Göteborgsposten skriver om hur korta, enkla videosnuttar kan påverka hjärnan och sänka en individs koncentration.
Det finns funderingar om många ADD/ADHD-diagnoser är felaktigt ställda och egentligen beror på intensivt scrollande.
Så är det med all sannolikhet.
Inför utredningar begär psykiatrin att patienten är nykter och drogfri och kroppsligt frisk för att göra en utredning.
Vi kanske ska börja med att begära 3-6 månaders skärmstopp också?
Forskare: Så påverkas hjärnan av korta videor på sociala medier | Göteborgs-Posten https://share.google/0yYTzMvhlkobqvKtR
Låt oss hitta på en ny diagnos. Det är en neuropsykiatrisk diagnos. Det innebär att diagnosen kommer från våra gener och att vi är födda med den. Låt oss kalla diagnosen för något spännande namn, varför inte Fay Wray:s Syndrom (=FWS)?
FWS beskriver personer som är oroliga, försiktiga och har mycket ångest. Detta beror inte på att de är oroligt lagda utan att de har en neuropsykiatrisk diagnos som ger dem mycket ångest. (I sammanhanget kan jag tillägga att det finns mer data som tyder på att ångest är genetiskt än att koncentrationsstörning skulle vara genetiskt).
Kriterierna för den nya diagnosen är: oro, ångest, försiktighet, blygsel, panikattacker och så vidare. Det finns många kroppsliga symtom också som kan ha funnits genom livet som kolik, sömnsvårigheter, yrsel, IBS tinnitus.
Tidigare diagnoser som Generaliserad ångest (GAD) och Fobisk personlighet skulle förklaras bättre av FWS – nu när forskningen har kommit på den nya diagnosen.
FWS måste ha lett fram till funktionsnedsättningar i livet för att den ska kunna ställas. Dessa funktionsnedsättningar kan vara svårigheter att bjuda upp till dans, nervositet att tala inför publik, hjärtklappning, svettningar och svårigheter att stå på sig i löneförhandlingar. Det sistnämnda innebär att personer med FWS får sämre betalt än personer som presterar likvärdigt – enbart på grund av sin diagnos.
Behandlingen vid FWS är precis som vi ADHD: rutiner, strategier, självinsikt, meningsfull sysselsättning, stödfunktioner och miljöanpassningar (och naturligtvis KBT, som fungerar på allt). Men om inte dessa behandlingar räcker till så finns det bensodiazepiner.
Benzodiazepiner ska bara ges till de patienter som inte upplever tillräcklig effekt av de icke farmakologiska behandlingarna. Någon kanske tycker att man bör vara försiktig med benzodiazepiner eftersom det är ett läkemedel som patienten kan bli beroende av och som kan missbrukas. Bensodiazepiner är inte på något sätt farligare än de amfetaminliknande läkemedel som används vid ADHD. Skillnaden är att psykiatrin ännu inte har förstått att de amfetaminliknande läkemedlen har samma problem som benzodiazepiner.
Staten skulle förmodligen se med oro på att vi har en ny diagnos där behandlingen ofta slutar med bensodiazepiner. De kanske skulle lösa det med att kräva en grundlig psykologutredning för att ställa diagnosen. Detta skulle resultera i långa köer till psykologutredningar och så småningom generera privata alternativ där utresare kan ställa FWS-diagnoser mot betalning.
Förklaringsmodellerna för mänskligt lidande och funktionshinder skulle helt plötsligt se annorlunda ut. I den moderna psykiatrin förklaras ofta ångest och utbrändhet som en följd av patientens svårigheter med koncentration och impulsivitet, det vill säga ADHD. Psykiatrin brukar säga att ADHD kan leda fram till illabefinnande och utbrändhet.
Med FWS skulle förklaringsmodellen kastas om. Det är alltså den medfödda ångesten som ger oss koncentrationssvårigheter och impulsivitet – inte tvärtom. Det finns lika många argument som tyder på att den förklaringsmodellen är sann som förklaringsmodellen vi nu använder, att ADHD är förklaringen.
Staten skulle också kunna koppla fördelar för de människor som lider av FWS. Vissa former av kommunala insatser skulle bara ges till personer med FWS. Skolor skulle kunna neka patienter/elever extra insatser om de inte var diagnostiserade med FWS. Möjligtvis skulle staten även kunna införa vissa begränsningar för människor med FWS, till exempel att de inte är lämpliga som militärer eller poliser.
Det skulle inte dröja länge förrän kändisar och influencers började gå ut och förklara att även de led av FWS. En skådespelare eller musiker skulle kunna beskriva att FWS gör att de får hjärtklappning innan de går ut på scen. Någon kanske skulle fråga artisten om inte det beror på scenskräck, men skulle då snabbt tillrättavisas att det faktiskt rör sig om en äkta psykiatrisk diagnos, en neuropsykiatrisk problematik, som kallas FWS.
FWS ska för övrigt inte ses som en funktionsnedsättning. Den korrekta termen för det för FWS är att det är en ”funktionsvariation”, möjligtvis en ”funktionsuppsättning”.
Om vi skulle utgå från vetenskapen så är FWS en minst lika trolig förklaringsmodell till människors illabefinnande som de nuvarande psykiatriska diagnoserna: autism och ADHD. Det finns alltså ingen medicinsk eller vetenskaplig orsak till att inte beskriva en diagnos som FWS. Det finns ändå två starka orsaker till att vi inte kommer att göra detta:
1. Samhället och den medicinska professionen är medvetna om riskerna med benzodiazepiner. Samhället är inte alls på samma sätt medvetna om riskerna med de amfetaminliknande preparaten vid ADHD.
2. Det finns inget läkemedelsbolag som skulle tjäna pengar på FWS. Benzodiazepiner är billig medicin så det finns inget driv att beskriva en ny diagnos som ingen tjänar pengar på.
En intressant iakttagelse är att primärvården de senaste 15 – 20 åren kraftigt reducerat sina förskrivningar av benzodiazepiner. Ryktet om deras farlighet har spritt sig. Under samma tidsperiod har långtidssjukskrivningar för stressrelaterade symtom mer eller mindre tredubblats. Om det bara är ett samband eller om det finns ett orsakssamband vet vi inte. Primärvården är försiktiga med bensodiazepiner, men remitterar gärna för ADHD-utredningar vilket vanligtvis slutar med behandling av amfetaminliknande substanser.
En annan intressant iakttagelse är bensodiazepinernas positiva egenskaper. Läkemedlen kom på sextiotalet och ersatte tidigare ångestlindrande preparat som alkohol och barbiturater. Barbiturater var ett mycket farligt läkemedel som kunde leda till att patienter dog. Benzodiazepiner är betydligt mildare och är förmodligen starkt bidragande till att den svenska suicidstatistiken började peka nedåt efter sextiotalet.
Jag skriver detta för att försöka förklara hur det psykiatriska narrativet styr hur vi tänker kring mänsklig funktionsnedsättning. Vi beskriver inte en objektiv verklighet utan fokuserar på en liten del och bygger upp en teoribildning utifrån det. Vi skulle lika gärna kunna fokusera på en annan del, till exempel den nya neuropsykiatriska diagnosen: FWS.
Fay Wray är alltså den kvinnliga skådespelerskan i filmen King Kong från 1933. Hon uppvisade i filmen flera tecken till ångest och oro.
Ännu en korrekt artikel i SvD.
Myten om borträngda minnen börjar bli populär igen. Man skyller på sociala medier, och det är förmodligen sant
Generation Z luras av ”traumanarrativ” https://www.svd.se/a/XMlnmn/emma-frans-generation-z-luras-av-traumanarrativ-borttrangda-minnen-en-myt?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Jag har fått en återkoppling från förlaget och förslag på typsnitt och layout.
Framsidan blir nog såhär:
Jag fick se exempel på typsnitt på de första 45 sidorna. Det ser fint ut.
(Jag har till min förfäran hittat tre stavfel redan – det borde betyda 30 stavfel i hela boken?)
Nåväl.
Den blir nog inte färdig till nyår, men förhoppningsvis till februari.
Igår fick jag veta att vi har fått förmånen att hålla ett litet föredrag på Svenska psykiatrikongressen 11-13 mars. Det blir spännande.
Hjärnforskarens larm: Ungas skrollande kan försämra koncentrationsförmågan livet ut | SVT Nyheter https://share.google/G0f2yNNXaL34uNc4L
Jaha…
Så mobiler till barn är en dålig ide?
Men det går ju att ställa ADHD-diagnoser och ge amfetaminliknande läkemedel?
Jag är oroad över denna utveckling.
Råkade snubbla in på en följetong radioreportage där reportrarna Frida Nygård och Magdalena Brander kör en lång serie av inslag riktat mot en enskild läkare:
Läkarchef stoppade utredning av maken och nära vän – efter suicidförsök – P4 Sjuhärad | Sveriges Radio https://share.google/lR2POP2DQpJguHoOP
Det presenteras som allvarliga anklagelser, men är inte särskilt allvarliga anklagelser. Det är plågsamt att lyssna på.
Jag har ingen som helst insikt i ärendet, jag har ingen kännedom om de inblandade läkarna, utan utgår enbart från vad som rapporteras i inslagen.
Det rör sig om en läkare i en framträdande roll på kliniken. Han tycks ha uppdrag på akuten och är därmed tongivande när det gäller vilka patienter som erbjuds slutenvård och vilka som erbjuds annan uppföljning inom psykiatrin.
Ett antal medarbetare på kliniken (minst två – det nämns en läkarkollega och en sjuksköterska) har uttryckt kritik mot hans bedömningar. Det anmärks på att han inte har gjort en strukturerad suicidriskbedömning, att han inte lagt in en patient med suicidal kommunikation, att han inte lagt in annan en patient med maniska/psykotiska symtom och att kliniken använder för lite tvångsvård.
Det kanske är så att läkaren är oprofessionell men den slutsatsen kan inte dras på det som rapporteras.
Det går nämligen inte att göra kliniskt relevanta suicidriskbedömningar – det är bara en myt, slutenvård innebär att suicidrisken ökar, patienter med maniska eller psykotiska symtom kan behöva slutenvård eller tvångsvård – men det avgörs inte enbart av symtomen utan mer av andra faktorer (som tillräknelighet, sjukdomsinsikt, stöd utanför sjukhuset och förväntad följsamhet till behandling…).
Att kliniken använder för lite tvångsvård är en märklig kritik. Hur många patienter ska låsas in för att kliniken ska använda lagom mycket tvångsvård?
Det presenteras inga brister i läkarens yrkesutövning utan enbart kritik från ett par medarbetare – och det är någonting som läkare får emellanåt.
Reportrarna blandar då in andra omständigheter för att hålla liv i sitt drev. Läkarens fru är tydligen chefsläkare på kliniken, och har då som uppgift att utreda vårdskador och rapportera till IVO enligt Lex Maria om vårdskador inträffar.
Det blir alltså en märklig situation om den anklagade läkaren ska bedömas av sin fru. Det kan se illa ut.
I praktiken spelar det dock mindre roll i detta fall, när läkaren inte har agerat på ett sätt att vårdskador inträffat. (Jag drar den slutsatsen eftersom inslagen inte presenterar ett enda fall av vårdskador utan enbart antydningar om tänkbara scenarier)
Att ha en chefsläkare som är anställd på kliniken, oavsett om den är gift med en kollega eller inte, kan alltid ses som jäv. Det går alltid att misstänka att chefsläkaren gör en vinklad bedömning för att den har kännedom om den anklagade kollegan.
Alternativet är att kliniken betalar höga arvoden till utomstående läkare, som får ta rollen av chefsläkare och som fullständigt saknar förståelse för lokala rutiner och arbetssätt. Likt elefanter i porslinsbutiker klampar dessa inhyrda, överbetalda chefsläkare omkring och hittar på risker och samband för att blidka kontrollmyndigheter. Inte för att skapa en säkrare vård utan enbart för att skapa illusionen av säkrare vård.
Men inte heller den inhyrde chefsläkaren är fri från anklagelser om jäv. Det är ju fortfarande en kollega som ska bedöma en kollega.
Diskussionen om jäv i vården kostar pengar och handlar om människosyn. Vi kan utgå från iden att vårdpersonal i grunden är korrupta och sökt sig till vården med det enda syftet att bedriva kvacksalveri. Det enda sättet att hålla koll på vårdarbetarna är genom ett intrikat angiverisystem och kontrollanter som letar upp fel och bestraffar de skyldiga. Vårdarbetarna skyddar sin ljusskygga verksamhet genom att ingå giftermål med chefer som sedan får täcka upp för de vårdskador som orsakas. Kontrollanterna i sig är ju också kollegor som säkerligen också är i jävsposition så även kontrollanterna måste kontrolleras med ännu mer kontrollerande myndigheter, och till sin hjälp har myndigheterna genomgoda journalister som vill mänskligheten väl.
Det är teoretiskt möjligt att tvärtom ha en människosyn att vårdarbetare vill göra ett professionellt och etiskt arbete utifrån bästa förmåga. Det finns vårdarbetare som inte lever upp till detta, men de går inte att komma åt via ett övervakningssystem – det kostar bara onödiga resurser.
Slutligen hittar de grävande reportrarna någonting som går att anmärka på.
Läkaren har fuskat med jourkomplistor vid fyra tillfällen och således myglat sig till för hög ersättning.
Det är fult gjort. Så får man inte göra, och jag tycker att klinikens svar är väldigt svävande. Han borde naturligtvis bli återbetalningsskyldig – och kanske även åtalas.
Det drevet hittade till slut var alltså ekonomisk brottslighet. Vi får se om det räcker för ett journalistpris?
Tänk om Socialstyrelsen helt enkelt tog bort rekommendationen om att psykiatrin ska utföra suicidriskbedömningar vid varje patientkontakt.
Det låter avlägset. Det låter osannolikt.
Men det skulle ligga helt i linje med all tillgänglig evidens.
För evidensen är entydig:
det går inte att bedöma suicidrisk med kliniskt användbar precision, och
psykiatrisk suicidprevention – så som den bedrivs idag – räddar inte liv.
Det är inget hemligt. Det är inte kontroversiellt i forskningen. Det är bara okänt i praktiken.
Men låt oss ändå leka med tanken: Vad skulle faktiskt hända om rekommendationen försvann?
1. Psykiatrin skulle fortsätta som vanligt – ett tag
Det skulle ta tid innan vården ens förstod vad beslutet innebar.
Medarbetare skulle fortsätta skriva sina riskbedömningar, remittera in patienter, lägga in patienter — trots att det inte längre fanns något krav att göra det.
Gamla föreställningar sitter hårt. Och många medarbetare skulle muttra om ”nymodigheter” och om hur ”farligt” det är att låta patienter fatta egna beslut.
2. En kortvarig ökning av självdestruktivitet
Ja, sannolikt skulle destruktiva beteenden öka kortsiktigt.
Inte för att fler vill dö — utan för att många patienter lärt sig ett enda språk som psykiatrin lyssnar på: självdestruktivitet.
När psykiatrin slutar svara på det språket blir det först mer av samma.
Men det klingar av när det inte längre ger önskad effekt.
Det är så beteenden fungerar.
3. Händelseanalyserna skulle sluta anklaga den senaste vårdkontakten
I 20 år har händelseanalyser i psykiatrin utförts med ett olycksfallsperspektiv:
Patienten räknas som tänkande och kapabel — fram tills den blir suicidal.
Då blir den plötsligt ett objekt utan vilja, och vårdens uppgift blir att ”rädda” den från ett beslut den inte anses ha fattat.
Slutsatsen blir alltid densamma:
Någon gjorde en bristfällig suicidriskbedömning.
Men om suicidriskbedömningar inte längre är rekommenderade — ja, då faller hela den konstruktionen.
Då måste händelseanalyser äntligen börja handla om system, processer och kvalitet — inte om syndabockar.
4. Patienten skulle åter bli ett subjekt – inte ett objekt
Det är psykiatrins blinda fläck:
Så länge vården låtsas att suicidalitet går att bedöma, räknas patienten inte som en tänkande varelse.
Om rekommendationen försvann skulle psykiatrin för första gången på decennier behöva erkänna:
> Det är patientens liv, patientens beslut och patientens autonomi som står i centrum.
Det skulle vara ett paradigmskifte.
5. Fokus skulle flyttas till funktion, autonomi och beteendeförändring
Om suicidriskbedömningar inte längre är en indikator på vårdens kvalitet, då öppnas en annan dörr:
ökad funktion
minskad destruktivitet
förbättrad autonomi
Det psykiatrin faktiskt kan påverka.
Sjukvården är då fri att sluta jaga symtom och istället börja utveckla människor.
6. På sikt: bättre vård, lägre kostnader, färre inläggningar – troligen även färre självmord
När vården slutar förstärka destruktiv kommunikation, och slutar tro att varje hot innebär sjukdom eller tvång, blir vårdmötet mer mänskligt:
färre inläggningar
mindre tvång
mer delaktighet
mer långsiktiga mål
bättre relationer
färre desperata beteenden
Och sannolikt också färre självmord.
Men kommer det hända?
Nej.
Inte nu.
Inte ännu.
Psykiatrin är inte redo.
Det kräver mod att lämna en illusion som så länge varit psykiatrins skyddsnät — även om skyddsnätet aldrig har burit.
Men en dag kommer det att ske.
Evidensen är för stark. Illusionen för bräcklig.
Och när det händer kommer alla fråga sig samma sak som alltid vid paradigmskiften:
”Varför tog det så lång tid när vetenskapen var så tydlig?”
Det här är faktiskt ganska kul:
1. April 2006 publicerade en grupp forskare i Australien en fejkad rapport om en ny diagnos som de kallade Motivational Deficiency Disorder, och som beskrev ett tillstånd av extrem lättja:
”Extrem lättja kan ha en medicinsk grund, menar en grupp framstående australiska forskare, som beskriver ett nytt tillstånd kallat motivationsbriststörning (MoDeD).
Tillståndet påstås drabba upp till var femte australiensare och kännetecknas av överväldigande och förlamande apati. Neurovetare vid University of Newcastle i Australien säger att motivationsbriststörningen i svåra fall kan vara dödlig, eftersom tillståndet minskar motivationen att andas.”
Det var alltså ett aprilskämt!
…men tillvägagångssättet var som vid sedvanligt psykiatriskt arbete. De beskrev symtom som passade ihop och kallade det för en diagnos.
Behandlingen lär ha varit cannabis, och enligt rykten hörde många människor av sig till forskarna och undrade om inte de kunde få utredas, då de kände igen sig i symtombilden
Region Skåne omprövade adhd och autism – 83 procent blev av med sin diagnos | SVT Nyheter https://share.google/BZot8SmBLCmWPz52u
Låt oss nu komma ihåg att ADHD och Autism inte är validerade diagnoser. De är bara beskrivningar av symtom, där diagnosställaren försöker pressa in symtomen i en icke bevisad teori.
Det är inga faktauppgifter – det är bara synsätt.
…och nu har Region Skåne visat att en beskriving som passade på ett barn inte säkert passar när personen är vuxen.
När jag var liten tyckte jag om att leka med nallar. Det gör jag inte längre.
…men det kan jag ju inte säga själv. Det måste nog till en utredning
#baraenvårdbluff
Jag satt och pratade med några distriktsläkare. Det finns en frustration mellan distriktsläkare och psykiatri där båda sidor upplever att det har resursbrist och att de gärna ser att den andra sidan tar över en patient.
Det kan vara så att distriktsläkaren ser en komplexitet eller ett lidande som den upplever att den inte kan hantera och därför tycker att det är psykiatrins uppdrag att följa patienten.
Från psykiatrin sida tycker vi kanske att patienten har relativt milda symtom jämfört med vad vi är vana vid och vi tycker mycket väl att patienten kan följas på distrikt.
Detta har alltid varit en diskussionsyta mellan primärvården och psykiatrin i hela landet. Det finns ingen självklar lösning på frågan utan det handlar om att ha en kontinuerlig dialog mellan de olika vårdinrättningarna.
När jag pratade med distriktsläkarna så förklarade jag att diagnostiken inte är särskilt viktig när det gäller psykiatriska patienter. En distriktsläkare menade då att han hade gått en kurs i psykiatri, något decennium tidigare, där psykiater påpekade hur viktigt det var med diagnostiken. Det fick mig att tänka efter.
Den psykiatriska diagnostiken var viktig för 10 – 15 år sedan. Sedan hände något och den är inte viktig längre. Varför är den inte viktig längre?
Det finns förmodligen några olika förklaringar.
En förklaring är internet där alla människor nu har tillgång till all information och det finns människor som diagnostiserar sig själva via Google eller tik tok och söker vård för att få bekräftat av utbildad personal att de har den diagnos de har hittat.
En annan orsak är att livet har blivit generellt svårare att leva för människor. Märkligt nog har livet egentligen blivit betydligt lättare att leva jämfört med för 50 år sedan eller för 100 år sedan. Det som var enklare för 100 år sedan var tydligheten. De måsten som fanns i livet var mycket tydligare och valmöjligheterna för att göra något annat var mycket färre. Det krävdes inte så mycket tankearbete för att leva ett liv och det fanns inte så mycket tid över för att fundera på om livet levdes på rätt sätt.
Diagnostiken har också krånglas till genom att samhället har börjat ge för- eller nackdelar beroende på vilken diagnos en människa har. För den som vill vara sjukskriven och inte orkar jobba mer, så krävs det en diagnos för att få sjukersättning. För den som vill ha tillgång till vissa läkemedel eller en samtalskontakt så krävs det också diagnoser. För den som upplever sig vara född i fel kön behövs det en diagnos för att samhället ska betala hormonell behandling och operationer. Vissa diagnoser är så populära att människor är beredda att betala höga summor för att få en specifik psykiatrisk diagnos via privat utredare.
När det gäller psykiatri så är en viktig förklaring till den onödiga diagnostiken att diagnoserna har flutit samman. Ytterst vardagliga fenomen och känslor kan mycket väl tolkas som en psykiatrisk diagnos och användas som argument för att ställa en viss diagnos.
Det är en oerhört märklig upplevelse, för mig – varje vecka, när jag bedömer de remisser som skickas in från primärvården, där det beskrivs människor som har helt vanliga liv med helt vanliga problem och ett helt vanligt fungerande – men det beskrivs i termer av psykiatrisk patologi.
Vi tar ett exempel:
Om jag skulle uppge ett fenomen där jag förklarar att: ”jag tycker det är jobbigt att jag blir hungrig när jag inte har ätit” – så skulle vissa kunna tänka att det är en relativt normal utsaga.
Men man kan också ställa frågan vidare: Har jag svårt att planera mina måltider på grund av att jag har ADHD? Har jag nedsatt aptit på grund av att jag lider av en depressivitet? Om jag är hungrig ibland och mätt ibland beror det på att jag har en bipolär sjukdom? Orsaken till att jag inte äter kanske är att jag tror att maten är förgiftad – så det kanske rör sig om en psykos? En trolig förklaring är att mina föräldrar bestraffade mig när jag åt så att det rör sig om ett trauma? Och självklart kan det vara en ätstörning. Varför inte det senaste påhittet ARFID (dvs kräsen)?
Jag tror själv att diagnoserna finns. ADHD, depression, bipolär typ två, trauma, psykos, ätstörning (till och med de allvarliga tillstånden av ARFID).
Problemet är inte diagnoserna utan att tolkningen av diagnoskriterierna har flutit ut så att alla människor kan få minst två, tre psykiatriska diagnoser bara genom att vara helt normala människor.
Det kanske finns någon outgrundlig vinst att vi ska beskriva normala människor med psykiatriska diagnoser men problemen är att det kostar samhället väldigt mycket pengar, och att de behandlingar som finns inte hjälper när vi har använt oss av en utflytande diagnostik.
Det finns kollegor som menar att vi måste skärpa upp diagnostiken. Vi måste bli lika tydliga och lika skickliga som vi var för 20 år sedan.
Vi var egentligen inte varken tydligare eller skickligare för 20 år sedan men vi hade färre diagnoser att ställa, och våra diagnoser var inte så populära att någon ville betala för dem.
Jag tror tyvärr att vi har hamnat i ett läge där vi får säga att diagnostiken är underordnad. Det är oviktigt att ta reda på vad patienten har för diagnos inom psykiatrin. Det är betydligt viktigare att ta reda på vad patienten vill få ut av sitt liv.
Vill den kunna arbeta? Vill den kunna klara sig själv? Vill den kunna sköta om sitt hushåll? Vill den kunna betala sina räkningar? Vill den kunna lämna sitt hem? Vill den kunna sköta sin vardag utan det innebär orimligt lidande? Har patienten beteendestörningar eller missbruk som den vill bli av med?
När vi vet vad patienten är på väg och vad den vill med sitt liv så har vi lättare att fundera ut om vi har någon insats som skulle kunna hjälpa patienten dit. Behövs det ställas en diagnos på vägen, så kan vi ju göra det men; diagnosen är inte målet utan bara ett hjälpmedel på vägen.
dralbinsson 