”Socialstyrelsen får totalt 11 miljoner kronor de närmaste fyra åren för att ta fram och sprida kunskap om hur självmord kan förebyggas och förhindras” rapporterar Läkartidningen:
Sjukvården ska bli bättre på suicidprevention
Det här skulle man vilja tro var en positiv nyhet men, tyvärr är det samma myndighet som får uppdraget att ta fram en kunskapsöversikt nu som tog fram kunskapsöversikt 2003:
Dokumentet ”Vård av suicidnära patient” är ett beklagligt hopkok av motstridiga studier, önsketänkande och en vilja av att vara allmänheten till lags. Det är inte en översikt avseende kunskap, som namnet antyder – evidens saknas helt. Dokumentet är viktigt för det sammanfattar tydligt den vidskepelse som ligger till grund för modern suicidprevention. Som historiskt dokument har det därför ett värde, när vi ska förklara för framtidens kollegor, varför en hel medicinsk specialitet ägnade sig åt att försöka spå framtiden istället för att behandla sjukdom.
Dokumentet är fyllt av floskler och tokigheter som: ”Att förutsäga suicid är en vansklig uppgift, men ett strukturerat och omsorgsfullt tillvägagångssätt kan göra prediktionen säkrare” Jag tror att den korrekta termen för denna typ av meningar är: Ordbajs!
Det är relativt enkelt att göra ett kunskapsunderlag när man, som jag, har läst de flesta studier som finns i ämnet:
Idag, 2019, finns det inga bevis för att vi i det enskilda fallet kan förutspå om en individ tänker ta sitt liv inom den närmaste framtiden. Vi har heller ingen insats eller åtgärd som kan förhindra självmord eller som vi vet påverkar individens beslut att ta sitt liv.
Det skulle vara oerhört betydelsefullt att starta i denna ände när det gäller kunskapsunderlag, d.v.s. att gå in med inställningen att vi faktiskt inte har evidens för någonting (och att nuvarande inställning är att det är oetiskt att forska på området). Att fortsätta med att sprida okunskap som dokumentet ”Vård av suicidnära patienter” hjälper ingen och det räddar inga liv. Att dessutom betala 11 miljoner skattepengar för att sprida okunskap, är ett hån mot professionen.
Det är tre och ett halvt år sedan Smålandsposten rapporterade om Fribiljettsstudien. Jag har själv knappast varit inblandad i det egentliga arbetet med studien men bistått lite med bakgrund och resonemang. Arbetet har utförts av kollegorna Dr Hauksson och Dr Begagic.
Tidigt drabbades vi av ett etiskt märkligt fenomen. Jag är inte säker på att jag kan återge resonemangen korrekt, men jag uppfattade det så här:
För att få kalla en medicinsk studie för just ”studie” och därmed även ha goda möjligheter att få den publicerad i någon vetenskaplig tidskrift så behövs ett etiskt godkännande. Dr Hauksson ansökte om detta men fick svaret att det krävdes ett godkännande från de patienter vars journaler som behövdes granskas. Eftersom det rörde sig om ett stort antal patienter och såg vi det som osannolikt att vi skulle kunna få godkänt från samtliga. Utan godkännande från samtliga patienter så skulle siffrorna i studien inte bli korrekta, med stor risk för statistiska fel och således felaktiga resultat. Det fungerade dock etiskt att utföra samma vetenskapliga arbete och kalla det för ett ”kvalitetssäkringsprojekt” (eller liknande) och på så sätt komma förbi de höga kraven på etiskt godkännande för en studie. Vi hamnade alltså i ett läge där vi kunde göra en kvalitetssäkringsprojekt som skulle ge korrekta resultat eller kalla det för en studie, men som tyvärr skulle innehålla felaktigheter.
Vi fick även förslaget att göra en helt ny studie och göra den mer vetenskapligt smakrik genom att dela upp patienter i en kontrollgrupp som skulle få gammaldags behandling (med suicidriskbedömningar av läkare samt tvångsvård och övervakning) och en grupp som skulle erhålla behandling med fribiljetter, en så kallad RCT-studie. Problemet med det var att vi redan visste att vi hade en metod som var så framgångsrik att det var etiskt oförsvarbart att starta en studie där vissa patienter skulle tvingas erbjudas ett omhändertagande som var sämre än det vi ville studera. Detta alternativ skulle alltså se mer etiskt ut på pappret men vara direkt oetiskt i verkligheten.
Så vi har fått kalla det för ett kvalitetssäkringsprojekt och acceptera att det kanske inte kommer att gå att publicera i någon vetenskaplig tidskrift…
Sakta men säkert publicerar nu Dr Hauksson kvalitetssäkringsprojektet på sin egen blogg Humerus Ashes.
Läs och njut!
Om jag minns rätt var ett budskap i min uppfostran att man inte skulle klaga över andras fel och brister om man inte kunde göra ett bättre arbete själv (och om man kunde göra ett bättre arbete borde man vara ödmjuk nog att inte klaga ändå…).
Jag försöker i alla fall leva efter den principen, i stort. I vuxen ålder har jag ändå lagt till att jag har rätt att klaga över andras brister om bristerna leder ett påtagligt och onödigt merarbete för mig.
Så när IVO i början av året sökte ny Generaldirektör, så tänkte jag i alla fall erbjuda mina tjänster. Jag borde ju inte klaga på IVO utan att åtminstone erbjuda mig att göra arbetet själv.
Jag kunde naturligtvis ha lagt ner mer tid än femton minuter, och jag kunde ha skrivit ett längre personligt brev, och jag kunde ha undvikit att påtala myndighetens inkompetens i min ansökan… Det är lätt att vara efterklok.
Hur som helst så blev det inte oväntat avslag på ansökan:
…så jag fortsätter som läkare i Växjö
Läkartidningen publicerar ett egenreferat om en stor svensk studie som visar att risken för självmord är särskilt stor tiden efter utskrivning från psykiatrisk slutenvård. Detta är egentligen inga nyheter, liknande studier har utförts tidigare. Det som är intressant är storleken på studien. Närmare 2,9 miljoner utskrivningar under en 36-årsperiod (1973-2009) och 3695 självmord har inkluderats. Studien har undersökt vilka diagnosgrupper som har högst risk för självmord efter utskrivning och inte oväntat är depression en stark riskfaktor. Genomgången självdestruktiv handling inom trettio dagar före det inneliggande vårdtillfället var också en stark riskfaktor för genomfört självmord.
Referatet avslutar med kommentaren att: ”våra aktuella resultat indikerar att dessa psykospatienter kan behöva snar och omsorgsfull uppföljning efter utskrivning för att öka möjligheterna att förhindra att suicid sker i nära anslutning till vårdtillfället”.
I kommentarsfältet efter artikeln noterar Dr Hans Olsson, helt korrekt, att det ändå inte går att förutspå vilken enskild individ som kommer att ta sitt liv. Vilken av dessa 2,9 miljoner utskrivningar kommer att leda fram till något av dessa 3695 självmord?
Ytterligare en iakttagelse är att studien spänner över en mycket lång period, under vilken diagnostik, behandling och synsätt har förändrats. Finns det några skillnader genom de decennier som studeras?
Och hur är det egentligen med uppföljningen? Räddar ”snar och omsorgsfull uppföljning efter utskrivning” några liv? (Och jag vill här absolut betona att jag ser uppföljning efter utskrivning som oerhört centralt i psykiatriskt behandlingsarbete och att vi har mycket stabilt upparbetade rutiner för uppföljning efter utskrivning i Växjö – min fråga är om det räddar några liv?)
Jag tog mig tid att illustrera uppgifterna från en liknande studie i Danmark:
Suicide Risk in Relation to Socioeconomic, Demographic, Psychiatric, and Familial Factors: A National Register–Based Study of All Suicides in Denmark, 1981–1997
Article in American Journal of Psychiatry · May 2003 – Ping Qin et al
Denna studie visar, liksom den svenska, på en ökad risk för självmord tiden efter utskrivning från psykiatrisk avdelning. Men risken för självmord ökar redan vid inläggning. Den statistiska riskökningen för självmord vid inläggning på psykiatrisk klinik är 57 gånger ökad risk att ta sitt liv jämfört med människor som inte varit inlagda på psykiatrisk avdelning! Denna riskökning förvärras efter utskrivning till över 250 gånger ökad risk för självmord veckan efter utskrivning. Under resten av livet är risken att ta sitt liv 6 gånger högre för den som varit inlagd på psykiatrisk avdelning, någon gång, jämfört med den som inte har varit det. Varför tror vi att avdelningsvård har en skyddande effekt mot självmord?
När jag framför detta i diskussioner får jag oftast påpekandet att vi på psykiatrin kanske är så duktiga på att förutspå självmord att vi lägger in de människor som har högst risk för att ta sitt liv. Risken att ta sitt liv kanske hade varit ännu högre än 57 gånger ökning om vi inte hade lagt in patienten?
Mitt motargument är statistiken över utförda självmord i Sverige mellan 1911-2015. Från 60-talet fram till idag har vi minskat de psykiatriska vårdplatserna med ca 90% (Från ca 35000 vårdplatser 1960 till ca 5000 idag, varav 1500 platser tillhör rättspsykiatrin). Under perioden när vi minskar psykiatriska vårdplatser så har självmorden sjunkit med nästan 50%. Det finns absolut ingenting som tyder på att inneliggande psykiatrisk vård har en suicidminskande effekt på befolkningsnivå. Och den utskrivning som tycks orsaka höga självmordstal är ju alltid en självklar följd av inskrivning på psykiatrisk avdelning.
Jag är, som jag nämnt, ytterst noga med god uppföljning efter inneliggande vård, men jag är det för att jag anser att det är så psykiatrisk sjukdom ska behandlas, inte för att det förhindrar självmord. Men finns det några vetenskapliga data som talar för att god uppföljning minskar risken för självmord?
När jag letar efter detta så snubblar jag över vykortsstudier. Det har utförts ett antal studier där kliniken, där patienten varit inlagd, skickar vykort eller brev till patienten efter utskrivning. Jag läser en sammanställning (Nyhetsbrev, Karolinska institutet, Nr 12 , 2013):
Den närmaste tiden efter utskrivning från psykiatrisk slutenvårdsbehandling för självmordsförsök är risken hög för ett förnyat självmordsförsök eller död genom självmord. Klinisk erfarenhet talar för att aktiv uppföljning av patienter som gjort självmordsförsök har en skyddande effekt, men resultaten från olika studier har varit motsägelsefulla. Amerikanska forskare har gjort en översikt av studier rörande aktiv uppföljning av patienter över 18 år, vilka skrivits ut från psykiatrisk slutenvård eller akutmottagning för självmordsförsök. Översikten omfattade 8 randomiserade och kontrollerade studier, två uppföljningsstudier och en kvasiexperimentell studie. Patientkontakten skedde genom brev eller vykort, telefonsamtal eller personlig kontakt, e-mail eller sms. I fem av studierna fann man ett signifikant minskat självmordsbeteende efter aktiv uppföljning, medan man i två studier inte fann någon signifikant skillnad mellan aktiv uppföljning och rutinmässig eftervård. Även om resultaten i övriga studier i viss mån var svårtolkade, pekade trenden ändå mot att aktiv uppföljning har en skyddande effekt. Författarna uppmanar till ökad forskning, i synnerhet i form av randomiserade kontrollerade prövningar för att kunna utvärdera vilka specifika uppföljningsfaktorer som är suicidpreventivt avgörande.
Som vanligt, när jag gräver djupare i dessa studier, kan jag inte hitta att de faktiskt påverkar självmordsfrekvensen. De påverkar ”självmordsbeteendet” men det är faktiskt inte samma sak.
Varför är detta viktigt? Varför tar jag mig tid att skriva ett sådant här inlägg?
Jo. Vi har redan haft ett rättsfall i Sverige där en behandlare har dömts för vållande till annans död för att den inte lade in en patient på sluten psykiatrisk vård. Om vi fortsätter med att leva kvar i vidskepelse – så dröjer det inte länge förrän vi har ett nytt rättsfall där vi dömer en behandlare för vållande till annans död för att den skickade fel vykort. Det kanske var fel motiv på kortet? Det kanske inte var tillräckligt personligt? Handstilen kanske var slarvig?
Uppföljning efter inneliggande psykiatrisk vård är viktigt för att ge god psykiatrisk vård. Det finns idag ingenting som talar för att det har en suicidminskande effekt. Inläggning på psykiatrisk vårdavdelning som suicidprevention har med all säkerhet en suicidökande effekt på sikt.
Jag blev informerad, av en kollega, om att socialstyrelsen har en podd – som heter ”På djupet”, och att senaste avsnittet handlade om suicidprevention. Jag har ju kritiserat både socialstyrelse och IVO hårt genom åren, men tänkte att det kunde vara av intresse att se hur socialstyrelsens syn på suicidalitet har förändrats och hur tankarna kring ämnet går nu för tiden
Programmet presenteras på följande sätt:
59. Om suicidprevention
Ungefär 1 100 personer tar sitt liv varje år. Många fler försöker, många fler funderar över det. Hur upptäcker vi personer som är i riskzonen för suicid? Vilka är de viktiga frågorna för att fånga upp dem? Lyssna på Bo Runesson, överläkare på S:t Görans sjukhus och professor i psykiatri på Karolinska institutet, Charlotta Brunner, chefsläkare på Region Kalmar län och Elizabeth Åhsberg, utredare på Socialstyrelsen. Samtalet leds av Ola Billger, kommunikationschef på Socialstyrelsen (190208).
Programmet är ca 30 minuter långt och jag känner mig som Marty McFly som kliver in i min DeLorean och plötsligt befinner mig i en avlägsen forntid. Ingenting verkar ha hänt sedan jag utbildade mig i Stockholm för snart tjugo år sedan. Samma ord och argument som jag hörde då upprepas. Det vetenskapliga grunden saknas helt. Ödmjukheten över den egna okunskapen saknas. Vidskepelse av närmast vanföreställningskaraktär tillåts florera.
Det blandas fantasifulla tolkningar av fallbeskrivningar med oförståelse av statistik. Samma gamla suicidstege som jag fick lära mig för tjugo år sedan, och som redan då saknade vetenskapligt underlag, anses fortfarande vara gyllene standard vid suicidriskbedömningar. Det antyds att inneliggande vård har en suicidminskande effekt trots att all tillgänglig data talar för motsatsen. Det talas om myter som inte är myter och det avslutas med ett missnöje över att kravet på Lex Maria-anmälningar efter vart suicid togs bort i september 2017 – trots att socialstyrelsen under 11,5 år inte lärde sig någonting om suicid medan Lex-Maria-utredningarna utfördes.
Jag trodde faktiskt att vi hade nått längre. Jag är chockad över okunskapen.
Jag har tidigare kommenterat turerna kring kollegan Magnus Broberg. Jag har egentligen aldrig arbetat med Dr Broberg, men jag har haft en gles kontakt med honom samt att han var min kliniska handledare under någon vecka medan jag gjorde min ST-tjänst.
Dr Broberg var anställd under många år inom rättspsykiatrin i Växjö, och har där utfört ett enormt arbete med en svårbehandlad patientgrupp. Som specialistläkare ställs vi ofta inför ärenden som är unika. Det finns ingen vetenskap och ingen beprövad erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel. Vi använder en blandning av våra medicinska kunskaper och våra etiska principer för att guida oss rätt i behandlingsarbetet. Inte sällan rör vi oss i gränslandet för vad som i normalfallet skulle anses vara rätt och fel. (När jag införde det som kallas för självvalda inläggningar, för tio år sedan, ansågs det vara både fel, farligt och ovetenskapligt – idag blir det mer och mer en vedertagen behandlingsinsats i hela landet).
Smålandsposten rapporterar i veckan om att Dr Broberg nu ska granskas av IVO gällande sin förskrivningsrätt:
”Förre chefsläkaren på rättspsyk anklagas för att ha skrivit ut för mycket piller. nu riskerar han rätten att skriva ut narkotikaklassad medicin. Dessutom ställs han till svars för att ha poserat med ett automatvapen.” skriver SMP
Det IVO ska granska är huruvida Dr Broberg har förskrivit för mycket beroendeframkallande läkemedel. Smålandsposten tar också upp att Broberg åkt på en utlandsresa tillsammans med familjen till en patient (han har dock betalat resan själv och detta ska inte granskas ytterligare). Vidare har det tagits ett kort då han håller i ett skjutvapen och detta foto publiceras också i pappersversionen av tidningen.
Det som Smålandsposten rapporterar är inget nytt som har hänt utan det handlar om efterspelet till den konflikten som slutade med att Dr Broberg köptes ut från rättspsykiatriska kliniken. Som jag har tolkat händelseförloppet så har klinikledningen använt Brobergs kliniska beslut som maktmedel. Beslut som, när de fattades, ansågs vara korrekta men som i efterhand går att anmäla som tveksamma.
Det här är en dålig långsiktig strategi från ledningen. Vården behöver läkare som vågar fatta beslut. Att använda anmälningar i efterhand som maktmedel odlar fram en rädd och beslutsoförmögen läkarkår. Det leder inte till god vård. Varför skulle någon läkare acceptera att arbeta med svårbehandlade patienter, som kan behöva insatser där det inte finns färdigskrivna manualer?
Jag har också skrivit ut läkemedel över rekommenderade doser i FASS, när jag ansett att det är medicinska motiverat. Och när jag letar bland gamla semesterbilder hittar jag även en bild på mig själv från en utlandsresa från 1991. Titta noga. Jag håller i ett vapen. Jag lånade det av guiden för att ta bilden. Det är väl bäst att publicera den om IVO skulle behöva utreda mig i framtiden.
Jag dröjer mig kvar vid kampanjen ”Stör döden” ett inlägg till
Stör döden är ett initiativ av Suicide Zero, Mind och SPES, med stöd från Stockholms Läns Landsting och Nationellt Centrum för Suicidforskning och prevention (NASP).
Annonskampanjen har en hemsida, en affisch och en radiogingel. På hemsidan listar kampanjen ett antal myter om suicid – eller åtminstone uttryck som kampanjen anser är myter.
Ordet ”myt” används i svenska språket både om berättelser av religiös karaktär och i betydelsen ”uppdiktad historia”. I båda fallen används ordet tydligt som motsatsen till faktauppgift. Myten är alltså en form av lögn – fast utan det bedrägliga uppsåt som finns inneboende i lögnen.
Jag problematiserar lite kring de angivna myterna:
Myt: Det går aldrig att hindra någon som har bestämt sig
Nja. Det är väl ingen som tror på detta. Däremot används uttrycket ibland som en tröstande tanke, när man har förlorat en patient, eller en närstående. Det man egentligen menar är att: det går aldrig att veta vem som har bestämt sig – och således går det inte att förhindra. I den betydelsen är detta inte alls en myt utan en faktauppgift.
Myt: Att fråga om självmord kan ”väcka den björn som sover”
Detta kanske var en myt för många år sedan. Idag går myten åt andra hållet. Det anses sedan decennier som helt ofarligt att fråga om självmord inom psykiatrin. Kunskapsunderlaget ”Vård av suicidnära patienter” från socialstyrelsen hänvisar till och med till en studie av Gould et al för att bevisa ofarligheten med att ställa frågor om suicidalitet. Jag har läst denna studie och den går inte på något sätt att överföra till praktik i verkliga livet. Att hänvisa till en så svag studie talar enbart om desperation.
Den som arbetar med reklam skulle se saken på ett annat sätt. Inom reklamen upprepas ett budskap gång på gång för att förmå människor att ändra sitt beteende. Vanligtvis är tanken att förmå en grupp kunder att köpa en viss produkt. Samma psykologi gäller med stor sannolikhet om en behandlare inom psykiatrin återupprepar frågor om suicidalitet, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, vilket man uppmanas att göra under sin behandling.
Den stora risken med frågor om suicidalitet är ändå den oro som behandlaren upplever. När svaret kommer från patienten, att den har tankar om att ta sitt liv, så reagerar många behandlare med oro. Patienten remitteras vidare till någon främling (kanske en tillfällig läkare på psykiatriska akutmottagningen), patienten läggs in på sjukhus, eventuellt genom tvångsvård, patienten övervakas, patienten medicineras med läkemedel som saknar indikation för suicidalitet. Som jag ser det ökar dessa insatser risken för genomfört självmord i slutändan.
Att fråga om självmord kan med stor sannolikhet väcka den björn som sover.
Myt: Den som talar om att ta sitt liv gör det inte
Det lär finnas någon studie som har noterat ett samband mellan de som pratar om självmord och de som senare utför självmord. Jag har inte sett denna studie själv, men ställer mig ytterst skeptisk på hur en sådan studie kan utföras med någon som helst vetenskaplig säkerhet.
Oavsett om det finns en studie så är detta inte en myt, åtminstone inte när det gäller psykiatrisk verksamhet. Det saknar nämligen logik att den som planerar att ta sitt liv skulle nämna detta för psykiatrisk personal, eftersom alla patienter är fullt medvetna om att den psykiatriska personalen ser det som sin uppgift att förhindra självmord. Patienter som talar om att ta sitt liv inom psykiatrin gör det i kommunikativt syfte. Orsaken kan vara att man vill bli stoppad, eller att man önskar få någon insats, eller att man vill poängtera hur dåligt man faktiskt mår.
Vid händelseanalyser efter självmord har det nästan alltid noterats att patienten hade en låg risk för att ta sitt liv (i de ca 75% av fallen där suicidriskbedömning genomförts). Patienten hade alltså inte kommunicerat sitt förestående suicid till behandlaren.
Myt: Pratar man om självmord vill man bara ha uppmärksamhet
Av någon orsak har ordet uppmärksamhet fått en negativ klang. Det används inom psykiatrin (och i uttrycket ovanför) i betydelsen ”oförtjänad uppmärksamhet”. Den som pratar, överhuvud taget, oavsett ämne, gör det för att få uppmärksamhet (om man inte pratar för sig själv).
Uttrycket används för att det finns människor som hotar med självmord i kommunikativt syfte. Det vanligaste kanske är i vardagliga relationer där självmordshot kan vara ett sätt att påverka sin omgivning. Uttryck som: ”Jag kan inte leva utan dig”, eller: ”Det är lika bra att jag tar livet av mig” är, i vissa relationer, vardaglig kommunikation. När samma kommunikation används av patienter inom psykiatrin brukar detta avfärdas med att ”patienten bara vill ha uppmärksamhet”. Följdfrågan bör naturligtvis vara: -Varför använder patienten detta uttryck för att få uppmärksamhet?
Myt: Den som tar sitt liv vill verkligen dö
Jag är ytterst tveksam till om någon egentligen tror detta. Inom psykiatrin är vi ganska medvetna om att suicidalitet är ett fluktuerande förlopp där självmordstankar och självmordsrisk kommer och går. Vi är medvetna om att den suicidala processen snarare är en kamp för att överleva. Vi är också medvetna om att självdestruktivitet ofta kan innebära en kommunikation där ett budskap kan vara ett ”rop på hjälp”, även om destruktiviteten ibland leder till död.
Myt: Anhöriga vill inte prata om det självmord som drabbat dem
Det här är väl knappast någon myt. Alla tänker väl att anhöriga vill (och behöver) någon att prata med. Däremot vill anhöriga kanske inte pratat om det självmord som drabbat dem med vem som helst, när som helst. Man bör, som professionell, ha respekt för ämnet och kanske undvika att ta upp frågan om man inte har den tiden avsatt som samtalet kräver.
Myt: En person som har varit djupt deprimerad en tid och nu verkar glad kommer inte att försöka ta sitt liv
Denna sista punkt är ingen myt inom psykiatrin. Inom psykiatrin finns däremot den motsatta myten. Att den som varit djupt deprimerad under en tid och sedan verkar förbättras har en risk för att ta sitt liv. Bakgrunden här är att man inom psykiatrin noterat fall där människor tycks förbättras i sin nedstämdhet för att sedan plötsligt ta sitt liv. De teoretiska förklaringar man brukar använda är att den patient som är djupt deprimerad saknar den kraft som behövs för att aktivt ta sitt liv, men kan agera när depressiviteten släpper. Alternativt menar man att den som faktiskt har bestämt sig för att ta sitt liv känner en tillfällig ångestlindring som omvärlden uppfattar som en förbättring av sjukdomen.
Detta är ett dilemma inom psykiatrin som inte går att komma förbi. Oavsett om vissa, unika individer faktiskt har en ökad risk för att ta sitt liv i samband med att de utåt sett tycks tillfriskna, så går detta aldrig att använda i den praktiska verksamheten. Det finns ändå inget sätt att skilja den överväldigande majoriteten som tycks tillfriskna för att de faktiskt tillfrisknar från de unika fallen som har en risk. Det enda dessa tankar leder till är oro hos den psykiatriska personalen.
Jag upplever det som oerhört märkligt att måla upp en bild av psykiatrin och allmänheten, med att hänvisa till ett antal myter som inte existerar i verkligheten. Jag får intrycket av att det finns ett intresse att skapa en nidbild av hur människor tänker. ”Ni tror på de här myterna, men myterna är fel!” Jag tror att man underskattar både allmänhetens och psykiatrins förmåga att tänka och dra slutsatser. Kampanjen ”Stör döden” har naturligtvis den hedervärda intentionen att minska antalet självmord i landet. Jag tror inte att man går rätt väg genom att måla upp nidbilder.
Stör döden är ett initiativ av Suicide Zero, Mind och SPES, med stöd från Stockholms Läns Landsting och Nationellt Centrum för Suicidforskning och prevention (NASP).
Annonskampanjen har en hemsida, en affisch och en radiogingel.
Kampanjen är tänkt som en insats för att minska antalet självmord i landet. Stör döden syftar på att man kan störa tanken hos den person som umgås med dödstankar. Om dödstankarna avbryts kanske liv kan räddas?
Man tar avstamp i uppgiften att fler än 1000 pojkar och män tar sina liv i landet vart år.
Till att börja med är uppgiften tveksam. 2017 dog 841 män och pojkar av så kallat ”säkra självmord”, d.v.s. dödsorsaken ansågs vara bekräftat. 841 individer är FÄRRE än 1000! Den korrekta texten borde således lyda: ”Varje år tar färre än 1000 pojkar och män i Sverige sitt liv”. Som kuriosa kan det nämnas att det rör sig om 838 individer över 18 år (d.v.s. män) och tre individer under 18 år (d.v.s. pojkar). Om man räknar in så kallade ”osäkra självmord” i statistiken så hamnar siffran över 1000. Den korrekta texten kan alltså lyda: ”Varje år tar kanske fler än 1000 pojkar och män i Sverige sitt liv”.
Radiogingeln innehåller den upplästa texten: ”Varje år tar fler än 1000 pojkar och män sina liv. Många skulle räddas om någon frågade hur de mådde – och tog sig tid att lyssna”.
Stämmer detta? Det vet ingen. Det här är näst intill omöjligt att studera och har aldrig gjorts på något seriöst sätt. Det spenderas alltså en massa pengar på att sprida budskap som inte på något sätt har någon verklighetsbakgrund. Att affischen, med tvivelaktigt budskap, sätts upp i psykiatrins väntrum är naturligtvis också tveksamt.
Men vad spelar det för roll? Är det inte bra att människor uppmanas att prata med varandra om de mår dåligt?
Nja, problemet är att budskapet ”Många skulle räddas om någon frågade hur de mådde – och tog sig tid att lyssna” innebär att motsatsen också gäller. De som inte räddas, de som tar sitt liv, hade ingen som frågade hur de mådde – och som tog sig tid att lyssna. Den som har en närstående som tagit sitt liv får detta budskap kastat i ansiktet som en påminnelse att de hade kunnat rädda livet på sin närstående, om de bara hade tagit sig tid att fråga hur de mådde – och tagit sig tid att lyssna.
Tro mig. Anhöriga till den som tagit sitt liv är redan fyllda med självförebråelser. De behöver inte dramatiska budskap utan vetenskaplig bakgrund för att ytterligare förstärka deras dåliga samvete.
Jaha… man upphör inte att förvånas. För två-tre år sedan stod en stor, lokal, politisk strid i Växjö och landstinget Kronoberg. Ett nytt psykiatrisjukhus skulle byggas och striden gällde var sjukhuset skulle placeras geografiskt. Antingen skulle det byggas mitt i centrum, bredvid centrallasarettet (CLV) eller på samma område som tidigare, det så kallade Sigfridsområdet.
Jag engagerade mig starkt i frågan , och skrev flera inlägg och insändare om det. Efter en segdragen debatt slutade det med att placeringen blev på Sigfridsområdet, och bygget är nu i full gång. Vi hoppas kunna flytta in i nya lokaler om ett år ungefär.
Nu har samma politiska gäng som slogs för att placera psykiatrin bredvid centrallasarettet, börjat sondera möjligheterna att lägga ner hela det gamla sjukhuset och bygga ett nytt utanför centrum.
Jag stöder på alla sätt denna idé. Det finns absolut fördelar med ett nybygge. Om renovering och tillbyggnad av det gamla kostar för mycket så är det klokt att bygga nytt för att investera för framtiden.
Men det var ju just dessa argument som dessa politiker helt ignorerade för bara två-tre år sedan. Tack vare sina politiska motståndare och engagemanget från psykiatrins personal så slipper de nu ha ett splitter nytt psykiatrisjukhus mitt i centrum som de skulle tvingas överge vid nybygge. Om dessa politiker hade haft mindre konfliktintresse och mer sunt förnuft så hade vi kanske kunnat bygga allt nytt: centrallasarett och psykiatrisjukhus, på samma område. Det hade varit framtidsplanering!
Jag följer med spänning vart våra skattepengar ska ta vägen.
För fyra år sedan ställde jag upp mål för det kommande året. Nu blev ju inte året 2015 riktigt som planerat och 2016 har till stor del fått gå till att reparera skadorna från 2015. 2017 började det däremot röra sig i rätt riktning igen, och 2018 . Målen är fortfarande inte uppfyllda men en del har fortsatt röra sig i positiv riktning:
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. – Vi är inte där ännu men det händer något i alla fall. Under september 2017 försvann plötsligt den drygt elva år gamla idén att alla självmord ska Lex Maria-anmälas. Suicid skulle därför inte, per automatik, räknas som vårdskador. Fortfarande ska det utföras lokala händelseanalyser efter suicid (även om man fortfarande inte har en aning om hur man kan förhindra detta och således inte kan göra en händelseanalys). Fortfarande räknas utebliven suicidriskbedömning som en riskfaktor för framtida självmord, vilket naturligtvis är ren vidskepelse.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Nej, och jag har fortfarande inte intrycket av att vi kommer närmare någon lösning. Den patientgrupp (som både har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom) som är i störst behov av tydlighet och struktur i omhändertagandet ska fortsätta gå till två parallella enheter som gör i stort sätt samma sak fast på olika sätt. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd ska fortfarande utföras på två olika sätt beroende på var patienten råkar hamna först. Region Kronoberg har här valt att lägga in en klumpig, dyr och ovetenskaplig organisationsuppdelning som vi får försöka hantera ytterligare ett år.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. – Ja! Från och med september finns fungerande vårdplaner och stöd för detta i datajournalen Cambio Cosmic. Alla patienter inom psykiatrin har ännu inte vårdplaner, men åtminstone 25-30% har hunnit få det under det dryga år som möjligheten har funnits. Detta får anses vara ett stort framsteg! Vi kan plötsligt enkelt se vad vi egentligen gör för insatser för patienter och vad detta är tänkt att leda till. Patienten har ett enkelt sätt att kontrollera vad mål och planerade insatser är och möjlighet att diskutera detta.
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Det kanske har börjat röra på sig även här, och en delorsak är förmodligen att IVO inte längre har kravet på Lex Maria-anmälningar vid vart suicid. Kliniken utreder nu om någonting i vården inte utfördes som planerat, men Kronoberg har åtminstone börjat vara tydliga med att påtala att det inte går att uttala sig om huruvida insatser, eller uteblivna insatser, hade någon påverkan på utfallet. Kliniken har till och med, i enstaka fall, vågat tala om för IVO att de saknar vetenskaplig grund i sina iakttagelser och påståenden. Det är faktiskt ett stort steg i rätt riktning.
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Även här händer det något. Det som kallas markörbaserad journalgranskning är ett frö för att diskutera och definiera vårdskador inom psykiatrin. Det skulle kunna leda till något positivt. Jag behåller dock en viss skepsis tills jag ser vettiga resultat.
Jag återanvänder mina mål ytterligare ett år
dralbinsson 