Svenska psykiatrikonferensen 2026

Så var årets konferens avklarad. Mycket var både gott och nyttigt.

Det går ju att välja vilka föreläsningar man vill lyssna på vilket gör att intrycket från konferensen kan skilja sig.

Jag valde föreläsningar om suicidprevention, diagnostik och filosofi.

Diskussionerna om diagnostik har blossat upp de senaste åren och gissningsvis beror detta på den kommande diagnosmanualen ICD 11, som planeras till 2028, samt den uppenbara diagnosinflationen gällande neuropsykiatri. Det är hög tid för psykiatrin att skärpa sig på diagnosområdet om vi vill fortsätta räknas som en seriös specialitet.

När det gäller suicidprevention så händer det grejer.

”Från strukturerad suicidriskbedömning till personcentrerat suicidsamtal – ett paradigmskifte i mötet om suicidalitet” handlade om att man nu alltmer öppet erkänner att suicidriskbedömningar inte fungerar.

Elin Fröding ska ha all heder för att hon bidragit till att knuffa igång diskussionen för ett par år sedan. Hon var dock inte med i presentationen.

Att flytta fokuset bort från suicidriskbedömningar liknades vid att försöka vända en oljetanker och det stämmer ju. Specialiteten har hållit på med detta nonsens i minst 25 år och det är naturligtvis svårt att plötsligt gå ut och säga att det var fel.

Även om jag är nöjd med att det nu blir en mer rimlig diskussion (16 år efter att jag påpekat det), så är jag inte nöjd med presentationen.

Om man själv har suttit på oljetankern, viftat med flaggor och manat oljetankern att hålla rak kurs, så känns det oärligt att låtsas som att man nu kommit på något nytt. En ödmjuk ursäkt, för ett kvartssekel där klinikerna tvingats arbeta utifrån vidskepelse, hade varit på sin plats.

Betydligt mer uppfriskande och ärligt var efterföljande talare, Antoinette Lundahl och Markus Ljungman som pratade om den rituella effekten av suicidriskbedömningar och riskerna med de samma: Suicidriskbedömningar: medicinska ritualer som skapar en illusion av kontroll och handlingskraft, samt Suicidriskbedömningensmaskinens skuggsidor . Bäst på konferensen!

Christian Ruck pratade om ”Generation trauma och den patogena hemlighetens historia”. Funderingar kring det som gissningsvis blir vår nästa diagnosvåg.

Sist på eftermiddagen lyssnade jag på föredrag, eller snarare paneldiskussion om Nationell högspecialiserad vård för svårbehandlat självskadebeteende. Det finns tre centra i Stockholm, Göteborg och Skåne som tar emot remisser för patienter med svårt självskadebeteende.

På torsdagsmorgonen var det dags för konferensens viktigaste föreläsning! (Som på sätt och vis handlar om hur högspecialiserad vård vid självskador blir onödig)

Kollegorna Alexander Kronsell och Josefin Vikström Eckevall, och jag talade om Fungerande avdelningsvård för patienter med självskadebeteende.

In the defence of psychiatric diagnoses. Sam Fellows, ställde frågan om diagoser finns över huvud taget. Jo, de finns, men det finns flera vinklar som gör de problematiska.

På eftermiddagen lyssnade jag på Kloka kliniska val- statusuppdatering och vägen framåt. Rörelsen Kloka kliniska val, eller ”Choose wisely”, är ett initiativ som handlar om att minska onödig sjukvård och där det nu har kommit rekommendationer för psykiatrin på svenska.

Kunskapsstyrning och alternativkostnad. En föreläsning som handlade om prioriteringar och ekonomi. Det blir tydligt för mig hur mycket problem vi har skapat genom att dela ut dyra amfetaminpreparat utan någon annan utvärdering än patientens egen utsaga om effekt. Inte konstigt att kostnaderna skenar utan resultat.

Jag kände mig tvungen att påpeka att kostnaderna i Kronoberg för Lisdex-amfetamin sjunker – tack vare mig. Den enda regionen i landet där kostnaderna sjunker!

På fredagen lyssnade jag på historia ich filosofi

Relationen läkare – patient i svensk psykiatrihistoria. Man kommer längst med vänlighet.

Om antipsykiatri: ett idéhistoriskt perspektiv.

Jag avslutade med halva föreläsningen om personlighetssyndrom (sen var jag tvungen att gå):

Personlighetssyndrom – så gör vi idag och imorgon. Lisa Ekselius beskrev ICD 11 och hur vi ska diagnostisera personligheter i framtiden. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Jag är skeptisk.

Sammanfattning:

Jag uppfattar att det finns en sakta vaknande insikt inom specialiteten att våra gamla ”sanningar” inte längre är hållbara. Psykiatrin kan inte bedöma suicidrisk och kan inte förhindra självmord. Kemisk obalans i hjärnan förklarar inte allt mänskligt lidande. Psykiatriska insatser kan orsaka problem.

Det var åtminstone så jag tolkade andemeningen.

Men vad blir nästa steg? Tänker vi hålla oss kvar i gamla föreställningar och bara hitta på nya termer, eller ska vi skapa en specialitet som grundar sig i verkligheten?

Vi får se..