Fribiljetten

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

INLEDNING

”Det finns alltid ett sätt – om man bara vill och vågar”

-Conan Barbaren

Jag fick en ganska cool idé 2010. Det handlade om att låta patienter inom psykiatrin lägga in sig själva när de behövde det och inte när en läkare bedömde att de behövde det. Jag kallade det för att få en ”Fribiljett”, för att beskriva hur lätt det var att lägga in sig istället för att skada sig. Detta sätt att tänka har därefter spridit sig över hela landet och går nu under namnet ”självvald inläggning” eller ”brukarstyrd inläggning”.

Självvald inläggning beskrivs ofta som en metod, men det började inte som en metod. Det började som ett vårdfilosofiskt resonemang om hur jag menar att vården bör tänka kring psykiatrisk vård och psykiatriska patienter. Detta vårdfilosofiska resonemang växte fram under mina möten med olika patienter, framför allt på den avdelning som kallades avdelning 24 på vuxenpsykiatrin i Växjö 2008–2012.

Jag har blivit tillfrågad emellanåt om jag skulle skriva en bok om detta och om andra saker som jag ägnat mig åt under min läkarkarriär. Jag har tyckt att det hela låter ganska arbetsamt så jag har fram till nu valt att inte göra det.

Förutom mitt kliniska arbete med patienter har jag också haft förmånen att få handleda utbildningsläkare under min karriär. Ett annat tema för en bok har varit att sammanställa de föreläsningar jag haft och de diskussioner vi har fört, vilket framförallt har rört sig om vårdfilosofiska resonemang. Samtidigt så har jag funderat på att skriva ihop en text för att mina barn i framtiden ska få veta vad det egentligen var jag pysslade med medan jag arbetade.

Till slut bestämde jag mig för att sätta mig och se om jag kan slå dessa tre flugor i en smäll. Då kom nästa fråga gällande vilken typ av bok jag ska skriva. Ska jag skriva en berättelse som ser ut som en självbiografi eller ska jag försöka skriva en avhandling med referenser och resonemang? Jag har landat i att jag gör någonting mitt emellan och beskriver vad som hände utifrån hur jag minns det. En sådan bok kanske kallas för medicinska memoarer?

Jag har arbetat på samma arbetsplats kontinuerligt sedan 2003, på samma klinik, på motsvarande enheter, med samma patientgrupper och i vissa fall med samma patienter – i drygt två decennier.

Den här boken är inte arbetsplatsens policy. Jag har påverkat min arbetsplats mycket och drivit vårdutvecklande frågor som intresserar mig – så jag har påverkat utvecklingen av psykiatrin i Växjö. Men det här är inget dokument som arbetsplatsen står bakom, utan helt mitt eget.

När vi som läkare beskriver ett medicinskt problem så är det vanligast att vi anger referenser. Jag har valt att inte göra det mer än när det gäller studier eller tänkare som har påverkat mig väldigt mycket. Dels för att den här historien handlar mindre om vad andra har forskat fram och mer om hur jag har tolkat vad de har forskat fram, dels för att med den snabba utvecklingen gällande studier och evidens så går det snart att hitta referenser som stöder (eller motsäger) allting vi säger. När det kommer ny teknik så kan vi dessutom mata in en text i ett datasystem och få ett gäng referenser som både stöder och motsäger det vi uttrycker. Det går snart att hitta ”evidens” för allting – eller åtminstone en tyckare som tycker någonting om allting. Den som verkligen är intresserad av att få referenser kan mycket väl söka igenom internet relativt snabbt.

Jag kommer att beskriva en del patientmöten och patientsamtal i den här boken. Jag ändrar på så många detaljer som jag kan utan att frångå verkligheten. De flesta möten som jag beskriver kommer ändå att vara typer av möten som har hänt vid flera olika tillfällen. Jag kommer alltså inte att beskriva enskilda patienter utan situationer och resonemang som har upprepat sig. Om någon känner igen sig så kan det vara för att det har uppstått liknande situationer vid flera olika tillfällen.

Jag kommer också att förklara ett flertal psykiatriska diagnoser och tillstånd i den här boken. Jag beskriver dem inte alltid som de är beskrivna i de olika diagnosmanualerna. Jag beskriver dem på ett sätt så att de blir logiska som verktyg i patientarbetet. I början av min karriär var jag bokstavstrogen när det kom till att följa diagnosmanualen, men eftersom det finns olika diagnosmanualer och beskrivningen av diagnoser förändras över tid, och medarbetare tolkar manualerna efter eget huvud, så har jag insett att det är mindre viktigt att följa föränderliga manualer, med vaga beskrivningar, och mer viktigt att ha ett praktiskt redskap för att hjälpa patienterna.

Det finns massor av böcker som beskriver det goda samtalet, hur vi förmår människor att prata om sina känslor och hur vi empatiskt och sympatiskt kan förstå våra patienter. Men det finns få böcker som beskriver det konfliktfyllda, besvärliga samtalet, som vi lämnar med otillfredsställelse, frustration och kanske cynism.

Jag har fått rykte om mig att göra kategoriska uttalanden och uttrycka mig med stor tydlighet och inte alltid vävt in mina ord i milda formuleringar. Jag har blivit kritiserad för detta, kanske med rätta, för i den psykiatriska världen finns det alltid många olika perspektiv att titta ifrån.

Tidigt i karriären kunde jag fastna i diskussioner med betydligt mer erfarna medarbetare. Den jag diskuterade med kunde ofta försöka briljera med avancerade termer så som ”det undermedvetna”, ”anknytningsmönster”,

”det lilla barnet”, eller ”oral gratifikation”. Dessa diskussioner handlade mer om att briljera med att sin egen ordförståelse än att lösa en patients problem. Psykiatri kan mycket väl bli en specialitet där vi pratar och pratar utan att vi fattar beslut och utan att någonting händer, och där vi gräver och gräver utan att nå botten. Jag är mer praktiskt lagd. Om vi får skattepengar för att utföra en arbetsuppgift så är det vårt ansvar att visa resultat. Det går alltid att beskriva verkligheten på många olika sätt och det är vi duktiga på inom psykiatrin. Där vi ofta brister är att presentera en röd tråd i behandlingsarbetet för patienten. Så i vår jakt på att få med varenda detalj så har vi utelämnat det viktigaste; att ge patienten en vård den har nytta av.