Fribiljetten 6

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Andra orsaker till behandling

Medicinsk indikation – Autonomi

Jag menar att den medicinska orsaken till att ge psykiatrisk sjukvård är att öka patientens autonomi. Ökningen av autonomi ska vara påtaglig och mätbar för att motivera de risker som finns med all behandling.

Men det finns andra orsaker till att använda den psykiatriska vården:

Samhällsstödjande indikation

Ibland ges inte vården primärt för att höja patientens autonomi. Behandlingen kan ges för att stödja olika delar av samhället, inte minst patientens egen familj. Vissa patienter kan ha en funktionsnedsättning eller en tillfällig förtvivlan, men inte vara intresserade av att ta emot vård. Psykiatrin kan ändå ha en roll genom att stödja närstående, kommunen, polisen eller övriga delar av samhället.

Emellanåt handlar dessa samhällsstödjande indikationer om att använda psykiatrins tvångsvård.

Även om det primära målet inte är att höja patientens autonomi så är ju detta ändå en effekt av insatserna. En person som håller på att bryta mot lagen på grund av sitt psykiska tillstånd kommer att få sin framtida autonomi begränsad i och med ett juridiskt straff. Den patient som gör det omöjligt för sig att umgås med sina närstående, eller bo i en hyreslägenhet, får ju vanligtvis också en begränsad autonomi så småningom

Myndighetsanpassad

En del vård ges inte för patientens skull utanför att någon myndighet ska bli nöjd. Det kan röra sig om vissa insatser som ges enbart utifrån perspektivet att vården kanske slutar illa, och att en kontrollmyndighet som IVO kan komma att titta på ärendet, och kommer att fråga efter vissa insatser. De insatser IVO frågar efter hade egentligen inte förändrat vårdförloppet men det ser bättre ut i journalen om dessa insatser har erbjudits. (Suicidriskbedömningen är ett typexempel på en sådan insats)

På samma sätt kan Försäkringskassan emellanåt kräva att vissa behandlingar har utförts innan de kan godkänna en permanent sjukersättning och då kan vården ge dessa insatser även om vården är väl medveten om att insatserna inte kommer att leda till en förhöjd arbetsförmåga.

Praktisk/Etisk indikation

Vi kan även ha en rent praktisk indikation för vården. Det kan vara så att patienten utifrån sina diagnoser och sin besvärsbild inte bör följas från psykiatrin men att patienterna fått så god kontakt med en medarbetare att patientens autonomi blivit betydligt bättre. I dessa fall ser jag ingen orsak till att vara stenhård när det gäller psykiatrins uppdrag utan jag föredrar den praktiska lösningen att den person som hjälper patienten bäst, är den person som patienten ska ha kontakt med

Symtomlindrande

Det finns många insatser inom psykiatrin som ger en symptomlindrande effekt. Slutenvård, läkemedel, förklaringsmodeller, stödkontakter med mera.

Symptomlindringen har sin plats även vid en medicinsk indikation och den kan användas när patienten har ett tillstånd där vi förväntar oss att annan behandling, eller tiden, kommer att lösa patientens problem. Vi kan mycket väl ge ångestlindrande vid-behovs-medicin till en djupt deprimerad patient som ska erhålla ECT. Vi är övertygade om att ECT-behandlingen kommer att bota depressionen men för att underlätta för patienten så ger vi läkemedel de veckor det tar innan ECT-behandlingen gör nytta

På samma sätt kan vi tillfälligt ge lite sömnläkemedel till en person som befinner sig i en kris. Vi räknar med att tiden kommer att lösa krisen för patienten och vi kan lindra de värsta symptomen medan tiden går.

Att ge symtomlindring till en problematik som inte kommer att lösa sig genom andra insatser är vanligtvis ett misstag. Patienten hamnar då i ett beroende av psykiatrin där patienterna upplever att livet är svårt att klara på egen hand, utan psykiatriska insatser, men symptomlindringen är så bra att patienten inte hittar någon motivation till förändring. Symptomlindring utan mål håller patienten fast i ett vårdberoende.

Det finns ytterligare en indikation för symptomlindring som jag tycker kan vara psykiatrins uppdrag. Det är insatser som vi kan ge för att lindra plågor om vi ser att patienten inte har någon möjlighet att uppnå autonomi. Om patienten har en svår kroppslig sjukdom och inte så långt kvar att leva, så kan vi ju mycket väl ge symtomlindring för att minska eventuell ångest som patienten har. Om patienten redan uppbär sjukersättning så handlar det ju inte om att återfå patienten i arbete men vi kan ändå ge en viss symtomlindring för att minska patientens lidande. Denna typ av symptomlindring handlar framför allt om läkemedelsbehandling av samhällsekonomiska skäl. Som jag ser det bör samhällets resurser inom psykiatrin framför allt användas för att höja patientens autonomi

Slutsats

Målet med psykiatrin är alltså INTE att bota, att ta omhand, att få patienter nöjda eller att få patienter att må bra. Det primära målet med psykiatrin är att höja patientens Autonomi!

Och det märkliga är, att patienter som får autonomi blir nöjda, mår bättre, känner sig botade och känner inte att de måste tas omhand.

En omhändertagande klinik

När vi får sjukvård så blir vi omhändertagna. Vänlig och förstående sjukvårdspersonal lyssnar på oss för att ta reda på vad som är felet och förklarar varför vi mår dåligt och ger oss en behandling och hopp om bot. Våra symptom lindras med läkemedel i väntan på att behandlingen ska verka.

Många människor har föreställningen om psykiatri är sjukvård där det är omhändertagandet som är behandlingen. Och de som inte har den föreställningen blir åtminstone väldigt besvikna på psykiatrin för att vi inte ger det omhändertagandet som anses vara behandling.

Om jag går till ortopeden för att jag har ont i ett ben och inte kan stödja på det så är ortopeden vänlig och förstående. Jag blir undersökt och röntgad, jag får en förklaring till varför jag mår dåligt och jag får en behandling, kanske gips. Jag får snäll vårdpersonal som tar hand om mig i varje steg och ger mig hopp om att jag kommer att bli bra igen. Jag får symtomlindrande, smärtstillande behandling så att jag ska må bra medan min skada läker ihop.

Går jag till psykiatrin så händer något liknande. Om jag har en melankolisk depression så förklarar en vänlig psykiatriker min sjukdom och ger mig en behandling med ECT eller litium. I väntan på att behandlingen ska fungera så får jag symtomlindrande läkemedel och snäll vårdpersonal som tar hand om mig.

Men om jag INTE har en sjukdom i mitt ben när jag går till ortopeden. Jag vill bara ha omhändertagandet. Jag vill ha snäll vårdpersonal som säger snälla saker och ger mig hopp. Jag vill ha symtomlindrande läkemedel som tar bort min värk och min oro. Då kommer den snälle och förstående ortopeden inte att behandla mig – för jag hade ingen ortopedisk sjukdom. Jag får inte omvårdnaden via ortopeden för jag är inte deras patient.

Samma sak gäller faktiskt för psykiatrin också. Psykiatrin ger omvårdnad och symtomlindring när det finns en psykiatrisk sjuklighet. Det är precis som hon ortopeden. Men psykiatrin har ett problem att avgränsa vad som är en psykisk patologi och inte. Krisreaktion och anpassningsstörning kodas som diagnoser, men är mer normaltillstånd än patologi. Kriterierna för de neuropsykiatriska sjukdomarna och för bipolär sjukdom typ 2, är så diffusa att majoriteten av människorna kan uppfylla dessa. Psykiatrin har alltså en stor mängd människor som vissa kan tolka som patologi men där andra inte tolkar det så.

På olika sätt har psykiatriska kliniker försökt avgränsa vad det tycker ska vara gränsen mellan psykiatrisk sjukdom och normalt tillstånd. Jag tror att det är en omöjlig uppgift och jag tycker inte vi ska lägga för mycket tid på det. I stället ska vi fråga oss någonting annat.

Finns det psykiatriska insatser som kan öka patientens funktionsnivå eller psykiatriska insatser som kan hjälpa patienten att sluta med ett destruktivt beteende? I så fall ska de ges – och diagnoser ställas. Om vi inte tror att insatserna ger förbättrad funktion och minskar destruktiviteten så rör det sig inte om en psykiatrisk patient. Då får omhändertagandet ske på via någon annan samhällsfunktion.