dralbinsson

Rapport: Psykiatrisk tvångsvård kan öka risken för självmord – Ekot | Sveriges Radio https://share.google/B0vbuDcOAsSgwd37m

Aha….!

Det är tragiskt och intressant att psykiatrin, och kontrollmyndigheter, sakta vaknar upp och börjar titta på sina egna myter.

Det kan ju inte vara någon orimlig tanke att tvångsvård och slutenvård skulle kunna medföra negativa effekter.

…och när vi inleder tvångsvården, enbart grundat på en suicidriskbedömning, så är alltså även suicidriskbedömningen i sig en risk för framtida självmord.

Så lång tid ska det väl inte behöva ta att dra slutsatserna…

Det här är kul,  och sant

Under flera års tid har en av mina arbetsuppgifter varit att hålla en föreläsning för patienter som fått diagnosen ADHD. I behandling av ADHD ingår en utbildning som i Växjö kallas för ADHD-grupp.

Det är en mycket bra insats. Patienter som har svårigheter med koncentration och impulskontroll får information i grupp, och kan även diskutera sinsemellan om vilka svårigheter vardagen kan bjuda på.

Det brukar vara cirka åtta tillfällen där även närstående bjuds med vid ett tillfälle. Behandling av ADHD är ju till 90 % en fråga om strategier, rutiner och självkännedom så denna typ av gruppbehandling – ibland tillsammans med en arbetsterapeutisk kontakt – är huvudbehandlingen vid ADHD-symptom.

I Växjö ger vi även denna insats till patienter som har ADHD-symptom men där vi väljer att inte utreda – för att symptomen inte påverkar livet i så stor utsträckning, eller för att utredningen inte är möjlig att utföra.

Vid ett av grupptillfällena blir läkaren inbjuden att ge sin syn på det hela, och det är där jag kommer in i bilden. Jag har gjort detta under något decennium och jag har ett paket bilder i en powerpointpresentation. Initialt pratade jag rätt mycket om teorierna bakom läkemedlen, förutom teorierna bakom diagnosen.

Bland mina bilder har jag även haft en avslutning med ett trösterikt budskap om att ADHD inte är en allvarlig sjukdom utan det går bra att lyckas i livet även med dessa symptom. Jag har således haft ett collage med ett gäng kändisar som fått diagnosen.

Det slog mig i veckan att jag kommer att få byta ut denna bild. Det börjar bli svårare att hitta kändisar som inte har en ADHD-diagnos.

Med tanke på hur utredningarna utförs nu för tiden är det faktiskt svårt att hitta någon medborgare i Sverige som inte uppfyller kriterierna för en ADHD-diagnos eller en ADD-diagnos.

Det kommer in patienter som har fått diagnosen lindrig ADD. Diagnoskriteriet för denna diagnos är att det finns perioder i livet när patienten inte kan koncentrera sig fullt ut. Ofta har diagnossättaren ignorerat andra orsaker till att koncentrationen är nedsatt. En människa kan ju få en nedsatt koncentration om livet är stressigt, om den upplever nedstämdhet eller oro, om den är trött, om den inte har ätit ordentligt eller om den tänker på någonting som är roligare. Alla förklaringar till nedsatt koncentration har sammanfattats i diagnosen lindrig ADD.

Alla svårigheter som människor drabbas av i livet förklaras också av att personen emellanåt har haft lite svårt att koncentrera sig. All form av dåligt mående hänförs till den emellanåt låga koncentrationen.

Att få sin ADD- eller ADHD-diagnos tycks ha blivit populärt inom kändisvärlden. Att få bära omkring sin diagnos som en Labubu-docka är lite inne – och inte alls cringe.

Fenomenet är inte nytt. För 20 år sedan hade den bipolära diagnosen exakt samma funktion fast den bipolära diagnosen hade tråkigare läkemedel.

ADHD- och ADD-diagnoser behandlas ju med amfetaminliknande preparat vilket naturligtvis ljusar upp tillvaron lite grann.

För mig blir det allt svårare att ta den neuropsykiatriska diagnostiken seriöst. Diagnoserna säljs. Diagnoserna visas upp som ett litet komplement till den egna personligheten. Diagnoserna anges som förklaringsmodell till alla karaktärsbrister som vi har. Jag behöver inte förändra min livsföring – jag har en diagnos!

Ett alternativ är ju att vi ställer diagnosen ADHD eller ADD på alla nyfödda i landet och att de som inte har några koncentrationssvårigheter eller impulsivitet under uppväxten får göra en utredning för att ta bort diagnosen. Jag tror att vi sparar tid och resurser på detta

Då har jag lämnat in manus till förlaget Vulkan, som kommer att trycka boken.

Jag har ingen aning om hur lång tid det tar,  men nu händer det något.

Det är en så kallad egen utgivning så det finns ingen förläggare som läser igenom och kontrollerar stavfel och liknande.

Spännande, tycker jag

Varför har vården och samhället så svårt att få ett grepp om ADHD problematiken?

Varför har vi fått en diagnosinflation när det gäller ADHD?

Orsaken är att vården har blandat ihop tre olika teorier som delvis har med varandra att göra.

Den första teorin handlar om neuropsykiatri – att människors gener ger oss olika färdigheter och förmågor redan vid födseln. Inom personlighetsteorin kallas dessa färdigheter för temperament. Det är samma färdigheter som kallas för neuropsykiatri enligt den neuropsykiatriska teoribildningen.

När det gäller ADHD har man parat ihop två av dessa temperament nämligen impulskontroll och koncentration och menar att det är en diagnos.
Genom historien så har liknande tillstånd beskrivits på lite andra sätt. Andra temperament har bakats in i tillståndet. Emotionell instabilitet var för 100 år sedan ett ingående symptom i det syndrom som nu kallas ADHD. Motorisk klumpighet var för 30 år sedan ett symptom och diagnosen kallades då DAMP. De senaste 25 åren har diagnosen landat enbart i temperamenten impulskontrollbrist och koncentrationsstörning och diagnosen kallas ADHD.

Att temperament sitter i generna och hjärnan är med hög sannolikhet en korrekt förklaringsmodell. Vilka temperament som ska bakas in i olika diagnoser är däremot osäkert. Det finns inga undersökningar, som röntgen eller blodprover, som kan bevisa att just de temperament vi beskriver bör hänga ihop.

Den andra teorin handlar om hur diagnosen ska ställas. Det finns inga objektiva fynd. Diagnosen ställs på patientens och anhörigas berättelse om hur livet har sett ut tidigare och hur det ser ut i dagsläget.

Psykologer gör djupgående intervjuer och drar slutsatser och dessa iakttagelser kopplas ihop med teorin om neuropsykiatri och ADHD.

Det finns många andra tillstånd som ger problem med impulskontroll och koncentration. Medfödd ångest. Hormonella svängningar. Låg begåvning. Dålig uppväxtmiljö. Traumatiska händelser i livet. Missbruk. Hjärnskador. Långvarig psykisk problematik. En del utredningar tar hänsyn till dessa förklaringar – andra utredare struntar i dem. Även när utredningen tar hänsyn till dem är det inte möjligt att urskilja, med någon högre säkerhet, vilken förklaring som är mest korrekt.

Den tredje teorin handlar om centralstimulerande läkemedel. Centralstimulerande läkemedel är vakenhetshöjande, koncentrationshöjande och impulskontrollstärkande. De starkaste av dessa läkemedel är substanser som liknar amfetamin. Teorin säger alltså att läkemedel som liknar amfetamin hjälper mot impulskontrollstörning och koncentrationsbrist.

Amfetaminpreparat kan fungera mot impulskontrollbrist och koncentrationsstörning oavsett om personen har ADHD-diagnos eller inte.

Det går att se i studier att dessa substanser hjälper mot just dessa symtom. Samtidigt så ger substanserna en känsla av framgång och belöning. Patienten kan således uppleva sig både mer effektiv och bättre samtidigt som den blir inaktiv. För den som behandlar är det svårt att urskilja om patienten har fått en bättre funktion eller bara upplever att den har fått en bättre funktion.

Läkemedlen kan ha positiv effekt men har också ett antal otrevliga biverkningar. Cirka 25 % av vuxna som provar läkemedel upplever god nytta och få biverkningar av medicinen. Cirka hälften av dessa upplever en kortvarig nytta på ett eller två år, men därefter överväger biverkningarna. 10 – 15% upplever en långvarig nytta men även denna effekt brukar avta efter 10 – 15 år. Det är således ingen livslång behandling som fungerar till ålderdomen.

Vi har alltså en icke bevisad, fluktuerande teori som vi diagnostiserar med trubbiga diagnosinstrument och därefter ger en behandling med ett potentiella missbrukspreparat för att påverka den teoribildning vi har. Ibland blir det rätt. Ibland blir det fel.

Det är inte behandlingen i sig som är problemet. Det är att de tre teoribildningen ha smält samman och att många människor tror att detta är faktauppgifter. Det är inga faktauppgifter. Det är teorier och hypoteser och bristfälliga mätmetoder.

Jag skriver det här och nu.  Om tio år kommer det att vara allmän kunskap.

Ex Juvantibus-behandling innebär att läkaren ger en behandling, och om behandlingen fungerar så ställs den diagnosen som behandlingen var tänkt att hjälpa mot. Om behandlingen inte gör nytta så avskrivs i stället diagnosen. Ex Juvantibus kan vara ett bra sätt att snabbt ge en behandling och snabbt kunna utvärdera. Det kan med fördel användas om diagnosen är svår att bedöma på förhand.

Ex Juventus-behandling används av enskilda läkare över landet vid behandling av  ADHD. Om läkaren har en stark misstanke om att patienten har ADHD eller att patienten kommer att ha god nytta av centralstimulerande läkemedel så kan dessa läkemedel prövas. Ofta kallas det för att läkaren ställer en klinisk diagnos. En klinisk diagnos, i detta fall, innebär att läkaren ställer diagnosen på det den ser och hör (klinik och anamnes).

Socialstyrelsen rekommenderar inte detta men det är fullt möjligt, och lagligt, att göra.

Det viktiga med behandlingen när det gäller ADHD är uppföljningen. Utredningen kan visserligen ge en ledtråd om diagnosen verkar föreligga men utredningen ger ingen ledtråd om centralstimulantia kommer att fungera som behandling. Nyttan av medicinering är är en helt annan fråga. Mellan 80 till 90 % av dem som har erhållit en ADHD diagnos hade ingen större nytta av centralstimulerande läkemedel och en ansenlig grupp får dessutom allvarliga biverkningar. Både biverkningar och nytta kan snabbt ses vid korrekt uppföljning.

Senaste året har det blivit alltmer uppenbart hur onödig den neuropsykiatriska utredningen är. Privata aktörer säljer utredningar och ställer de diagnoser som patienten betalar för. Det har alltså blivit en kostnadsfråga om patienten ska få centralstimulerande läkemedel eller inte. Utredningarna av vissa privata aktörer är så usla att de inte kan godtas av den offentliga vården. Det uppstår alltså fall där patienten betalar dyra pengar för att få en diagnos som den offentliga vården sedan ignorerar. Den offentliga vården agerar här helt korrekt. Det är den privata utredaren som gör fel.

Samtidigt som utredningen helt har spelat ut sin roll så finns det starka rekommendationer från Socialstyrelsen att inte behandla med centralstimulerande läkemedel utan att en utredning först har utförts.

Det går naturligtvis att både följa Socialstyrelsens rekommendationer och ge patienter med behov en tidig behandling med centralstimulantia. Psykiatrin kan helt enkelt göra så att de skickar patienten till en privat aktör och beställer den diagnosen de vill att patienten ska ha. Då blir både Socialstyrelsen, de privata aktörerna och patienterna nöjda. Skattebetalarna blir inte nöjda för det är en helt onödig utgift, och de privata aktörernas utredningar är så dåliga så vi kan räkna med att majoriteten av patienterna ändå inte har nytta av centralstimulerande läkemedel.

Det går enkelt att förbipassera detta. I stället för att regionen skickar patienten till en privat aktör och får den beställda diagnosen så kan regionens läkare ge en Ex Juvantibus-behandling till patienten. Detta betyder inte att patienter får en oseriös behandling. Det betyder tvärtom att patienten får en seriös behandling utifrån en noga ställd hypotes och där patienten också får en seriös uppföljning som avgör om hypotesen var korrekt eller inte.

Det är uppföljningen som är det viktiga, och för att kunna följa upp korrekt behövs det en nulägesbeskrivning och en målbeskrivning. Om nulägesbeskrivningen beskriver att patienten har ett liv där den har svårt att: klara arbete, ha en egen inkomst, sköta en egen bostad, eller har olika former av destruktiva beteenden – och målbeskrivningen ger en klar förbättring inom dessa områden då vet vi att behandlingen var korrekt. Ex Juvantibus-behandlingen har således givit oss en korrekt diagnos.

…och om behandlingen inte fungerar så är ju diagnosen helt onödig, och kan enkelt avskrivas.

Som vården fungerar 2025 så ser jag det som direkt oetiskt att avvakta med behandling när vi inom vården är övertygade om att behandlingen kommer att hjälpa. Jag ser det också som oetiskt att göda privata aktörer som i grunden är oseriösa i sina utredningar.

Ex Juvantibus ska inte inledas av tillfälliga läkare (hyrläkare) och det ska inte erbjudas på kliniker som inte har en gedigen plan för uppföljning med stabila och erfarna sjuksköterskor. Uppföljningen ska inte bygga på patientens upplevelse av välmående eller tillfredsställelse. Utvärderingen ska enbart titta på mätbara faktorer gällande funktion och beteende.

Jag kan inte hitta ett enda argument mot Ex Juvantibus-behandling vid ADHD.

En Google AI-sökning ger följande beskrivning:

”Otrovert” är en ny term som myntades av psykiatrikern Dr. Rami Kaminski för att beskriva en personlighetstyp som varken är introvert eller extrovert, utan befinner sig någonstans mittemellan genom att vara socialt kapabel men emotionellt distanserad från grupper. Otroverta kan vara socialt aktiva, men de känner sig inte som en del av gruppen och föredrar ofta djupare relationer på tu-och-tu istället för grupdynamik”.

Otrovert, mörk empati,  högkänslig personlighet, AI-psykos, sms-tumme, ADHD, Autism, komplex PTSD…

Mänskligheten hittar på nya termer som ska beskriva nya fenomen.

Låt oss komma ihåg att det bara rör sig om beskrivningar- inte orsaker. Det är beteenden och symtom- inte nödvändigtvis patologi. De kan behöva anpassningar och strategier, men inte säkert sjukvård.

När jag var barn led jag av en personlighetstyp som kallas ”Russin-bortplockar-personlighet” som kännetecknas av att personen plockar bort russin ur lussebullar för att det inte är gott.

Nu lider jag av ”Russin-behållar-personlighet” som kännetecknas av att personen låter russinen sitta kvar på lussebullen, för att inte verka kräsen.

Medicinska krav för körkortstillstånd vid ADHD och autism tas bort – Dagens Medicin https://share.google/RtcwzSuvvWWpaTs6c

Det var min själ på tiden.

Ett fullständigt meningslöst intyg tas bort. Det har aldrig funnits någon orsak att ha detta intyg, och nu har myndigheten insett det. Utmärkt!

Nu är nästa steg att ta bort intygen för att kunna bli polis eller militär, för den som är diagnostiserad med Autism eller ADHD.

Också helt meningslösa intyg. Människor med ADHD och Autism blir utmärkta poliser och militärer. Det är snarast en fördel att ha dessa temperamentsdrag.

Jag har faktiskt skrivit färdigt min bok nu.

Det var ungefär så jobbigt som jag trodde att det skulle vara.

Det landade på 150 000 ord.

…och då fick jag stryka kapitel om Försäkringskassan, datorlösningar, jämställdhet och andra bitar jag hade velat kommentera. Kapitel om neuropsykiatri om Transsexualism fick vara kvar.

Titeln är:

Fribiljetten. Vårdfilosofin bakom självvald inläggning- och andra sanningar som behöver sägas.

https://dralbinsson.com/2025/07/06/en-bok/

Det har varit ett lärorikt projekt och en chans att få reflektera över psykiatri och mitt arbetsliv.

Närmaste veckorna ska jag fundera på hur jag ska publicera texten. Förmodligen blir det ett kapitel eller stycke i veckan på det här forumet- och en PDF när allt är publicerat.

Men det kunde vara kul att få ut en pappersversion också.

Jag tror inte att någon förläggare är så intresserad, och jag är själv tveksam. Jag provade flera kapitel genom chatgpt, för att testa om argumenten håller, och det tyckte chatgpt. Chatgpt påpekade dock hela tiden att jag borde omformulera mig så att det blev mer slätstruket och lättkonsumerat – och mindre kontroversiellt. Det skulle en förläggare säkert också göra… och då är det inte riktigt min bok längre.

Men det tycks finnas lite varianter för att trycka boken själv, eller använda print-on-demand… Jag ska forska lite kring detta och har förhoppningsvis en pappersbok innan jul.

Mycket viktigt resonemang an psykolog Love Grahn. En mycket vanlig patientgrupp, som psykiatrin erbjuder läkemedel mot ångest och depression. De kanske får diagnos Personlighetsstörning, eller en neuropsykiatrisk diagnos.

Men även vid utredning där en svag teoretisk begåvning konstateras, så ställs inte diagnosen utan utredningen fokuserar på någon annan neuropsykiatrisk diagnos som ADD eller Autism som ger identiska symtom.

”Blunda inte för svag teoretisk begåvning” https://www.svd.se/a/1MKL1q/psykologen-love-grahn-blunda-inte-for-svag-teoretisk-begavning?utm_source=androidapp&utm_medium=share