Råkade snubbla in på en följetong radioreportage där reportrarna Frida Nygård och Magdalena Brander kör en lång serie av inslag riktat mot en enskild läkare:
Läkarchef stoppade utredning av maken och nära vän – efter suicidförsök – P4 Sjuhärad | Sveriges Radio https://share.google/lR2POP2DQpJguHoOP
Det presenteras som allvarliga anklagelser, men är inte särskilt allvarliga anklagelser. Det är plågsamt att lyssna på.
Jag har ingen som helst insikt i ärendet, jag har ingen kännedom om de inblandade läkarna, utan utgår enbart från vad som rapporteras i inslagen.
Det rör sig om en läkare i en framträdande roll på kliniken. Han tycks ha uppdrag på akuten och är därmed tongivande när det gäller vilka patienter som erbjuds slutenvård och vilka som erbjuds annan uppföljning inom psykiatrin.
Ett antal medarbetare på kliniken (minst två – det nämns en läkarkollega och en sjuksköterska) har uttryckt kritik mot hans bedömningar. Det anmärks på att han inte har gjort en strukturerad suicidriskbedömning, att han inte lagt in en patient med suicidal kommunikation, att han inte lagt in annan en patient med maniska/psykotiska symtom och att kliniken använder för lite tvångsvård.
Det kanske är så att läkaren är oprofessionell men den slutsatsen kan inte dras på det som rapporteras.
Det går nämligen inte att göra kliniskt relevanta suicidriskbedömningar – det är bara en myt, slutenvård innebär att suicidrisken ökar, patienter med maniska eller psykotiska symtom kan behöva slutenvård eller tvångsvård – men det avgörs inte enbart av symtomen utan mer av andra faktorer (som tillräknelighet, sjukdomsinsikt, stöd utanför sjukhuset och förväntad följsamhet till behandling…).
Att kliniken använder för lite tvångsvård är en märklig kritik. Hur många patienter ska låsas in för att kliniken ska använda lagom mycket tvångsvård?
Det presenteras inga brister i läkarens yrkesutövning utan enbart kritik från ett par medarbetare – och det är någonting som läkare får emellanåt.
Reportrarna blandar då in andra omständigheter för att hålla liv i sitt drev. Läkarens fru är tydligen chefsläkare på kliniken, och har då som uppgift att utreda vårdskador och rapportera till IVO enligt Lex Maria om vårdskador inträffar.
Det blir alltså en märklig situation om den anklagade läkaren ska bedömas av sin fru. Det kan se illa ut.
I praktiken spelar det dock mindre roll i detta fall, när läkaren inte har agerat på ett sätt att vårdskador inträffat. (Jag drar den slutsatsen eftersom inslagen inte presenterar ett enda fall av vårdskador utan enbart antydningar om tänkbara scenarier)
Att ha en chefsläkare som är anställd på kliniken, oavsett om den är gift med en kollega eller inte, kan alltid ses som jäv. Det går alltid att misstänka att chefsläkaren gör en vinklad bedömning för att den har kännedom om den anklagade kollegan.
Alternativet är att kliniken betalar höga arvoden till utomstående läkare, som får ta rollen av chefsläkare och som fullständigt saknar förståelse för lokala rutiner och arbetssätt. Likt elefanter i porslinsbutiker klampar dessa inhyrda, överbetalda chefsläkare omkring och hittar på risker och samband för att blidka kontrollmyndigheter. Inte för att skapa en säkrare vård utan enbart för att skapa illusionen av säkrare vård.
Men inte heller den inhyrde chefsläkaren är fri från anklagelser om jäv. Det är ju fortfarande en kollega som ska bedöma en kollega.
Diskussionen om jäv i vården kostar pengar och handlar om människosyn. Vi kan utgå från iden att vårdpersonal i grunden är korrupta och sökt sig till vården med det enda syftet att bedriva kvacksalveri. Det enda sättet att hålla koll på vårdarbetarna är genom ett intrikat angiverisystem och kontrollanter som letar upp fel och bestraffar de skyldiga. Vårdarbetarna skyddar sin ljusskygga verksamhet genom att ingå giftermål med chefer som sedan får täcka upp för de vårdskador som orsakas. Kontrollanterna i sig är ju också kollegor som säkerligen också är i jävsposition så även kontrollanterna måste kontrolleras med ännu mer kontrollerande myndigheter, och till sin hjälp har myndigheterna genomgoda journalister som vill mänskligheten väl.
Det är teoretiskt möjligt att tvärtom ha en människosyn att vårdarbetare vill göra ett professionellt och etiskt arbete utifrån bästa förmåga. Det finns vårdarbetare som inte lever upp till detta, men de går inte att komma åt via ett övervakningssystem – det kostar bara onödiga resurser.
Slutligen hittar de grävande reportrarna någonting som går att anmärka på.
Läkaren har fuskat med jourkomplistor vid fyra tillfällen och således myglat sig till för hög ersättning.
Det är fult gjort. Så får man inte göra, och jag tycker att klinikens svar är väldigt svävande. Han borde naturligtvis bli återbetalningsskyldig – och kanske även åtalas.
Det drevet hittade till slut var alltså ekonomisk brottslighet. Vi får se om det räcker för ett journalistpris?
Tänk om Socialstyrelsen helt enkelt tog bort rekommendationen om att psykiatrin ska utföra suicidriskbedömningar vid varje patientkontakt.
Det låter avlägset. Det låter osannolikt.
Men det skulle ligga helt i linje med all tillgänglig evidens.
För evidensen är entydig:
det går inte att bedöma suicidrisk med kliniskt användbar precision, och
psykiatrisk suicidprevention – så som den bedrivs idag – räddar inte liv.
Det är inget hemligt. Det är inte kontroversiellt i forskningen. Det är bara okänt i praktiken.
Men låt oss ändå leka med tanken: Vad skulle faktiskt hända om rekommendationen försvann?
1. Psykiatrin skulle fortsätta som vanligt – ett tag
Det skulle ta tid innan vården ens förstod vad beslutet innebar.
Medarbetare skulle fortsätta skriva sina riskbedömningar, remittera in patienter, lägga in patienter — trots att det inte längre fanns något krav att göra det.
Gamla föreställningar sitter hårt. Och många medarbetare skulle muttra om ”nymodigheter” och om hur ”farligt” det är att låta patienter fatta egna beslut.
2. En kortvarig ökning av självdestruktivitet
Ja, sannolikt skulle destruktiva beteenden öka kortsiktigt.
Inte för att fler vill dö — utan för att många patienter lärt sig ett enda språk som psykiatrin lyssnar på: självdestruktivitet.
När psykiatrin slutar svara på det språket blir det först mer av samma.
Men det klingar av när det inte längre ger önskad effekt.
Det är så beteenden fungerar.
3. Händelseanalyserna skulle sluta anklaga den senaste vårdkontakten
I 20 år har händelseanalyser i psykiatrin utförts med ett olycksfallsperspektiv:
Patienten räknas som tänkande och kapabel — fram tills den blir suicidal.
Då blir den plötsligt ett objekt utan vilja, och vårdens uppgift blir att ”rädda” den från ett beslut den inte anses ha fattat.
Slutsatsen blir alltid densamma:
Någon gjorde en bristfällig suicidriskbedömning.
Men om suicidriskbedömningar inte längre är rekommenderade — ja, då faller hela den konstruktionen.
Då måste händelseanalyser äntligen börja handla om system, processer och kvalitet — inte om syndabockar.
4. Patienten skulle åter bli ett subjekt – inte ett objekt
Det är psykiatrins blinda fläck:
Så länge vården låtsas att suicidalitet går att bedöma, räknas patienten inte som en tänkande varelse.
Om rekommendationen försvann skulle psykiatrin för första gången på decennier behöva erkänna:
> Det är patientens liv, patientens beslut och patientens autonomi som står i centrum.
Det skulle vara ett paradigmskifte.
5. Fokus skulle flyttas till funktion, autonomi och beteendeförändring
Om suicidriskbedömningar inte längre är en indikator på vårdens kvalitet, då öppnas en annan dörr:
ökad funktion
minskad destruktivitet
förbättrad autonomi
Det psykiatrin faktiskt kan påverka.
Sjukvården är då fri att sluta jaga symtom och istället börja utveckla människor.
6. På sikt: bättre vård, lägre kostnader, färre inläggningar – troligen även färre självmord
När vården slutar förstärka destruktiv kommunikation, och slutar tro att varje hot innebär sjukdom eller tvång, blir vårdmötet mer mänskligt:
färre inläggningar
mindre tvång
mer delaktighet
mer långsiktiga mål
bättre relationer
färre desperata beteenden
Och sannolikt också färre självmord.
Men kommer det hända?
Nej.
Inte nu.
Inte ännu.
Psykiatrin är inte redo.
Det kräver mod att lämna en illusion som så länge varit psykiatrins skyddsnät — även om skyddsnätet aldrig har burit.
Men en dag kommer det att ske.
Evidensen är för stark. Illusionen för bräcklig.
Och när det händer kommer alla fråga sig samma sak som alltid vid paradigmskiften:
”Varför tog det så lång tid när vetenskapen var så tydlig?”
Det här är faktiskt ganska kul:
1. April 2006 publicerade en grupp forskare i Australien en fejkad rapport om en ny diagnos som de kallade Motivational Deficiency Disorder, och som beskrev ett tillstånd av extrem lättja:
”Extrem lättja kan ha en medicinsk grund, menar en grupp framstående australiska forskare, som beskriver ett nytt tillstånd kallat motivationsbriststörning (MoDeD).
Tillståndet påstås drabba upp till var femte australiensare och kännetecknas av överväldigande och förlamande apati. Neurovetare vid University of Newcastle i Australien säger att motivationsbriststörningen i svåra fall kan vara dödlig, eftersom tillståndet minskar motivationen att andas.”
Det var alltså ett aprilskämt!
…men tillvägagångssättet var som vid sedvanligt psykiatriskt arbete. De beskrev symtom som passade ihop och kallade det för en diagnos.
Behandlingen lär ha varit cannabis, och enligt rykten hörde många människor av sig till forskarna och undrade om inte de kunde få utredas, då de kände igen sig i symtombilden
Region Skåne omprövade adhd och autism – 83 procent blev av med sin diagnos | SVT Nyheter https://share.google/BZot8SmBLCmWPz52u
Låt oss nu komma ihåg att ADHD och Autism inte är validerade diagnoser. De är bara beskrivningar av symtom, där diagnosställaren försöker pressa in symtomen i en icke bevisad teori.
Det är inga faktauppgifter – det är bara synsätt.
…och nu har Region Skåne visat att en beskriving som passade på ett barn inte säkert passar när personen är vuxen.
När jag var liten tyckte jag om att leka med nallar. Det gör jag inte längre.
…men det kan jag ju inte säga själv. Det måste nog till en utredning
#baraenvårdbluff
Jag satt och pratade med några distriktsläkare. Det finns en frustration mellan distriktsläkare och psykiatri där båda sidor upplever att det har resursbrist och att de gärna ser att den andra sidan tar över en patient.
Det kan vara så att distriktsläkaren ser en komplexitet eller ett lidande som den upplever att den inte kan hantera och därför tycker att det är psykiatrins uppdrag att följa patienten.
Från psykiatrin sida tycker vi kanske att patienten har relativt milda symtom jämfört med vad vi är vana vid och vi tycker mycket väl att patienten kan följas på distrikt.
Detta har alltid varit en diskussionsyta mellan primärvården och psykiatrin i hela landet. Det finns ingen självklar lösning på frågan utan det handlar om att ha en kontinuerlig dialog mellan de olika vårdinrättningarna.
När jag pratade med distriktsläkarna så förklarade jag att diagnostiken inte är särskilt viktig när det gäller psykiatriska patienter. En distriktsläkare menade då att han hade gått en kurs i psykiatri, något decennium tidigare, där psykiater påpekade hur viktigt det var med diagnostiken. Det fick mig att tänka efter.
Den psykiatriska diagnostiken var viktig för 10 – 15 år sedan. Sedan hände något och den är inte viktig längre. Varför är den inte viktig längre?
Det finns förmodligen några olika förklaringar.
En förklaring är internet där alla människor nu har tillgång till all information och det finns människor som diagnostiserar sig själva via Google eller tik tok och söker vård för att få bekräftat av utbildad personal att de har den diagnos de har hittat.
En annan orsak är att livet har blivit generellt svårare att leva för människor. Märkligt nog har livet egentligen blivit betydligt lättare att leva jämfört med för 50 år sedan eller för 100 år sedan. Det som var enklare för 100 år sedan var tydligheten. De måsten som fanns i livet var mycket tydligare och valmöjligheterna för att göra något annat var mycket färre. Det krävdes inte så mycket tankearbete för att leva ett liv och det fanns inte så mycket tid över för att fundera på om livet levdes på rätt sätt.
Diagnostiken har också krånglas till genom att samhället har börjat ge för- eller nackdelar beroende på vilken diagnos en människa har. För den som vill vara sjukskriven och inte orkar jobba mer, så krävs det en diagnos för att få sjukersättning. För den som vill ha tillgång till vissa läkemedel eller en samtalskontakt så krävs det också diagnoser. För den som upplever sig vara född i fel kön behövs det en diagnos för att samhället ska betala hormonell behandling och operationer. Vissa diagnoser är så populära att människor är beredda att betala höga summor för att få en specifik psykiatrisk diagnos via privat utredare.
När det gäller psykiatri så är en viktig förklaring till den onödiga diagnostiken att diagnoserna har flutit samman. Ytterst vardagliga fenomen och känslor kan mycket väl tolkas som en psykiatrisk diagnos och användas som argument för att ställa en viss diagnos.
Det är en oerhört märklig upplevelse, för mig – varje vecka, när jag bedömer de remisser som skickas in från primärvården, där det beskrivs människor som har helt vanliga liv med helt vanliga problem och ett helt vanligt fungerande – men det beskrivs i termer av psykiatrisk patologi.
Vi tar ett exempel:
Om jag skulle uppge ett fenomen där jag förklarar att: ”jag tycker det är jobbigt att jag blir hungrig när jag inte har ätit” – så skulle vissa kunna tänka att det är en relativt normal utsaga.
Men man kan också ställa frågan vidare: Har jag svårt att planera mina måltider på grund av att jag har ADHD? Har jag nedsatt aptit på grund av att jag lider av en depressivitet? Om jag är hungrig ibland och mätt ibland beror det på att jag har en bipolär sjukdom? Orsaken till att jag inte äter kanske är att jag tror att maten är förgiftad – så det kanske rör sig om en psykos? En trolig förklaring är att mina föräldrar bestraffade mig när jag åt så att det rör sig om ett trauma? Och självklart kan det vara en ätstörning. Varför inte det senaste påhittet ARFID (dvs kräsen)?
Jag tror själv att diagnoserna finns. ADHD, depression, bipolär typ två, trauma, psykos, ätstörning (till och med de allvarliga tillstånden av ARFID).
Problemet är inte diagnoserna utan att tolkningen av diagnoskriterierna har flutit ut så att alla människor kan få minst två, tre psykiatriska diagnoser bara genom att vara helt normala människor.
Det kanske finns någon outgrundlig vinst att vi ska beskriva normala människor med psykiatriska diagnoser men problemen är att det kostar samhället väldigt mycket pengar, och att de behandlingar som finns inte hjälper när vi har använt oss av en utflytande diagnostik.
Det finns kollegor som menar att vi måste skärpa upp diagnostiken. Vi måste bli lika tydliga och lika skickliga som vi var för 20 år sedan.
Vi var egentligen inte varken tydligare eller skickligare för 20 år sedan men vi hade färre diagnoser att ställa, och våra diagnoser var inte så populära att någon ville betala för dem.
Jag tror tyvärr att vi har hamnat i ett läge där vi får säga att diagnostiken är underordnad. Det är oviktigt att ta reda på vad patienten har för diagnos inom psykiatrin. Det är betydligt viktigare att ta reda på vad patienten vill få ut av sitt liv.
Vill den kunna arbeta? Vill den kunna klara sig själv? Vill den kunna sköta om sitt hushåll? Vill den kunna betala sina räkningar? Vill den kunna lämna sitt hem? Vill den kunna sköta sin vardag utan det innebär orimligt lidande? Har patienten beteendestörningar eller missbruk som den vill bli av med?
När vi vet vad patienten är på väg och vad den vill med sitt liv så har vi lättare att fundera ut om vi har någon insats som skulle kunna hjälpa patienten dit. Behövs det ställas en diagnos på vägen, så kan vi ju göra det men; diagnosen är inte målet utan bara ett hjälpmedel på vägen.
Rapport: Psykiatrisk tvångsvård kan öka risken för självmord – Ekot | Sveriges Radio https://share.google/B0vbuDcOAsSgwd37m
Aha….!
Det är tragiskt och intressant att psykiatrin, och kontrollmyndigheter, sakta vaknar upp och börjar titta på sina egna myter.
Det kan ju inte vara någon orimlig tanke att tvångsvård och slutenvård skulle kunna medföra negativa effekter.
…och när vi inleder tvångsvården, enbart grundat på en suicidriskbedömning, så är alltså även suicidriskbedömningen i sig en risk för framtida självmord.
Så lång tid ska det väl inte behöva ta att dra slutsatserna…
Det här är kul, och sant
Under flera års tid har en av mina arbetsuppgifter varit att hålla en föreläsning för patienter som fått diagnosen ADHD. I behandling av ADHD ingår en utbildning som i Växjö kallas för ADHD-grupp.
Det är en mycket bra insats. Patienter som har svårigheter med koncentration och impulskontroll får information i grupp, och kan även diskutera sinsemellan om vilka svårigheter vardagen kan bjuda på.
Det brukar vara cirka åtta tillfällen där även närstående bjuds med vid ett tillfälle. Behandling av ADHD är ju till 90 % en fråga om strategier, rutiner och självkännedom så denna typ av gruppbehandling – ibland tillsammans med en arbetsterapeutisk kontakt – är huvudbehandlingen vid ADHD-symptom.
I Växjö ger vi även denna insats till patienter som har ADHD-symptom men där vi väljer att inte utreda – för att symptomen inte påverkar livet i så stor utsträckning, eller för att utredningen inte är möjlig att utföra.
Vid ett av grupptillfällena blir läkaren inbjuden att ge sin syn på det hela, och det är där jag kommer in i bilden. Jag har gjort detta under något decennium och jag har ett paket bilder i en powerpointpresentation. Initialt pratade jag rätt mycket om teorierna bakom läkemedlen, förutom teorierna bakom diagnosen.
Bland mina bilder har jag även haft en avslutning med ett trösterikt budskap om att ADHD inte är en allvarlig sjukdom utan det går bra att lyckas i livet även med dessa symptom. Jag har således haft ett collage med ett gäng kändisar som fått diagnosen.
Det slog mig i veckan att jag kommer att få byta ut denna bild. Det börjar bli svårare att hitta kändisar som inte har en ADHD-diagnos.
Med tanke på hur utredningarna utförs nu för tiden är det faktiskt svårt att hitta någon medborgare i Sverige som inte uppfyller kriterierna för en ADHD-diagnos eller en ADD-diagnos.
Det kommer in patienter som har fått diagnosen lindrig ADD. Diagnoskriteriet för denna diagnos är att det finns perioder i livet när patienten inte kan koncentrera sig fullt ut. Ofta har diagnossättaren ignorerat andra orsaker till att koncentrationen är nedsatt. En människa kan ju få en nedsatt koncentration om livet är stressigt, om den upplever nedstämdhet eller oro, om den är trött, om den inte har ätit ordentligt eller om den tänker på någonting som är roligare. Alla förklaringar till nedsatt koncentration har sammanfattats i diagnosen lindrig ADD.
Alla svårigheter som människor drabbas av i livet förklaras också av att personen emellanåt har haft lite svårt att koncentrera sig. All form av dåligt mående hänförs till den emellanåt låga koncentrationen.
Att få sin ADD- eller ADHD-diagnos tycks ha blivit populärt inom kändisvärlden. Att få bära omkring sin diagnos som en Labubu-docka är lite inne – och inte alls cringe.
Fenomenet är inte nytt. För 20 år sedan hade den bipolära diagnosen exakt samma funktion fast den bipolära diagnosen hade tråkigare läkemedel.
ADHD- och ADD-diagnoser behandlas ju med amfetaminliknande preparat vilket naturligtvis ljusar upp tillvaron lite grann.
För mig blir det allt svårare att ta den neuropsykiatriska diagnostiken seriöst. Diagnoserna säljs. Diagnoserna visas upp som ett litet komplement till den egna personligheten. Diagnoserna anges som förklaringsmodell till alla karaktärsbrister som vi har. Jag behöver inte förändra min livsföring – jag har en diagnos!
Ett alternativ är ju att vi ställer diagnosen ADHD eller ADD på alla nyfödda i landet och att de som inte har några koncentrationssvårigheter eller impulsivitet under uppväxten får göra en utredning för att ta bort diagnosen. Jag tror att vi sparar tid och resurser på detta
Då har jag lämnat in manus till förlaget Vulkan, som kommer att trycka boken.
Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, men nu händer det något.
Det är en så kallad egen utgivning så det finns ingen förläggare som läser igenom och kontrollerar stavfel och liknande.
Spännande, tycker jag
Varför har vården och samhället så svårt att få ett grepp om ADHD problematiken?
Varför har vi fått en diagnosinflation när det gäller ADHD?
Orsaken är att vården har blandat ihop tre olika teorier som delvis har med varandra att göra.
Den första teorin handlar om neuropsykiatri – att människors gener ger oss olika färdigheter och förmågor redan vid födseln. Inom personlighetsteorin kallas dessa färdigheter för temperament. Det är samma färdigheter som kallas för neuropsykiatri enligt den neuropsykiatriska teoribildningen.
När det gäller ADHD har man parat ihop två av dessa temperament nämligen impulskontroll och koncentration och menar att det är en diagnos.
Genom historien så har liknande tillstånd beskrivits på lite andra sätt. Andra temperament har bakats in i tillståndet. Emotionell instabilitet var för 100 år sedan ett ingående symptom i det syndrom som nu kallas ADHD. Motorisk klumpighet var för 30 år sedan ett symptom och diagnosen kallades då DAMP. De senaste 25 åren har diagnosen landat enbart i temperamenten impulskontrollbrist och koncentrationsstörning och diagnosen kallas ADHD.
Att temperament sitter i generna och hjärnan är med hög sannolikhet en korrekt förklaringsmodell. Vilka temperament som ska bakas in i olika diagnoser är däremot osäkert. Det finns inga undersökningar, som röntgen eller blodprover, som kan bevisa att just de temperament vi beskriver bör hänga ihop.
Den andra teorin handlar om hur diagnosen ska ställas. Det finns inga objektiva fynd. Diagnosen ställs på patientens och anhörigas berättelse om hur livet har sett ut tidigare och hur det ser ut i dagsläget.
Psykologer gör djupgående intervjuer och drar slutsatser och dessa iakttagelser kopplas ihop med teorin om neuropsykiatri och ADHD.
Det finns många andra tillstånd som ger problem med impulskontroll och koncentration. Medfödd ångest. Hormonella svängningar. Låg begåvning. Dålig uppväxtmiljö. Traumatiska händelser i livet. Missbruk. Hjärnskador. Långvarig psykisk problematik. En del utredningar tar hänsyn till dessa förklaringar – andra utredare struntar i dem. Även när utredningen tar hänsyn till dem är det inte möjligt att urskilja, med någon högre säkerhet, vilken förklaring som är mest korrekt.
Den tredje teorin handlar om centralstimulerande läkemedel. Centralstimulerande läkemedel är vakenhetshöjande, koncentrationshöjande och impulskontrollstärkande. De starkaste av dessa läkemedel är substanser som liknar amfetamin. Teorin säger alltså att läkemedel som liknar amfetamin hjälper mot impulskontrollstörning och koncentrationsbrist.
Amfetaminpreparat kan fungera mot impulskontrollbrist och koncentrationsstörning oavsett om personen har ADHD-diagnos eller inte.
Det går att se i studier att dessa substanser hjälper mot just dessa symtom. Samtidigt så ger substanserna en känsla av framgång och belöning. Patienten kan således uppleva sig både mer effektiv och bättre samtidigt som den blir inaktiv. För den som behandlar är det svårt att urskilja om patienten har fått en bättre funktion eller bara upplever att den har fått en bättre funktion.
Läkemedlen kan ha positiv effekt men har också ett antal otrevliga biverkningar. Cirka 25 % av vuxna som provar läkemedel upplever god nytta och få biverkningar av medicinen. Cirka hälften av dessa upplever en kortvarig nytta på ett eller två år, men därefter överväger biverkningarna. 10 – 15% upplever en långvarig nytta men även denna effekt brukar avta efter 10 – 15 år. Det är således ingen livslång behandling som fungerar till ålderdomen.
Vi har alltså en icke bevisad, fluktuerande teori som vi diagnostiserar med trubbiga diagnosinstrument och därefter ger en behandling med ett potentiella missbrukspreparat för att påverka den teoribildning vi har. Ibland blir det rätt. Ibland blir det fel.
Det är inte behandlingen i sig som är problemet. Det är att de tre teoribildningen ha smält samman och att många människor tror att detta är faktauppgifter. Det är inga faktauppgifter. Det är teorier och hypoteser och bristfälliga mätmetoder.
Jag skriver det här och nu. Om tio år kommer det att vara allmän kunskap.
dralbinsson 