De stressrelaterade sjukskrivningarna ökar. 25% ökning på fem års tid. De värst drabbade är unga mammor i åldern 30-39 år:
Försäkringskassan skriver att lösningen på detta är att patienterna (mammorna) hittar en bra balans mellan arbete-fritid-vila vilket visserligen är sant, men vilket också får sorteras under lättare-sagt-än-gjort.
Hur löser vården detta? Jo, inom specialistpsykiatrin ser vi en kraftig ökning av remisser med frågeställning ADHD, för denna patientgrupp. Det är alltså småbarnsmödrar som klarat av att ta sig fram genom livet men som får stressrelaterade problem av arbete och hemarbete. När denna patient/mamma kommer till primärvården gör man en neuropsykiatrisk screening av patienten – inte sällan har patienten själv läst på och fått tanken att förklaringen till stressen är en oupptäckt ADHD. Eftersom alla människor har symtom av ADHD (och många mammor upplever småbarnstiden som stressig) så sammanfattar primärvården en symtombild och en funktionspåverkan i en remiss till psykiatrin.
Om vi leker med tanken att psykiatrin inte hinner med att utreda (vilket vi inte gör) och istället skickar dessa patienter till privata utredare så kommer samtliga stressade mammor att få en ADHD-diagnos. Det är extremt ovanligt att privata utredare inte ställer ADHD-diagnoser. När utredningen är klar så träffar patienterna en läkare som ska göra en bedömning om patienten ska behandlas med amfetaminliknande läkemedel och eftersom diagnosen är utredd och klar så får alla stressade mammor som har sökt vård amfetaminliknande preparat.
När jag skriver ”alla” och ”samtliga” så finns det självklart enstaka undantag, men det är verkligen få undantag. En överväldigande majoritet av denna patientgrupp kommer att gå igenom screening, utredning och läkarbedömning och erhålla medicin på andra sidan – en process som tar ett eller ett par år.
En överväldigande majoritet av dessa har ingen som helst nytta av dessa läkemedel. Många får biverkningar. Vissa får allvarliga biverkningar (som aggression, psykos, anorexi, missbruk och hjärt-kärl-problem). Några har nytta av behandlingen och klarar småbarnstiden medan de står på läkemedel, men vården har ingen möjlighet att förutspå vilka patienter som kommer att ha nytta av läkemedel och inte.
Varför krånglar vi till detta till en skyhög kostnad för samhället? När vi vet att alla stressade småbarnsmammor som söker vård med misstanke om ADHD ändå kommer att erbjudas amfetaminliknande läkemedel i slutändan (om vi skulle hinna utreda dem). Varför inte dela ut medicinen till samtliga stressade personer?
De flesta av oss tycker nog att det känns fel att bota stress med amfetaminliknande preparat, men varför blir det så här fel?
Patienter som inte mår väl tenderar att söka förklaringar över nät och i bekantskapskretsen och det är inte svårt att hitta beskrivningar av ADHD som precis passar in på det egna fungerandet – ofta kopplat med en framgångshistoria hur mycket bättre allt blivit efter diagnos.
I Kronoberg har primärvården ett tilläggsuppdrag som handlar om att identifiera, men inte behandla, neuropsykiatriska svårigheter. Eftersom alla människor har neuropsykiatriska symtom är det inte svårt att identifiera detta och skicka en remiss till specialistvården – och frågeställningen är riktad mot neuropsykiatri vilket gör att andra förklaringar åsidosätts.
I utredningsteam, privata eller inte, så tittar psykologerna på symtom gällande koncentrationssvårigheter och impulsivitet. Trots att dessa symtom kan förklaras av en uppsjö av orsaker (inte minst att man är en trött och stressad småbarnsförälder) så tolkas symtomen i utredningen som en neuropsykiatrisk diagnos. ADHD-diagnosen fastslås. Utredningen tar inte någon ställning till om det är lämpligt med läkemedel eller inte – det ingår inte i uppdraget eller i kompetensen.
När patienten därefter träffar en läkare är diagnosen redan klar och det finns egentligen bara en insats som läkaren kan bidra med – centralstimulerande, amfetaminliknande läkemedel.
Efter att alla instanser har gjort allting rätt slutar det med att vi medicinerar stressade småbarnsmammor med starka läkemedel. Ingen av de inblandade instanserna får feed back om hur resultatet blir eftersom läkemedel följs via ytterligare en enhet.
Själv har jag hamnat i en position med fågelperspektiv så att jag kan se bristerna i systemet redan nu och jag är ytterst obenägen att fortsätta driva en vård som handlar om att medicinera bort normala reaktioner på livet. Jag tänker att samhället bör lösa detta problem på annat sätt.
Vad sägs om att erbjuda småbarnsmammor möjlighet att gå ner i arbetstid, med oförändrad lön (alternativt skattesänkningar), under småbarnstiden?
Man skulle kunna tänka sig att skapa föräldragrpper inom vården för strukturhöjande och stressreducerande insatser. Men, det blir ytterligare tider att passa för den redan stressade småbarnsföräldern.
Jag återkommer till ett gammalt ämne:
ADHD, liksom autism och utvecklingsstörning, är inte välavgränsade diagnoser. De beskrivs som kontinuum. Detta innebär att alla människor har symtom som kan beskrivas som ADHD. Detta är inte kontroversiellt.
Det finns olika problem med diagnossättandet när det gäller ADHD. Säkerheten i anamnesen, differentialdiagnoserna, funktionsnedsättningen, men det jag fokuserar på idag är gränssättningen när det gäller symtomen. Olika utredare drar olika gränser för när de anser att en patient uppfyller kriterier för diagnos, och detta kan skilja sig avsevärt.
Vi utgår från normalfördelningskurvan. Längst till vänster har vi de människor som har mest symtom av ADHD. Längst till höger har vi de människor som minst antal symtom av ADHD. I mitten har vi majoriteten av människor som har lite blandade ADHD-symtom.
De olika färgmarkeringarna har jag satt dit för resonemangets skull. De motsvarar olika gränser man kan ha när man ställer diagnoser. Själv sätter jag gränsen vid den röda markeringen. Jag anser att ca 3-4% av människor kan ha en ADHD-diagnos. Orsaken till min gräns är att det är ungefär så många som kan ha nytta av centralstimulantia någon gång i livet. (Alla människor har nytta av strukturhöjande insatser, så det är ett dåligt mått på vilka som bör få diagnos).
För femton år sedan arbetade jag med psykologer som hade en psykodynamisk syn på psykiatrisk problematik. De motsvaras av den gula linjen. De kunde acceptera att det fanns en diagnos som hette ADHD, men menade att det var en mycket sällsynt diagnos. Kanske uppfyllde 1% av alla människor kriterier för den diagnosen. På den tiden kunde jag be dessa psykologer att göra en utredning huruvida en patient hade ADHD eller ej. Trots att jag tyckte mig se uppenbara symtom så hade psykologerna andra förklaringar till problematiken. Vanligtvis förklarade man symtomen med uppväxtfaktorer, personlighet och olika psykologiska trauman. Någon enstaka patient fick ADHD-diagnos tillsammans med någon traumarelaterad diagnos. Dessa patienter fick därmed en ”förklaring till sina problem” men en helt annan förklaring än samma patient hade fått idag. Jag diskuterade ofta med dessa psykologer och försökte övertyga dem om att se den neuropsykiatriska problematiken hos patienten. Det slutade vanligtvis att jag gick in och behandlade ADHD, trots att utredningen inte hade ställt den diagnosen. Ofta hade dock ADHD-behandlingen en avgörande positiv effekt och svårbehandlade patienter klarade helt plötsligt av att leva sina liv.
Med nya kunskaper och nya diagnostiska vindar i samhället har perspektivet förskjutits. Det är ovanligt att förklara patienters svårigheter med personlighet och trauman. Den gröna linjen får representera var gränsen för diagnos ligger idag hos en utredande psykolog. Ca 10-15% av människor skulle idag få ADHD-diagnos om alla utreddes inom psykiatrin. (Jag drar den slutsatsen baserat på hur många barn som får diagnoser i de regioner som ligger främst i diagnossättning). Mitt perspektiv har inte förändrats, men jag har slutat argumentera för att vissa patienter faktiskt har ADHD-diagnos till att argumentera för att alla patienter INTE har ADHD-diagnos. Mängden av patienter med ADHD har också lett till allt fler avbrutna behandlingar där behandlingen inte ger något positivt resultat.
Den blå linjen representerar var privata aktörer drar gränsen för ADHD-diagnos. Jag gissar att 20-30% av befolkningen skulle få ADHD-diagnos om de utreddes via privata mottagningar. Det är oerhört sällsynt att någon patient får andra diagnoser efter utredning. Privata aktörer får betalt för att utreda ADHD. Om de inte ställer diagnoserna så kommer inte patienterna vilket gör att symtom oftare tolkas som ADHD. Om mina tidigare psykodynamiska medarbetare hade startat utredningsverksamhet hade de snabbt gått i konkurs. Om jag som patient söker för att få en ADHD-diagnos och utredaren säger att mina svårigheter sitter i min personlighet så blir jag naturligtvis besviken. Privata aktörer kan inte existera om de inte drar in pengar.
Dessa olikheter i gränsdragning mellan olika utredare för med sig praktiska svårigheter. En patient kan utredas via en utredning som ställer en neuropsykiatrisk diagnos, för att sedan söka för ny utredning och då få en annan neuropsykiatrisk diagnos. I praktiken kan en patient ha en neuropsykiatrisk diagnos i en region men inte i en annan. Jag kan ha ADHD i Stockholm, men inte i Malmö till exempel. Om jag vill ha en neuropsykiatrisk diagnos och kan finansiera utredningen själv kan jag söka runt bland olika aktörer till jag hittar någon som uppfattar mina symtom som den diagnosen jag vill ha. Det kan också innebära att jag kan få en ADHD-diagnos via en utredare, men sedan komma till en klinik som underkänner utredningen och låter bli att behandla. Man kan också göra utredning som konstaterar ADHD och sedan göra en ny utredning som konstaterar att det inte finns ADHD, för att senare i livet komma på att det nog var ADHD ändå och söka för en tredje utredning med frågan om vilken av de första utredningarna som var korrekt. I teorin kan man undvika att söka till polisutbildningen i Stockholm om man har en ADHD-diagnos där och istället söka polisutbildningen i Malmö där man inte har ADHD.
Att olika bedömare ser psykiatrisk problematik från olika traditioner är inte unikt för de neuropsykiatriska diagnoserna. Alla patienter som haft kontakt med flera olika läkare eller psykologer vet att dessa kan ställa flera olika diagnoser på samma symtombild. Någon ser affektiva sjukdomar, en annan trauma, någon ser personlighet och någon ser psykosocial problematik. Det kan vara väldigt förvirrande att vara patient. Det som gör neuropsykiatri unikt är att diagnoserna anses vara så väl utredda att de är säkra, samtidigt som de är livslånga. (En enkel och smidig lösning på problemet är naturligtvis att ta bort denna idé om diagnosens säkerhet och jämställa neuropsykiatrin med resten av de psykiatriska diagnoserna)
Vi landar alltså i att mellan 0-30% av befolkningen kan få en ADHD-diagnos beroende på vem som gör utredningen – inte beroende på vilka symtom och vilken livshistoria patienten har. Detta är en grav diagnostisk osäkerhet- inte minst med tanke på att de läkemedel vi ger har allvarliga biverkningar.
Det här går inte helt att förändra på kliniknivå utan måste ändras på samhällsnivå. Det finns vissa negativa effekter av att få diagnos och det finns vissa positiva effekter av att få diagnos. Om vi hittar på diagnoser med så osäker utredning och börjar koppla fördelar till att ha diagnos så skapar vi just det problem vi har idag.
Regeringen har utrett behovet av förändringar i det suicidpreventiva arbetet. Den så kallade Suicidanalysberedningen lämnade sitt betänkande för några veckor sedan:
Det är en massiv skrift på över 500 sidor. Jag har inte läst den och kommer inte att läsa den i sin helhet. Det är en jobbig text där termer ska definieras, olika instanser ska nämnas och man vill inte trampa någon på tårna.
Man kommer fram till följande förslag:
Det är på många sätt ett underkännande av tidigare idéer om att psykiatrin är den viktigaste instansen för suicidprevention, att psykisk sjukdom är den viktigaste orsaken till självmord och att Lex Maria-utredningar minskar antalet självmord.
De nya utredningarna är inte till för att peka ut enskilda medarbetare utan man betonar vikten av att lära sig om suicidproblematiken (dvs: vi vet idag för lite). De nuvarande händelseanalyserna påstås inte heller ha som syfte att hitta syndabockar, men det är där man hamnar med ett olycksfallsperspektiv.
Mest intressant är ändå den förändrade inställningen
Utredningen konstaterar alltså att det här med suicidriskbedömningar inte har någon evidens. Var har vi hört det förut?
Texten ger faktiskt lite hopp om att vi kommer att få en förändring i arbetet att på sikt få ner antalet självmord i landet.
…fast när man föreslår att IVO ska göra en tillsynsinsats så kanske det inte blir så bra. De är ju framför allt kända för sin inkompetens.
Smålandsposten verkar vara på krigsstigen mot vuxenpsykiatrin i Växjö. Det var länge sedan vi kunde läsa skandalreportage där psykiatrin ska framställas som okänslig och inkompetent, men senaste månaden har vi fått tre snaskiga artiklar.
Temat är detsamma i alla artiklarna, unga människor med ett stort lidande utan självklar bot och behandling. Det är just den patientgrupp jag har arbetat med hela karriären och där vi i Växjö har kommit väldigt långt i att ge rätt insatser.
Det betyder inte att vi alltid gör rätt och att alla är nöjda, men att vi generellt gör ett mycket bra arbete.
Eftersom det handlar om patienter i Växjö kan jag inte uttala mig om de enskilda fallen – det är nämligen olagligt. Men jag kan kommentera hur ärendena framställs i Smålandsposten.
Den 9 oktober kan vi läsa:
Vi får läsa att vården står handfallen och att ”Elin” får höra att hon är ett ”omöjligt fall” – fast detta är inte sant. Inte i Växjö. Vi står inte handfallna inför den här problematiken och vi ser inte patienter som omöjliga fall. Tvärtom är Växjö sverigeledande på denna patientgrupp och erbjuder fullt adekvat vård.
Den åttonde november får vi läsa om nästa skandal:
Denna artikel handlar om en kvinna som hungerstrejkar för att hennes dotter ska få en neuropsykiatrisk utredning av psykiatrin. Vinklingen reportern har här är att självmordsförsök borde generera neuropsykiatrisk utredning inom psykiatrin. Klinikchefen för psykiatrin intervjuas och förklarar, helt korrekt, att neuropsykiatriska utredningar inte påverkar självmordsrisken. Människor blir varken mer eller mindre suicidala för att de får utredningar.
Just detta är dock lite problematiskt för vuxenpsykiatrin i Växjö. För tio år sedan hade vi en inkompetent chefsläkare som vid en händelseanalys drog slutsatser att utebliven neuropsykiatrisk utredning ledde till självmord (Vilket Smp fångade upp i januari 2014)
Chefsläkaren tenderade att hitta på egna förklaringar till varför olika händelser hade inträffat och skrev ihop sina egna, påhittade slutsatser. Jag påpekade redan 2014 riskerna med att fantisera ihop sina egna slutsatser i händelseanalyser, men jag missade denna risk. Chefsläkaren och SMP 2014 hjälpte till att sprida myten att: utebliven neuropsykiatrisk utredning ökar risken för självmord! Om man sprider en sådan myt är det kanske inte så osannolikt att närstående hungerstrejkar för att få en utredning gjord.
Redan dagen efter, den 9 november kommer Smp med nästa skandal:
Nu får vi läsa om en kvinna som varit i kontakt med psykiatrin I Växjö för flera år sedan och ska då ha behandlats för ADHD med centralstimulerande läkemedel. Även denna kvinna uppger att hon kallats för ”ett omöjligt fall” – enligt artikeln. Det är samma journalist som skrev om ”Elin” månaden innan och som verkar tycka om uttrycket ”omöjligt fall”. Inom vuxenpsykiatrin i Växjö använder vi oss inte av den termen över huvud taget. Vi ser inte patienter som omöjliga fall.
En detalj i texten fastnar jag för. I Stockholm säger en läkare: ”Vi kommer inte att kunna hålla dig vid liv om du inte har något värt att leva för”, vilket framställs som en viktig mening. I Växjö ska en annan läkare ha sagt: ”…det går inte att rädda alla från självmord”, vilket framställs som klandervärt. Jag kan inte se skillnaden i budskap mellan dessa meningar.
Det som framför allt blir illustrativt i denna sista artikel är att den lyfter fram riskerna med neuropsykiatriska utredningar och efterföljande behandling. Reportaget beskriver en patient som fått utredning, ADHD-diagnos, adekvat behandling utifrån sin diagnos och därefter har patientens liv havererat totalt.
Den utredning som Emilia önskar få i artikeln dagen innan är samma utredning som nästan tog Fridas liv!
Reportern avslutar artikeln med att hon sökt mig, för en kommentar om huruvida psykiatrin i Växjö ”skriver ut patienter som inte är friska”.
Det gjorde hon och jag svarade att hennes upplägg lät ”ytterst oseriöst” – vilket ju stämde bra. Men hennes fråga är ändå av intresse, för även här finns det mytbildningar. Varför avslutas patienter inom psykiatrin trots att de fortfarande uppger symtom?
Det finns flera olika orsaker: patienten blir sjukare av att erhålla vård, patienten motsätter sig vård, patienten kan inte följa uppgjord behandling, patienten flyttar från regionen. I artikeln får vi veta att det, i detta fall, rörde sig om en patient som inte kom på sina besök inom psykiatrin. I dessa fall gör vi alltid flera försök att nå patienten men om vi inte kan upprätta kontakt så avslutas patienten inom psykiatrin – med möjlighet att söka åter. Det skulle vara märkligt, och ett stort ingrepp i patientens personliga integritet, om vi fortsatte jaga patienter som inte vill träffa oss.
Jag tycker det är olyckligt med dessa oseriösa reportage. Ingen vinner på det. Det finns många unga människor som lider. Det finns inte alltid psykiatriska orsaker till lidandet. Psykiatrin i Växjö är en klinik som ligger långt i framkant för att bedöma och vägleda dessa patienter.
https://sverigesradio.se/artikel/psykiatrin-pa-sahlgrenska-ska-utredas-efter-kalibers-granskning
Efter radioprogrammet Kalibers avslöjande om två läkare, som spelats in när de uttrycker sig olämpligt, så inleds nu en utredning…
Den egentliga orsaken till utredningen är att ledningen har stängt av läkare i panik, och sedan fått intern kritik från medarbetare. För att styra bort fokus från ledningen så begär man en ”extern granskning”. Extern granskning låter seriöst men innebär att ledningen ger uppdrag till någon (vanligtvis privat) aktör som får ett specialformulerat uppdrag, där svaret på utredningen i stort sett är formulerat på förhand. Denna typ av granskningar är spel för gallerierna för att styra bort fokus från problem och få tyst på massmedia och medarbetare. Slutresultatet kommer förmodligen att leda till rekommendation om ”bemötandeutbildning” för medarbetarna.
Jag kan göra detta mycket billigare, bättre och snabbare än någon extern granskning.
Psykiatrin I Göteborg utgår från en uppsättning felaktiga premisser:
- Det går att utföra kliniskt relevanta suicidriskbedömningar
- Slutenvård, tvångsvård och övervakning har en suicidminskande effekt
- Patienter kan inte ta ansvar för egna handlingar
- Slutenvård leder till minskade psykiatriska besvär
Från dessa felaktiga premisser bygger man upp sin verksamhet. Dessa premisser leder tyvärr regelmässigt till fyllda vårdavdelningar och svårigheter att skriva ut patienter.
För att kunna hantera situationen måste kliniken anställa (eller hyra in) ”tuffa” läkare som ”vågar” skriva ut patienter. (Av någon orsak är de flesta av dessa ”tuffa” läkare ofta äldre, utländska kvinnor- så även på Sahlgrenska).
Kliniken kan leva i tron att ovanstående premisser är korrekta och låta de tuffa läkarna dölja problemen som uppstår. Det fungerar till massmedia eller IVO bråkar, men då är det bara att offra den tuffa läkaren som får sparkas, omplaceras eller skickas på bemötandeutbildning.
I stort sett löser klinikledningen problemet men det kvarstår ibland en känsla av obehag hos övriga medarbetare av att allt inte har gått rätt till. Samtidigt är övriga medarbetare glada att slippa bli utpekade som syndabockar och de slipper förändra sin världsbild och kan fortsätta arbeta i tron att ovanstående premisser är sanna.
Vi hade exakt denna situation i Växjö för 15 år sedan. Samma premisser, samma attityd, samma reaktioner. Mina första år som överläkare trodde ledningen att jag var den ”tuffa” läkaren som ”vågade” skriva ut patienter. Det var jag inte. Jag var bara läkaren som hittade de felaktiga premisserna.
På Sahlgrenska kommer ingenting gott att komma av Kalibers grävande reportage eller den externa utredningen. Man kommer bara att cementera sin felaktiga världsbild och inleda lite låtsasinsatser på skattebetalarnas bekostnad. Bemötandeutbildning, massor med nya rutiner och ett par omplaceringar…
Sedan tvingas man hitta ett par nya ”tuffa” läkare som kan se till att det finns lediga platser på kliniken.
Det här var ingen positiv historia:
https://sverigesradio.se/artikel/tva-overlakare-avstangda-uppgifter-om-riskfyllda-utskrivningar
Radioprogrammet Kaliber gör lite grävande journalistik om psykiatrin på Sahlgrenska sjukhuset. Två psykiatriker har blivit avstängda från sitt arbete av verksamhetschefen.
Orsakerna till avstängningen är spretiga:
Man rapporterar om ”kränkande patientbemötande. Och att de brister i suicidriskbedömningar innan de skriver ut självmordsbenägna patienter”.
Vari det kränkande bemötandet består framkommer inte. Läkarna kan ha haft otrevliga tonfall eller varit oförskämda, men det framgår inte av texten. Det är naturligtvis gravt olämpligt och oproffsigt att ha en kränkande attityd men det står tyvärr inte på vilket sätt som läkarna har haft det.
En av läkarna ska ha på något sätt ha förklarat för en patient att deras tidigare självdestruktivitet inte fungerar för att ta sitt liv och därefter givit exempel på vad som skulle kunna ge dödlig utgång. Vanligtvis är det en onödig kommentar från en läkare- men det beror på omständigheterna och hur det framförs.
De exempel som man tar upp i övrigt är att en patient, som utfört en självdestruktiv handling på avdelningen, har blivit utskriven – på grund av den självdestruktiva handlingen. Kommentaren om att läkarna ”brister i suicidriskbedömningar” som nämns är en slags standardbestraffning från verksamheten. Suicidriskbedömningar kan alltid vara mer omfattande än vad som dokumenterats och verksamheten använder ofta detta som argument när den vill trycka till en medarbetare. Den anekdotiska händelsen används som bevis på patientsäkerhetsrisk (vilket är helt fel om vi påstår oss stå på vetenskaplig grund)
Det som blir så märkligt i historien är att läkarna rapporteras göra medicinskt rätt – de avslutar den inneliggande vården för en självdestruktiv patient – men det agerandet framställs som felaktigt. Hade detta varit i Växjö hade vi först informerat patienten om att självdestruktivitet leder till utskrivning och vid upprepat mönster så hade patienten skrivits ut. Argumentet för detta är att slutenvården är till för att förhindra självdestruktivitet och om det målet inte uppnås så avslutas slutenvården för det aktuella tillfället. Vi i Växjö hade inte använt tonfall eller uttryck som är kränkande vid utskrivningen (och det vet vi ju inte om man gjorde Sahlgrenska heller), men handläggningen hade i övrigt varit likartad.
Som jämförelse kan vi säga att artikeln hade handlat om två ortopeder som blivit avstängda för kränkande behandling, och som exempel på kränkningar så har de gipsat brutna ben och informerat patienter om att inte stödja på det brutna benet. De uppger också att det är ”praxis” att behandla så på ortopedkliniken. En av ortopederna har dessutom blivit inspelad när han uttrycker till patienten att det hade kunnat bli ett större ingrepp om patienten fallit från högre höjd.
Mathias Alvidius, verksamhetschef inom psykiatrin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, tycks få panik när Kaliber hör av sig. Han reagerar med avstängning av psykiatrikerna, och hasplar ur sig några standardfraser om patientsäkerhet. Alvidius kanske har mer uppgifter än vad som framkommer i Kaliber, men det är tveksamt. Media brukar rapportera om det mest uppseendeväckande de har fått fram – och i det här fallet är det inte mycket som rapporteras.
I detta fall tycks det som att Alvidius är den stora patientsäkerhetsrisken. Han sprider en mycket stor oro på kliniken genom sitt agerande. Det är en skada som kan ta flera år att reparera.
Uppdatering 24-10-21: Jag fick ett påpekande att jag inte verkade ha lyssnat på reportaget vilket var korrekt. Nu har jag lyssnat på det.
Det motsvarar ungefär vad jag kunde förvänta mig av rubriken. Man har lyckats fånga några meningar från två läkare som uttrycker sig olämpligt.
Sedan rör man ihop begreppen på ett olyckligt sätt. Reportaget förutsätter att det går att göra suicidriskbedömningar, att det går att skilja mellan suicidförsök och självdestruktiva handlingar och att slutenvård skulle ha en skyddande effekt. Utifrån dessa felaktiga premisser lämnar man sedan ett antal insinuationer om att läkarna utsätter patienter för säkerhetsrisker.
Man intervjuar chefsläkaren i Jönköping, Elin Fröding , och klipper och klistrar i hennes svar för att undvika hennes egentliga utsagor.
Denna typ av journalistik och reportage var standard får flera år sedan och ledde enbart till försämrad vård för patientgruppen (ffa för att de framhåller de felaktiga premisser som beskrivs ovan).
Med det sagt finns det sällan orsak att uttrycka sig olämpligt i patientkontakten och det är ju en diskussion man får föra på kliniken.
Min gode kollega, vapendragare och vän har beslutat att ta ut pension. Välförtjänt på alla sätt, men samtidigt ett vemodigt slut på en era.
Dr Groza rekryterades från Ungern 2006, lärde sig svenska och påbörjade arbetet på vuxenpsykiatrin i Växjö 2007.
Det var vi två som var läkare på enhet 24 mellan september 2008 och september 2012. Dr Groza hade en enorm erfarenhet och kunskap gällande all psykiatri efter 17 års arbete i Ungern, men jag tror inte han hade upplevt djupet av självdestruktivitet som vi såg på enheten.
Vi kämpade på, täckte upp för varandra, och löste vår uppgift. Enheten kunde läggas ner för att det saknades patienter för att motivera en egen avdelning.
Vi överfördes till allmänpsykiatriska enheten 2012 där vi fortsatte arbeta gemensamt. 2014-15 tappade vi övriga kollegor på och vi skötte enheten själva under något år till nya kunde anställas.
Vi fortsatte då på det som kallas Enhet 2, som ansvarar för personlighetsstörning, neuropsykiatri och ätstörning, och där har vi arbetat sedan dess.
Förutom hans djupa kompetens har jag uppskattat Dr Grozas stora lojalitet, till kliniken, till patienterna och till sina kollegor. Men mest uppskattar jag den medmänsklighet och välvilja som dolt sig under en stundom barsk yta.
Jag ska inte sjunka för djupt i sentimentalitet för jag vet att kliniken håller dörren öppen för en äldre kollega som vill arbeta extra. Men jag vill uttrycka min tacksamhet för att ha haft förmånen att arbeta med Dr Janos Groza under 16 år.
Under covidrestriktionerna 2020 bestämde jag mig för att fördriva tiden med att se om jag kunde måla, så jag målade av min kollega. Tavlan har hängt på hans kontor tills nu. När den försvann passade jag på att trycka upp en kopia som får hänga på mitt kontor framöver.
Det har varit en del engagemang och diskussioner om Israel och Gaza i Läkartidningen senaste tiden. Jag har inte varit med om att något annat krig har genererat så stort engagemang från kollegor över landet.
Tonläget är högre än vanligt mellan kollegor så jag anar att mycket känslor är inblandade, och polariseringen är påtaglig. Det handlar inte om att förstå den andra sidans ståndpunkt, det handlar om att få ur sig sitt eget budskap.
- Den ena sidan tycker att det är fruktansvärt med antalet döda, civila i Gaza.
- Den andra sidan tycker också det är fruktansvärt (där är man överens), men konstaterar att antalet offer är osäkert – eftersom uppgifterna kommer från terrorister.
- Den ena sidan tycker att Israel bär ansvaret för att de fäller bomberna och avfyrar vapen.
- Den andra sidan menar att det är Hamas som är ansvariga för att de startat kriget, med ett bestialiskt terrordåd och sedan använder sin egen befolkning och sin gisslan som mänskliga sköldar.
- Den ena sidan menar att massakern 7. oktober var en logisk följd av Israels behandling av palestinier, och närmast att betrakta som en frihetskamp
- Den andra sidan påpekar att Hamas är en terrororganisation som, likt Hezbollah, styrs från mullaregimen i Iran.
- Den ena sidan menar att Israels begår krigsbrott
- Den andra sidan menar att kriget tar slut när gisslan släpps och Hamas ger upp
- Den ena sidan tycker inte det är värt att nämna att Israel bombas med tusentals missiler, avsedda för att döda civila
- Den andra sidan tycker det är problematiskt att Israel bombas med missiler och att det kan uppfattas som fientligt
- Den ena sidan menar att Israel medvetet svälter befolkningen i Gaza
- Den andra sidan menar att det fraktas in miljoner ton mat, men att Hamas stör distributionen – genom att stjäla maten.
- Den ena sidan menar att det var fel att den moderna staten Israel grundades över huvud taget
- Den andra sidan påpekar att det är den enda demokratin i mellanöstern
- Den ena sidan menar att palestinier fördrevs från sitt land av Israel
- Den andra sidan menar att det folk, som numera kallar sig för palestinier, lämnade Israel för att invänta att judarna besegrades och kastades ut från landet (vilket aldrig hände)
- Den ena sidan vill att läkarförbundet tar ställning för den ena sidan i konflikten
- Den andra sidan tycker inte att läkarförbundet ska ta ställning för någon sida i konflikten
Det är många ord och referenser i debatterna, men det är mer pathos, än logos eller ethos.
Jag tycker att Hamas spelar ett skickligt spel. ”Antingen får vi fortsätta döda civila i Israel i framtiden, eller så kommer civila i Gaza att dö nu” är dilemmat som presenteras för omvärlden. Resonemanget känns igen som klassisk psykopati, där allt ansvar läggs på andra.
Det jag filtrerar ut av debatterna i Läkartidningen är:
- Den ena sidan accepterar framtida terror och raketbeskjutning mot civila i Israel
- Den andra sidan accepterar civila offer i kampen mot terrorister
Fast det kan vara värt att komma ihåg att det är ett gäng terrorister som ställer upp det moraliska dilemmat…
Jag blev kontaktad av Lasse Mattila, chefredaktör på Mad in Sweden, som undrade om han fick publicera mina texter.
”Webbmagasinet Mad in Sweden har som syfte och ändamål att fungera som en katalysator för att ompröva och utveckla samhällets insatser vid ‘psykisk ohälsa’ i Sverige. Vi anser att det nuvarande biomedicinska och farmakologiskt inriktade paradigmet har misslyckats och konstaterar att såväl vetenskaplig forskning som människor med egenupplevd erfarenhet av psykisk ohälsa, psykiatriska diagnoser och psykofarmaka kräver en djupgående förändring.”
Information vill ju vara fri, så det tycker jag är trevligt. Idag publiceras en tidigare text om risker med centralstimulantia
”Åt helvete med goda intentioner” https://www.svd.se/a/73VXX8/ivan-illich-och-den-skadliga-sjukvarden
Kollegan Johan Bengtsson, ST-läkare i psykiatri i Uppsala serverar svidande kritik mot modern sjukvård.
Mycket behövligt och välformulerat!
dralbinsson 