dralbinsson

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

7. Handlingsplaner och akutbedömningar

Målgrupp: Patienter med återkommande, likadan problematik
Syfte: Att undvika akuta bedömningar av olika läkare som leder till olika åtgärder

För att i största möjliga mån ge patienter, med långvarig kontakt inom psykiatrin, likvärdiga bedömningar och omhändertagande används handlingsplaner. I handlingsplanen står hur omhändertagandet skall ske och under vilka förutsättningar.

En vanligt förekommande handlingsplan är uppmaningen att lägga in en självdestruktiv patient då den söker nykter och oskadad. En fördel är om patienten har tillgång till sin egen handlingsplan så att den säkert vet vad som skall hända då den söker.
Erfarenheten säger att strikta handlingsplaner brukar misslyckas. En patient med emotionell instabilitet kan ändra sitt beteende så ofta att det uppstår kryphål i handlingsplanen. Mer övergripande planer är mer effektiva. En handlingsplan skall liksom all vård utvärderas med jämna mellanrum. Då patientens beteende förändras eller om handlingsplanen visar sig inte fungera ändras den.

Enligt sedvanlig psykiatri är detta en nackdel. Patienten blir i mindre utsträckning bedömd för de symtom den söker för och sina akuta besvär och i högre utsträckning bedömd efter hur den brukar bete sig. Vid omhändertagande av självdestruktiva patienter fungerar handlingsplaner dock bättre än sedvanlig behandling.

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

6. Vården skall vara öppen mot patienter och anhöriga

Anhöriga
Psykiatrisk problematik är ofta mycket oroande för anhöriga. Oron stiger av att inte veta hur behandlingen går till och vilka tankar som ligger bakom en viss behandlingsstrategi.
Oron i sig kan också vara en pådrivande faktor som gör att problematiken förvärras. Den som känner oro tar ofta på sig ett ansvar för patienten, som inte är möjligt att ta, och som också tar ifrån patienten det ansvar den så väl behöver ta själv.
Oron kan också leda till konflikter och misstro mellan anhöriga och vården, vilket inte heller är till gagn för patienten.
I mesta möjliga mån bör anhöriga inbjudas att ta del av vården eller åtminstone information därom. Detta kan ske via deltagande i vårdplaneringar, nätverksmöte, läkarsamtal eller besök på avdelning.
Under vårdkontaktens första 14 dagar bör (om pat. ger sitt godkännande) kontakt med anhöriga/närstående göras och bjuda in dessa till ett informationsmöte tillsammans med pat. för att informeras om vad vårdens innehåll och mål.
Patientens inställning till att den anhöriga deltar måste naturligtvis respekteras.

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

5. Svårare beteendestörning kan inte lösas enbart med psykiatri

Vård i närmiljön
Vård och behandling från allmänpsykiatriska enheten utgår från att patienten skall påbörja/återvända till ett så självständigt liv som möjligt i samhället.

Behandlingshem och regionspsykiatriska kliniker har ofta rapporterat goda kortsiktiga resultat gällande både självskada och ätstörningsproblematik. Problemen uppstår då patienten återkommer till sin hemort och förlorar den struktur och de kontakter den haft. Ofta återkommer patienten till psykiatrin med samma problembild som innan behandlingshemmet eller regionspsykiatrin.
För vissa patienter kan denna typ av vård på annan ort vara beteendeförstärkande i och med att man får hjälp att ”fly” från vardagen.

Av dessa skäl bör man vara mycket restriktiv med remisser till andra instanser.
Vården utgår från allmänpsykiatriska enheten som har möjligheterna att bygga upp kontakter med närliggande kommuner och därigenom möjligheter till smidiga ”utslussningar”

Det bör enligt samma resonemang finnas en stor restriktivitet att ta in utomlänspatienter på allmänpsykiatriska enheten.

Vårdplaneringar

För de patienter som, trots behandling, inte klarar ett helt självständigt liv, blir det vanligen aktuellt med insatser från kommunen, som står för boende, boendestöd och i viss mån sysselsättning m.m.

De huvudsakliga forum för kontakt mellan allmänpsykiatriska enheten och kommuner är vårdplaneringen eller nätverksmötet.

Vissa av patienterna som behandlas på allmänpsykiatriska enheten kan ha problem med uppmärksamhet, umgänge i grupp, sortera information eller hantera valmöjligheter. Dessa svårigheter gör att vårdplaneringar uppfattas som obegripliga och stressfyllda.

Vårdplaneringsmöten på allmänpsykiatriska enheten delas upp i en inledande del för professionella och en del där patienten närvarar.

Patienten kommunicerar sina önskemål via sin kontaktperson, som framför patientens önskemål på den inledande delen av vårdplaneringen.

Arbetsträning

En viktig faktor för att bli en del av samhället är att ha en sysselsättning, helst ett arbete eller studier.
På sikt är det angeläget att allmänpsykiatriska enheten bygger upp nätverk gentemot försäkringskassa och arbetsförmedling för att kunna hjälpa patienten att bli en del av samhället.

För en patient med ett psykiatriskt funktionshinder är arbete inte bara sysselsättning och inkomst utan också den viktigaste delen av behandlingen.

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

4. Psykisk sjukdom, funktionshinder och beteendestörning är inte samma sak

Skillnaden mellan sjukdom och funktionshinder förstås kanske lättast med en förklaring från den somatiska vården.
En sårinfektion i ett ben är en sjukdom. Den går att behandla med läkemedel, förband och andra åtgärder. Vanligtvis går sjukdomen att bota eller lindra med vårdinsatser.
Ett amputerat ben är ett funktionshinder. Detta går inte att bota. Benet kommer inte att växa ut oavsett vilka behandlingar som ges. Däremot kan andra åtgärder (miljöförändringar, hjälpmedel och strategier) som en benprotes och träning, innebära att funktionshindret inte påverkar det vardagliga livet.

Målet för vården, vid ett funktionshinder, är inte att bota utan att kompensera för funktionshindret så detta inte blir ett handikapp.

Personlighetsstörning och Neuropsykiatrisk störning

Det som skiljer personlighetsstörning från en neuropsykiatrisk störning är framför allt en ideologisk åsikt om störningen är medfödd eller förvärvad senare i livet.
Vid ett flertal personlighetsstörningar går det samtidigt att finna en definierad neuropsykiatrisk störning eller drag av densamma.

Båda störningarna ger livslånga handikapp, där primära åtgärder är miljöanpassning, hjälpmedel, lärande av strategier, psykoedukativa insatser och tillvaratagande av patientens resurser och motivation med målet att uppnå högsta möjliga funktionsnivå.
Sekundära insatser är medicinering eller klassisk psykoterapi.

På allmänpsykiatriska enheten görs ingen skillnad mellan störningarna.
Övergripande mål med behandlingen
Mål för behandlingen på allmänpsykiatriska enheten bör formuleras i ökad funktion och inte i ökad välmående.

Mål för behandlingen kan vara:
– att kunna skrivas ut från avdelningen
– att sluta kräkas
– att gå upp i vikt
– att sluta skära sig/skada sig
– att återgå till arbete/studier
– att få ett arbete/sysselsättning
– att kunna åka buss/gå och handla

Mål för behandlingen bör inte vara
– att må bättre
– att få mindre ångest
– att få en ökad självkänsla

Funktionsnedsättning och beteendestörning
Ätstörning, självskadebeteende och missbruk tolkas på allmänpsykiatriska enheten sällan som en primär diagnos utan vanligen som en beteendestörning.
En beteendestörning förklaras som ett beteende som används för att minska ångest men som i sig blir ett problem.
Beteendestörningen döljer det verkliga grundproblemet/funktionsnedsättningen och dessa går inte heller att utreda eller behandla utan att beteendestörningen upphör.

Försök att behandla funktionsnedsättningen utan att beteendestörningen har undanröjts riskerar att förstärka och förvärra beteendet.

Då beteendestörningen minskar resulterar detta ofta i en ökad ångest som bör behandlas i samma takt som beteendestörningen minskar. Det finns då en viss risk att patienten använder en annan form av beteendestörning för att minska sin ångest.

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

3. Suicidalitet är ingen behandlingsbar psykisk sjukdom

Ett mer korrekt sätt att uttrycka ovanstående är att: möjligheten att förutspå suicid kombinerat med bristande evidens på att psykiatrisk behandling förhindrar suicid kombinerat med riskerna för förhöjd suicidalitet vid felaktig behandling ger slutsatsen att vi idag inte vet om psykiatriska insatser ökar eller minskar riskerna för suicid.
På samhällsnivå går det att se vissa riskfaktorer som påverkar människors suicidbenägenhet. På individnivå finns dock inget kliniskt användbart sätt att vare sig förutspå eller förhindra suicid. Vår kunskap om suicidprevention på individnivå bygger framförallt på dåligt utförda studier och önsketänkande.

Suicidbedömningen av självdestruktiva patienter

Suicidbedömning av självdestruktiva patienter, som behandlas på allmänpsykiatriska enheten, är särskilt riskfylld att göra. En muntlig suicidbedömning, där patienten tillfrågas om sina suicidavsikter, är inte bara svår att göra utan också direkt skadlig för patienten, där resultatet ofta blir en övertolkning av riskerna vilket resulterar i längre vårdtider, ökad hospitalisering, smittsam självdestruktivitet och försämrat mående.

Suicidbedömningar för denna patientgrupp bör aldrig utföras enligt suicidstegen.
Suicidbedömningar för denna patientgrupp bör sällan utföras verbalt, d.v.s. genom att tillfråga patienten om dess suicidalitet.
En suicidbedömning som resulterar i att patienten har kroniskt återkommande suicidalitet eller kroniskt återkommande självskadebeteende eller kroniskt återkommande livsfarligt beteende bör inte automatiskt resultera i inläggning eller förlängd vårdtid, utan är tvärtom en signal att behandlingen skall utföras i öppenvård.

Suicidbedömning av övriga patienter

Denna bedömning består av tre skilda moment:
1. Den statistiska bedömningen där faktorer som kön, ålder, psykiatrisk diagnos, missbruk, socialt nätverk, kriser, tidigare suicidförsök och hereditet för suicid räknas ihop. (Den statistiska bedömningen har dock lågt värde att förutsäga suicid då patientmaterialet redan är selekterat)
2. Den muntliga bedömningen som framför allt består av patientens grundstämning och framtidsplaner men även av emotionell kontakt och verklighetsförankring. (Patientens uttalade uppgifter om suicidtankar och planer har dock ett mycket lågt värde då det gäller att förutsäga suicid)
3. Skyddande faktorer som: vetskap om vart patienten skall vända sig inom psykiatrin, handlingsplaner och kontinuitet i behandlingen

Vid regelbunden patientkontakt (som vid avdelningsvård och pågående terapikontakter) bör patientens grundstämning och framtidsplaner dokumenteras. Vid enstaka bedömningar bör vanligen en mer utökad bedömning utföras.

Den sammanfattande bedömningen dokumenteras under tvingande sökord ”Suicidriskbedömning” med följande termer:

Låg risk
Risk finns
Hög risk
Svårbedömt
Långvarig/Kronisk
Ej relevant

(Vid utgång från avdelning används ”Låg risk” eller senaste läkarbedömning.)

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

2. All vård innebär risk för negativa konsekvenser
Inom sjukvård finns det alltid en risk att patienten får biverkningar eller andra former av vårdskador. Vid läkemedelsbehandlingar är det relativt välkända biverkningar men liknande risker finns vid ECT-behandlingar, inneliggande vård och även vid samtalsbehandlingar. (Ett exempel är den ökande självdestruktiviteten hos gruppen unga kvinnor, de senaste 20 åren, som till stor del kan förklaras av att patientgruppen har fått för mycket och felaktig behandling inom psykiatrin.)

För att minska dessa risker ser vi tre möjliga angreppspunkter:
1. Tidigt ställd korrekt diagnos
2. Begränsade psykiatriska insatser vad gäller medicinering, samtalsterapier och inneliggande vård, om ingen behandlingsbar diagnos föreligger
3. Utvärdering av insatserna så patienten inte försämras av den psykiatriska vården
Psykiatrisk utredning

Innan behandling kan inledas på allmänpsykiatriska enheten träffar vanligtvis patienten en läkare som ställer diagnos och lägger upp behandlingsförslag.

Innan läkarbesök hemsänds vanligtvis screeningformulär som hjälper till vid diagnossättandet så att behandlingen inriktas åt rätt håll så tidigt som möjligt. Det är inte ovanligt att en patient har både två eller fler diagnoser.
Vid en oklar problembild kan det bli aktuellt att patienten får tre bedömningssamtal hos terapeut på enheten. Dessa samtal är till för att utröna om det finns någon överlappning mellan patientens behov, patientens compliance (följsamhet) och psykiatrins uppdrag, eller helt enkelt; finns det något psykiatrin kan göra för att hjälpa patienten?

I vissa fall behövs fördjupad diagnostik då det kan bli aktuellt med remiss till psykolog för hjälp med detta.

Diagnossättning
En diagnos sätts för att denna styr behandling och kan ge en bild av prognosen.
Diagnosen ger också en snabb överblick över patientens problematik.

I mesta möjliga mån eftersträvas behandlingsdiagnoser, d.v.s. det är bättre med en diagnos som leder till en behandling (som kan utvärderas), även om diagnosen inte är helt säker, än att ställa allomfattande diagnoser t.ex. Blandat Ångest och Depressionstillstånd eller s.k. UNS-diagnoser (utan närmare specifikation)

24h vård på avdelning

På grund av risken för hospitalisering bör vårdtider vara korta och utskrivningsdatum i största mån förutbestämda.
Ofta kan en försämring i måendet ske vid inneliggande vård och den inneliggande vården bör då avslutas.

Indikationer för slutenvård:
– Direkt livsfara (kaotiskt, suicidalt beteende) för patienten att vistas ute i samhället.
– Mani med psykotiska inslag
– Anorexia nervosa med BMI <15,5

Övergripande vårdnivåer för självdestruktiva patienter

”Övervakning”
Ett mycket litet antal patienter har ett direkt livsfarligt beteende och saknar helt, eller nästintill, resurser att ta emot någon form av behandling. Patienten får ha ett kontinuerligt vak, på vårdrummet, av en personal 24h om dygnet.

Målet med vården är att:
– Sänka stödbehovet så att vården kan övergå till annan nivå.

”Förvaring”
Ett litet antal patienter har ett allvarligt självskadande beteende och saknar, till någon del, resurser att ta emot sedvanlig behandling. Ofta gör miljöfaktorer i livet att patienten inte klarar vardagen.

Målet för vården är att:
– Vårdplanera för patienten så att nivån på boende och sysselsättning överrensstämmer med patientens funktionsnivå.

”Hantering”
Denna nivå är till för den patient som är i behov av behandling men som inte har resurser att genomgå en sådan, vanligen p.g.a. en hög impulsivitet. Patienten blir återkommande aktuell på akutmottagningen med önskemål om akuta insatser men saknar compliance både gällande medicinering och också samtalsterapi.

Till denna patientgrupp bör en personlig coach utses.
Coachens uppgift är att ha goda kunskaper om patienten och kunna hålla en sporadisk kontakt, med patienten och vårdgivare, på en nivå som är rimlig för patienten.

Målen för vården är att:
– Förkorta vårdtiderna
– Minska frekvensen akut sökande
– Knyta an till patienten, för att det på sikt skall gå att påbörja en behandling

Behandling – Att läggas in före självskada

Denna nivå är till för den patient som skadar sig själv vilket resulterar i inläggning på psykiatrisk avdelning.

Behandlingstiden skall vara kort och vårdtidens längd skall helst vara bestämd redan innan patienten söker, eller fastställas vid inläggningen. Tröskeln för inläggning skall vara mycket låg och styrs av patientens önskemål. Inläggning bör ske direkt på allmänpsykiatriska enheten i mån av plats.
Underförstått söker patienten inläggning för att inte skada sig, och suicidbedömning behöver egentligen därför inte göras. Patienten kan tillfrågas vilket stödbehov som önskas första dygnet.
Om patienten söker vård efter en självskada bör inläggningströskeln högre och inläggningen bör ske på akutavdelningen.

Målen för behandlingen är att
– patienten skall kunna höra av sig till enheten INNAN självskadan och snabbt erbjudas plats.
– Patienten skall få adekvat vård i öppenvård och behålla, eller öka, sin funktionsnivå i hemmet.

Behandling – Att höra av sig innan självskada och kunna stanna i hemmet

Denna nivå är till för den patient som har kunnat höra av sig och få kortare planerade inläggningar och som istället behöver stödet att klara sig helt utan inneliggande vård.

Målen för behandlingen är att
– patienten skall kunna höra av sig till enheten INNAN självskadan och snabbt erbjudas telefonstöd samt eventuellt mobila insatser och därigenom kunna känna säkerhet att klara sig i det egna hemmet.
– Patienten skall få adekvat vård i öppenvård och behålla, eller öka, sin funktionsnivå i hemmet.

När är det möjligt att behandla?
En patient med lindrig ohälsa behöver ej behandling inom psykiatrin
En patient med livsfarlig sjukdom och som ej kan motiveras till behandling kan vårdas under tvång. (T.ex. vid anorexi är tvångsvård indicerat om BMI är under 14 eller om BMI snabbt har rasat till under 15.)

Det förekommer att en patient är uppenbart sjuk, men inte kan motiveras till behandling och inte heller bedöms lida av ett livshotande tillstånd.
Dessa patienter kan ej erhålla behandling utan avslutas inom psykiatrin. Ny kontakt kan tas om patienten blir motiverad till behandling eller om tillståndet blir så allvarligt att vårdintyg kan skrivas.
Denna patientgrupp orsakar ofta stor oro bland anhöriga och även bland behandlare men risken att försöka behandla denna grupp är att symtomen snarast förvärras. Information om detta och att möjligheten finns att söka åter om förutsättningarna förändras, bör ges i dessa fall.

Individanpassad behandling
Alla människor är unika även om de har liknande diagnoser.
Detta innebär att det kan erbjudas helt olika behandlingsupplägg för samma diagnoser.

Behandlingen följs upp regelbundet för att avgöra huruvida det sker behandlingsprogress, och ändra behandlingsinriktning om ingen förbättring sker.

Krav på behandlingsprogress
Om den givna behandlingen inte leder till förbättrad funktion eller förbättrat mående bör den omprövas och förändras.
Om ingen given behandling leder till förbättring, t.ex. p.g.a. bristande compliance (behandlingsföljsamhet) bör behandlingen avslutas. Risken finns att det är behandlingen i sig som förhindrar att patientens funktionsförmåga förbättras.

Undantaget är diagnosen Litiumbehandlad Bipolär I som inte bör avslutas enligt ovanstående.

Patientens identitet
En form av vårdskada som bör undvikas är när en patient med ett psykiatriskt funktionshinder får en allt för stark patientidentitet. Vid inneliggande vård kan detta resultera i hospitalisering. Vid öppenvård eller mottagningsvård kan resultatet istället bli minskad autonomi, minskad ansvarskänsla och inaktivering.
Patienten bör således i dessa fall bemötas i första hand som en fungerande samhällsmedborgare och i andra hand som patient. (Ett annat sätt att uttrycka det är att fokus i samtalen skall ligga på salutogena faktorer istället för att leta symtom)

Jag presenterar nu den vårdfilosofi som jag vill ska gälla på allmänpsykiatriska enheten i Växjö (tio punkter).

1. En människa har alltid ansvar för sina egna handlingar

Frågan om ansvar är mer filosofisk än psykiatrisk. Det finns tillfällen i livet och omständigheter som gör att människor fattar mindre välgenomtänkta beslut. Man kan således föra ett resonemang att vissa människor i vissa situationer inte bör kunna hållas ansvariga då de inte var ”vid sina sinnens fulla bruk”.
På allmänpsykiatriska enheten menar vi att det finns en risk med ett sådant resonemang. Den människa som betraktas som oförmögen att ta ansvar tar ofta på sig rollen av en person som inte kan ta ansvar. Samma sak gäller motsatsen. Den människa som anförtros med ansvar, växer med uppgiften.

En människa kan endast i undantagsfall sägas ha ansvar för sitt eget mående. Psykiatriskt eller psykiskt illabefinnande kan drabba vem som helst, när som helst.

En patient på allmänpsykiatriska enheten har dock ansvar för sina handlingar och ansvar för sin egen behandling. Att skada sig, svälta sig, ta droger, framkalla kräkningar eller inte följa sin behandling är ett aktivt val en människa gör, och något denne aktivt kan välja att låta bli.
Sådana former av vårdstörande beteende under inneliggande vård på en avdelning tolkas som att man inte tar ansvar för sin egen behandling och en bedömning får då göras om vården skall ta över ansvaret via tvångsvård, eller om den slutna vården skall upphöra.

På allmänpsykiatriska enheten eftersträvas att vården i största möjliga mån bedrivs frivilligt, undvikande av tvångsvård och att tillsynsgrader är låga. Visitation av persedlar och/eller drogtester efter permissioner tillämpas endast i undantagsfall.

Det närmar sig årsdagen när enhet 24 slogs ihop med allmänpsykiatriska enheten, och det firar vi med ett par informationsdagar 25-26/9. Det har varit ett bra år och många saker från sammanslagningen har börjat falla på plats. Jag har från början utgått från att det kommer att ta ett par år, efter omorganisationen, innan vi arbetar som det var tänkt inom enheten och det känns som om vi nått nästan halvvägs. Det slår mig hur meningslöst det är att omorganisera vartannat år eller tätare, då det tar minst två år att få organisationen att sätta sig. Jag hoppas verkligen att vi kommer att få arbetsro några år till så vi får testa om vårt arbetssätt fungerar så väl som vi tror.

Under informationsdagarna kommer jag att presentera enhetens vårdfilosofi. Det skulle naturligtvis gjorts långt tidigare, men har blivit fördröjt av ett antal orsaker.

Varför behöver man en vårdfilosofi och vad är det för något?

Som jag ser det finns det ett antal grundläggande värderingar som man behöver utgå från för att få många personer i en vårdapparat att dra åt samma håll. Dessa värderingar handlar om hur vi inom professionen ser på patientens identitet och ansvarsförmåga, vad vi anser är sjukdom och vad som är psykosocialt lidande, vad som är vårdens uppdrag, vad som är möjligt att göra och vilka etiska värderingar anser vi är viktiga.

Jag anser att så många beslut som möjligt skall tas nära patienten själv. Detta innebär att patienten får kunskap om sin sjukdom, sin behandling och vad som är målet för behandlingen. Ju mer kunskap patienten har (både om sig själv, sin sjukdom och vårdens möjligheter) desto mer kan patienten vara delaktig i och styra sin egen behandling.

Detta innebär också att de som arbetar närmast patienten (terapeuten, behandlaren eller den fasta vårdkontakten) skall ha så stor kunskap som möjligt men framför allt känna att de har mandatet att agera och fatta beslut, och att dessa beslut finns förankrade i organisationen. Så länge man kan härleda sina beslut från en vårdfilosofi så fattar man ”rätt” beslut. Om man väljer att fatta ett beslut utanför vårdfilosofin (vilket inte behöver vara fel) så skall man dokumentera varför och vad man hoppas uppnå med sitt beslut.

Läkaren, som ju skall ha det yttersta ansvaret får vård och behandling, har nytta av en vårdfilosofi i de allt mer komplicerade patientfall (i ett allt mer komplicerat samhälle) som handläggs inom psykiatrin. En patient inom modern psykiatri har inte endast en diagnos där läkaren använder lite piller för att lindra symtomen. I modern psykiatri idag ser vi sammansatta patienthistorier där funktionshinder, sjukdomar, beteendestörningar, substansberoende och psykosociala påfrestningar ger oss ett ibland närmast övermäktigt pussel att lägga.
Mänga läkare väljer i denna situation att dra sig tillbaka, bli konsultativa, och bara ägna sig åt sitt smala specialområde, att skriva piller, att skriva intyg och lägga in patienter på avdelningar.

Jag menar tvärtom att läkaren måste våga ta ett steg framåt. Att vara den som ställer diagnos och (tillsammans med patienten) bestämmer målet för behandlingen. Att läkaren följer upp behandlingen så att målet nås eller behandlingen förändras om den inte fungerar, men också att läkaren upplever att den har mandat att avgöra att behandlingen inte är verksam och därför skall avbrytas, även om detta ger reaktioner av missnöje.

Med en välskriven vårdfilosofi så tror jag att man kommer närmare detta arbetssätt.

Imorgon skall jag, under informationsdagen, presentera vårdfilosofin för allmänpsykiatrin i Växjö. Det ser jag fram emot.