Fribiljetten 4

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Andra orsaker till dåligt mående

Det är vanligt med dåligt mående i samhället. Psykisk ohälsa kallas det för som en sammanfattande term. Den som söker sjukvården med dåligt mående får allt som oftast en depressionsdiagnos (möjligtvis en Ångest UNS-diagnos eller möjligen en Blandad ångest och depressionstillstånds-diagnos). Inte sällan erbjuds behandling för den nya diagnosen. Både läkemedel och samtal är bevisat effektiva mot depression. Det är bra, för den som lider av depression – men det har ingen bevisad effekt på dåligt mående.

Det finns andra orsaker som leder till dåligt mående, där behandling emellanåt kan lindra besvären, men där behandlingen också kan förvärra situationen:

Tristess

Det är tråkigt att ha tråkigt. Anhedoni (ointresse av tidigare lustfyllda aktiviteter) är ett kriterium för depression och kan lätt förväxlas med detta. Många uppfattar vardagen som tråkig med en oavbruten kedja av rutiner som måste utföras (jobba – slöa framför TV – sova…).

Behandling: Skaffa en hobby, Gå en kvällskurs, Börja träna. Sätt upp ett mål i livet och jobba mot det, till exempel en utlandsresa. (Att köpa en rolig grej på ett stort teknikföretag kan användas som kortsiktig lösning men tenderar att gräva hål i plånboken vid upprepad tristess)

Skuld och skam

Definitionen av dessa begrepp, som jag har lärt mig och trivs med, är:

Skuld: Den obehagliga känslan av att jag har gjort något fel

Skam: Den obehagliga känslan av att andra tycker att jag har gjort något fel Dåligt samvete är en effekt av skuldkänslor. Isolering och undandragande kan bli en effekt av skam. Båda tillstånden kan ta ett paradoxalt uttryck med ökad irritabilitet och ohövlighet, som ett slags skydd mot att behöva känna känslorna.

Behandling: Skulden botas av att ta på sig ansvar be om ursäkt. Det kan kännas övermäktigt men är i själva verket ganska enkelt. Skam förvärras av stolthet och botas således med en ökad portion ödmjukhet. Vi är inte mer än människor, vi gör fel ibland.

Bitterhet

Bitterhet är ett riktigt gift som kan förtära människor fullständigt. Bitterheten tycks kunna pågå i årtionden, emellanåt livet ut. ”Tiden läker alla sår”-begreppet tycks inte gälla bitterhet. Bitterhet är på flera sätt motsatsen till skuld, vår uppfattning om att någon annan har begått en oförrätt mot oss. Bitterheten kan också uppstå från egna felbeslut eller ren otur. Det är sällan bitterheten klaras upp med att den som har begått oförrätten ber om ursäkt eller ändrar sitt beteende, även om det är det den bittre önskar (och, även om det sker så ligger tyvärr bitterheten ofta kvar ändå)

Behandling: Att ge förlåtelse. Det spelar ingen som helst roll om någon har bett om ursäkt eller om personen har förtjänat förlåtelse. Att ge förlåtelse i dessa fall handlar om att rädda sitt eget själsliv. Genom att ge förlåtelse kan vi lägga bitterheten bakom oss och dessutom konstatera att vi är större och bättre människor än den som begått oförrätten från början.

En alternativ behandling mot bitterhet är naturligtvis hämnden, men denna rekommenderar jag inte. Den kastar oss bara in i ett annat dåligt mående, skuld, eller får oss att uppfylla ett kriterium för antisocial personlighetsstörning. Risken finns också att samhället straffar oss. Inget av alternativen är bra.

Sorg

Förlust av någon uppskattad individ/varelse (via separation, flytt eller dödfall) eller någonting annat som vi håller av (ett sammanhang, ett ting, vår ungdom…). Känslan är inte på något sätt patologisk och ska inte uppfattas som ett sjukdomstillstånd. Den är en del av livet.

En märklig sak med sorg är att den tycks gå i vågor. Trots en svår förlust kan livet kännas bra och den sörjande kan skratta och njuta – för att i nästa stund översköljas av den djupa känslan av saknad och vemod.

Behandling: Sorg ska inte behandlas. Däremot kan sorg ibland behöva tidsbestämmas. I vissa tider har det funnits regler för hur lång en sorgeperiod ska vara, framför allt efter en förlust av sin partner. I modern tid gör en del sig emellanåt löjliga över fenomenet att det ska finnas en social kod över hur länge någon bör vara ledsen. Själv tror jag att det kan vara en hjälp ur sorgen att ha en tidsgräns. Sorgen går nämligen över i dåligt samvete efter en tid. När har jag rätt att uppskatta livet igen efter tragiska händelser? Jag behöver kanske inte känna dåligt samvete för att jag känner lycka ett år (två år, tre år?) efter förlusten.

Beslutsångest

Att inte kunna bestämma sig kan vara ett elände. Det finns för och nackdelar med alla beslut vi tar. Många av dessa kan vi förutse, vissa handlar om ren slump. Vi kan aldrig vara säkra på att vi gör rätt.

Behandling: Att välja att inte fatta beslut också är ett beslut. Det är lättare att fatta ett beslut om vi samtidigt bestämmer när vi ska utvärdera. Plocka fram den gamla För-och-emot-listan, eller överlåt beslutet åt någon pålitlig person och följ beslutet den fattar. (I det sistnämnda fallet får det inte fuskas. Det går inte att gnälla efteråt om beslutet blev ”fel”). Dessutom kan nästan alla beslut omprövas och ändras i efterhand.

Överarbete

Vi lever i en tid då allt för många har för lite att göra och allt för många har för mycket att göra. Förutom arbete ska sociala kontakter, åtaganden, familjen och hushållet hinnas med. När det inte hinns med lurar skulden och det dåliga samvetet bakom hörnet. Paradoxalt nog kombineras överarbete inte sällan med tristess, där var minut av dagen visserligen är uppbokad, men entusiasmen för varje uppgift blir mindre och mindre.

Behandling: Det finns egentligen inga genvägar. Det är bara att prioritera bort de uppgifter som inte måste utföras.

Ensamhet

40% av hushållen i Sverige lär vara enmanshushåll. De flesta av oss är sociala varelser och vi behöver någon typ av umgänge för att må väl. Ensamheten är tyvärr tudelad. Många har kanske en längtan efter sällskap, men har samtidigt svårt med att acceptera andras fel och brister. Ju längre ensamhet vi upplever desto fler egenheter och ovanor skaffar vi oss, som vårt framtida umgänge måste stå ut med (Samborelationer kommer ofta till priset av segdragna diskussioner om toalettsitsars placering, mängden skräp som ryms i en papperskorg innan den behöver tömmas och eventuella behov av räta vinklar vid osthyvling). Med långa tiders ensamhet förlorar vi också vår sociala kompetens.

Behandling: Ensamhet får ses som en förvärvad funktionsnedsättning som kräver rehabilitering för att åtgärdas (och det är inte rehabilitering som vården står för). Det är vanligen inget som löser sig av sig själv. Det är ju också av vikt att fundera över sin motivation till att ha relationer. Relationer kräver acceptans, kompromissvilja och ödmjukhet för att fungera. Vill vi inte öva upp dessa förmågor så får vi vanligen vänja oss vid ensamheten istället.

Avsaknad av mening

Ett av våra största problem i modernt samhälle är känslan av att inte ha en funktion och ”vara till nytta” som medmänniska. Det är inte säkert att känslan stämmer med verkligheten. Vad vi faktiskt betyder för andra och hur vi uppfattar det är skilda saker.

Ett tragikomiskt problem är att vi lika ofta inte vill besvära vår omgivning som vi känner oss onyttiga. För att matematiken ska gå ihop måste det finnas en balans mellan hur många som behöver hjälp och hur många människor som är villiga att hjälpa. Och för att det inte ska bli allt för stor snedfördelning behöver hjälpsökare och hjälpare rotera emellanåt.

Som långvarig patient är det lätt få känslan av att alltid vara den som behöver hjälp, men ur ett annat perspektiv så är det ju patienten som bidrar till behandlarens försörjning. Dessutom bör ju alltid målet med behandlingen vara maximal självständighet vilket också på sikt leder till att patienten får möjligheten att åter få bistå sin omgivning på de sätt den önskar.

Behandling: Att hjälpa någon annan är naturligtvis boten. Finns det ingen i den omedelbara närheten så finns det antal hjälporganisationer som behöver frivilliga. Att be någon medmänniska om hjälp brukar också bryta isen, det blir nämligen lättare för medmänniskan att be om en gentjänst då.