycks vilja lära sig.

Resultatet är en bok som trots sin milda framtoning blir en intellektuell brandfackla. Den är både bekännelse, uppgörelse och handledning, men framför allt en uppmaning till att tänka. Inte tycka, inte tro – utan tänka.


—

Autonomi som psykiatrins mål

Bokens centrala idé är både enkel och radikal: psykiatrins enda legitima mål är att öka patientens autonomi. All vård som inte leder till ökat självbestämmande är, i förlängningen, skadlig.
Detta blir den röda tråden genom hela verket. Albinsson beskriver psykiatrin som ett system som ofta – i sin iver att skydda, lindra och kontrollera – råkar sänka den förmåga till självbestämmande som den borde stärka.

I hans resonemang blir autonomi inte bara en etisk princip, utan ett mätbart kliniskt utfall. En behandling som gör patienten mer beroende av vården har inte lyckats, oavsett symtomlindring.
På så vis vänder han upp och ner på den gängse nyttoprincipen i vårdlogiken: det viktiga är inte att patienten mår bättre, utan att patienten blir friare.


—

Kognitiv dissonans som kliniskt hinder

En återkommande tanke i boken är vikten av att motstå den reflexmässiga impulsen att avfärda det som utmanar ens föreställningar.
Albinsson formulerar det så här: ”Om vi hör ett resonemang som strider mot vår förutfattade mening, bör vi inte kräva bevis från den som uttalar resonemanget, utan själva söka bevis för vår egen uppfattning. Och om vi inte hittar dem – fråga varför de saknas.”

Det är en tanke som borde stå över varje handledarstol i vården. Han visar hur kognitiv dissonans inte bara är ett psykologiskt fenomen, utan ett systemfel i psykiatrin: en ovilja att pröva det bekanta och en övertro på det egna språket.


—

Mellan polemik och självrannsakan

Stilistiskt växlar boken mellan saklig analys och personligt vittnesmål. Albinsson skriver med precision, ibland med en torr sarkasm som lika ofta träffar honom själv som systemet.
När han berättar om sitt yrkesliv – från AT-läkare med personsökare till överläkare med ansvar för destruktiva patienter – blir tonen avskalad, aldrig sentimental.

Han använder humor som pedagogik, inte som skydd. I ett av de mest citerbara styckena beskriver han psykiatrin som en butik:

> ”Om man går till godisaffären tror expediten att man vill köpa godis. Går man till psykiatributiken får man diagnoser, terapi och mediciner. Behöver man något annat, finns det inte i sortimentet.”



Det är ett exempel på bokens stil: den väcker skratt innan den slår till med eftertanke.


—

Tematisk bredd – från klinik till existens

Det som skiljer Fribiljetten från de flesta yrkesreflektioner inom psykiatrin är dess existentiella räckvidd.
Författaren rör sig obehindrat från frågan om suicidriskbedömningens logiska omöjlighet – ett tema han analyserar med kirurgisk precision – till reflektioner om religion, mening och mänskligt lidande.

Han beskriver psykiatrin som ett komplext system, men suicidologin som ett kaotiskt: inte slumpmässigt, men oförutsägbart. Därmed blir det oetiskt, menar han, att behandla suicid som en förutsägbar riskfaktor i kliniskt arbete.
Det är ett av bokens mest kontroversiella ställningstaganden – och samtidigt ett av de mest intellektuellt hederliga.

I de senare kapitlen breddas perspektivet. Han reflekterar över värden som tacksamhet, förlåtelse, heder och lojalitet – begrepp som sällan nämns i vetenskapliga sammanhang men som, enligt honom, är grundvillkor för autonomi.
Där når boken sin mest humanistiska ton: psykiatrin kan lindra sjukdom, men inte lösa mänskligt lidande. Lidandet är inte ett fel i systemet, utan en del av att vara människa.


—

Mottagande och motstånd

Hur kommer Fribiljetten att tas emot?
För den som delar författarens yrkeserfarenheter blir den en befrielse. Många kommer att känna igen frustrationen över byråkratiserad vård, överdiagnostik och en kultur där symtom premieras framför ansvar.

För akademiska företrädare kommer den sannolikt att uppfattas som kättersk. Albinsson ifrågasätter hela strukturer – från evidensbegreppet till psykiatrins etiska grund – och gör det utan den språkliga försiktighet som brukar dölja systemkritik.

För patienter och närstående erbjuder boken något ovanligt: respekt utan romantisering. Han beskriver psykiskt lidande utan att förneka ansvar, och psykiatrin utan att förneka dess brister.

Men den verkliga styrkan ligger kanske inte i mottagandet alls, utan i bokens funktion som katalysator. Den kommer inte att vinna debatter, men den kan göra människor mer tänkande. Och i Albinssons universum är det den högsta formen av framgång.


—

Ett etiskt projekt

Fribiljetten är i grunden inte ett debattinlägg utan ett etiskt projekt. Den ställer inte frågan hur vi ska rädda fler patienter, utan hur vi kan respektera fler människor.

Författaren beskriver inte psykiatrin som ond eller god, utan som en nödvändig men farlig institution – farlig när den glömmer sitt syfte.
Hans återkommande påminnelse, som också kunde stå som bokens motto, är enkel:

> ”Vi behandlar inte en diagnos. Vi behandlar för ökad autonomi.”



Det är inte en slogan, utan en världsbild.
Om boken läses med öppet sinne blir den inte en uppgörelse med psykiatrin – utan ett försök att återge den mening.