Intressant resonemang om Komplex PTSD.
Diagnosen Komplex PTSD finns inte i DSM 5 – symtomen för komplex PTSD är inbakade i vanlig PTSD. Den finns inte i ICD 10. Komplex PTSD kommer som en variant i DSM 11, men det är inte uppenbart för mig hur jag ska skilja mellan PTSD och Komplex PTSD.
Vad ska man använda för att ställa diagnos om manualerna är otydliga?
Och vilken behandling gäller? Hur kan vi veta vad som är rätt behandling när det skapas en ny diagnos där ingenting har provats?
https://www.ptsd.va.gov/professional/treat/essentials/complex_ptsd.asp
Det känns som att psykiatrin tar ytterligare ett steg för att bli ”tyckiatri”
En liten saga för att beskriva ett perspektiv av psykiatri…
Vi ger oss ut i livet. Glada, nöjda och kanske lite naiva. Bärandes på en lätt ryggsäck – redo att samla erfarenheter…
Men så börjar problemen. Universum stoppar stenar i vår ryggsäck. Det blir tungt men vi kämpar på, det blir tyngre men vi håller ut. Till slut orkar vi inte. Ryggsäcken är för tung, vi har inte krafter och vi tappar modet.
Så vi söker hjälp. Vi går till vården och kommer till psykiatrin. Kanske kan psykiatrin hjälpa oss att tömma ryggsäcken…
Och ibland är det så. Ibland hittar psykiatrin en stor sten, en depression, en bipolär sjukdom, ett tvångssyndrom, en emotionell instabilitet eller ett missbruk. Den stora stenen kan lyftas ut och färden genom livet kan fortsätta.
Men det vanligaste är att psykiatrin hittar en hel samling av stenar. En mängd problem där varje enskilt problem inte är tyngande nog för att knäcka en människa, men där den samlade bördan knappast går att bära.
En del av stenarna har universum stoppat ner utan att vi kunde göra något. En del stenar har andra människor stoppat i vår ryggsäck. Men flera stenar har vi själva stoppat ner.
Det psykiatrin gör i normalfallet är att peka på en sten (vi utreder och ställer en diagnos) och vi förklarar att det är just den stenen som orsakar hela tyngden.
Psykiatrin kallar stenen för ”patologi” och försöker plocka bort den (vilket kallas för ”behandling”). Ofta när den patologiska stenen, som ska förklara hela tyngden, plockas bort så stoppar psykiatrin ner nya stenar som kallas ”biverkningar”, ”patientroll” och ”inaktivitet”. Inte sällan är ryggsäcken tyngre när psykiatrin är färdig jämfört med tidigare.
Stannar vi kvar i psykiatrin hittar de nästa sten som ska lyftas ut, med liknande resultat.
Varje ny sten psykiatrin hittar pekas ut som förklaringen varför ryggsäcken är så tung, och ofta finns ett löfte (uttalat eller outtalat) om att ryggsäcken kommer att vara fjäderlätt när behandlingen är färdig.
Men det finns ett alternativt sätt att hantera den tunga bördan vi har. Utspritt i livet finns också en massa magiska drycker som man kan hitta och som ger oss mer än tillräckligt med energi för att bära vår last, och lite till. Dessa drycker kallas för ”salutogena faktorer” eller friskfaktorer.
Psykiatrin ser det inte som sitt uppdrag att hitta dessa drycker (och det är inte psykiatrins uppdrag!). En del inom psykiatrin är inte ens medvetna om att de finns.
Snipp, snapp, snut…
Så vad är mina poänger med detta? Är det bara att kritisera psykiatrin?
Nä. Inte bara…
Psykiatrin behövs och gör stor nytta när det kommer till ett fåtal, allvarliga tillstånd. Vi är mycket duktiga på att både behandla och diagnostisera när det finns en stor sten i ryggsäcken.
Vi kan också göra stor nytta genom att hjälpa patienter att se vilka problemområden som finns och vem som är bäst lämpad att lyfta stenen ur ryggsäcken (inte sällan är det patienten själv). Det är inte fel att sätta in psykiatrisk behandling i dessa fall, om både patient och läkare är medvetna om att det bara är ett delproblem som behandlas- och att uppföljning sker.
Däremot gör vi ofta fel när vi missar att förstå att livets svårigheter ofta liknar psykiatriska symtom (dåligt mående är inte en psykisk sjukdom). Och vi saboterar för patienter när vi behandlar enstaka symtom och händelser utan förståelse för helheten. Vi skadar mer än vi gör nytta när vi bortser från patientens egen kompetens, eller tidens förmåga, att lösa problem. Och när vi hittar på nya, attraktiva förklaringar på lidande och nedsatt funktion så lurar vi människor.
I vuxenpsykiatrin i Växjö jobbar vi mer och mer med att kartlägga vilka stenar människor bär runt i sin packning (Trebesök hos läkare eller legitimerad personal). Ibland hittar vi något som måste behandlas. Ofta hittar vi allmänna svårigheter där behandlingen är mer skadlig än symtomen.
Att ta in patienter i psykiatrin för att titta på två symtom och avgöra om dessa förklarar livet är inte bra vård.
Det borde kanske finnas en diagnos som heter ”Blandad belastning”, som skulle vara en anpassning till en modern värld.
Var gång jag läser Tolkiens Sagan om ringen, eller ser Jacksons filmatisering undrar jag om Tolkien avsåg psykodynamisk terapi, när han beskrev de giriga dvärgarna i Moria. De fann den dyrbara metallen Mithril i berget och grävde djupare och djupare schakt för att hitta mer. Tills slut fann de en demon, en Balrog, som gjorde vad demoner gör bäst – dvs saboterade för alla andra.
Det är vad som händer i långvarig dynamisk psykoterapi med fokus på barndomen. Det är spännande, utmanande och berikande att få gräva djupare och djupare i sin själ och hitta trauman och intressanta sammanhang. Man lockas att fortsätta gräva, djupare och djupare för att se vad man mer kan komma åt. Kanske den slutgiltiga förklaringen till varför man är som man är, eller den ultimata lösningen till hur man lever ett fungerande liv.
Men det är inte det som händer. En grävande terapi som varar mer än två år gör ingen ytterligare nytta, utan riskerar bara att väcka en demon som gör vad demoner gör bäst – saboterar.
Lokaltidningen Smålandsposten skriver om den uppkomna situationen på Barn och Ungdoms- Psykiatrin (BUP) i Växjö.
Jag arbetar inte själv på BUP, men Vuxenpsykiatrin och BUP är samma klinik i Växjö.
Det finns 2-3 slutenvårdsplatser för patienter under 18 år. Under några veckor har situationen blivit pressad och 5-6 patienter under 18 år har behövt slutenvård. En sådan extraordinär situation kräver snabba och effektiva lösningar.
Ett bekymmer är naturligtvis att det inte finns tillräckligt mycket slutenvårdspersonal på BUP, vilket inneburit att personal från andra avdelningar har behövt ta arbetspass på BUP. Detta har utlöst frustration och några ur personalen har hört av sig till lokalpressen med sina funderingar. (Låst artikel)
Ibland drabbas vården av liknande situationer. Något oförutsett inträffar och vi kan inte arbeta som vanligt. Vi är ganska duktiga på en akut omställning.
I detta fall behövde det aldrig uppstå panik. Patienter över 18 år, som vanligen vårdas på olika avdelningar, kunde vårdas på samma avdelning, vilket gjorde att tillräckligt med platser kunde frigöras till patienter under 18 år. En imponerande bedrift.
Som jag ser det kunde psykiatrin vara bättre på uthålligheten. När den uppkomna situationen inte har löst sig på några dagar, så borde vi organisera oss snabbare. Ett team av intresserade och kompetenta medarbetare borde snabbt kunna aktiveras och en sammanhållande chef/samordare/handledare utses. En sådan aktivering bör ske inom dagar, inte veckor. Där kan vi bli bättre – en viss kritik förtjänar kliniken.
Det är inte personalens kompetens som brister, den är fullt tillräcklig.
Ett problem som kliniken får leva med under ännu en tid är den gamla strategin från IVO att alltid peka ut en enskild medarbetare när vården slutar olyckligt. Trots att kliniken haft en kompetent chefsläkare de senaste fem åren och man har slutat peka ut enskilda, så lever oron kvar. ”Den som tar på sig ett uppdrag kan bli utpekad om vården slutar illa”.
Det känns inte tryggt för medarbetare att ta på sig ovana arbetsuppgifter med ett sådant hot hängande över sig. Det är dock inte den nuvarande klinikledningens fel, utan ett arv från inkompetenta kontrollmyndigheter.
Att vården av patienter under 18 år (eller vården av äldrepsykiatriska patienter som fick byta avdelning) hade kunnat vara ännu bättre är dock inte detsamma som att vården är dålig, eller till och med patientfarlig. Vid unika situationer tvingas vården till unika lösningar, och det är ett tecken på kvalitet att vården klarar att ställa om.
SMP rapporterar också om en ”tystnadskultur” och hot om ”repressalier”, men nä. Jag tror vi ska spara de orden tills när de behövs. Om man uttrycker en åsikt kan man få mothugg; det innebär inte att en tystnadskultur råder.
Oavsett vilket så är det en ansträngd situation, med en hel del osäkerhet och frustration som följd. Jag hoppas att den personal som ställer upp får den uppskattning de förtjänar.
Och bör man söka ett annan region för vård av sin närstående? Det kan man, fritt vårdsökande gäller. Jag hade dock inte gjort det för mina närstående. Även i ett ansträngt läge har jag högre förtroende för vården i Kronoberg, jämfört med övriga landet.
Ett synnerligen välkommet förtydligande angående nyheten att diagnosen Utmattningssyndrom försvinner.
Just det uttrycket, Utmaningsyndrom, försvinner och det är bra. Det ersätts av något annat och vi får se hur det blir. Men ingen blir utan diagnos och ingen blir utan vård.
Utmaningsyndrom har blivit en slaskdiagnos där alla som far illa av arbetet (eller annat ansträngande i livet) samlas. Inom gruppen finns alla individer från människor med utslagna hormonsystem och symtom som påminner om hjärnskador, till andra som är trötta på jobbet.
Ingen vet hur man behandlar det effektivt. Vården erbjuder sedvanliga insatser mot dåligt mående, men med dålig effekt. Långvariga, ibland livslånga, sjukskrivningar brukar bli resultatet.
Jag har mina tankar om vad man borde göra och hoppas jag får tid att titta på detta innan pensionen. Oavsett vad vi kallar det, så är det bara ett problem- och dessa är till för att lösa
När jag var i 10-årsåldern drabbades jag av undergångsångest. Jag fick lära mig att jorden är ca 4 miljarder år gammal, och att jorden skulle gå under, slukas av solen, om bara 3,5 miljarder år. Jag fick en stark obehagskänsla av att tiden höll på att rinna ut och att vi desperat behövde komma på en räddning för planeten jorden.
Efter ett par dagar hade jag insett att 3,5 miljarder år är ganska lång tid och att det inte fanns någon större orsak att oroa sig akut.
Människan har alltid haft en undergångsångest. Oro för att en katastrof ska inträffa eller en sjukdom ska utrota alla. Syndafloden, som beskrivs i många uråldriga skrifter, inte minst Bibeln sätter ju tonen. Det kan komma en ostoppbar katastrof som utrotar oss alla (utom möjligen de som agerar på ett visst sätt)
För 115 år sedan var det panik i tidningar för att Halleys comet skulle passera jorden och kometens svans, som innehöll cyanid, som skulle utrota livet.
Nu blev det inte så utan Halleys komet fortsatte sin bana, och vi kom på nästa undergångsscenario.
Parallellt med undergångsångesten kommer mer eller mindre adekvata lösningar för hur vi ska undvika den totala katastrofen. Under den mörka medeltiden drog digerdöden över Europa – en riktig katastrof, som skördade massor av liv över kontinenten. En finurlig lösning på detta var flagellanter som drog runt i skaror och piskade sig själva i hopp om att självbestraffning skulle få högre makter att stoppa katastrofen.
Idag tänker vi att detta förmodligen inte hade så där jättestor påverkan på pestens härjningar.
Idag har vi klimatkatastrofen som vårt stora undergångsscenario. Redan på femtiotalet varnade forskare för att det skulle komma en ny istid och frysa hela norra halvklotet så att det blev obeboeligt. Några decennier senare var oron motsatsen, att alla isar skulle smälta och översvämma världen i en ny syndaflod. När tiden tickar på så verkar det varken som att det kommer en ny istid eller att isarna smälter och nu använder man mest termen ”extremväder” som kan passa in lite överallt. Extremväder är en alldeles utmärkt term för att driva oron vidare. Man glömmer lägligt bort att jorden alltid haft perioder av extremväder och naturkatastrofer och att mänskligheten nuförtiden är betydligt bättre rustade för sådana scenarier – vilket resulterat i betydligt färre döda människor när katastroferna slår till.
Klimatkatastrof-förespråkarna fick backa lite under Covid, då de fick konkurrens av en annan katastrof som skulle få mänskligheten att gå under, men nu när Covid är under kontroll så kommer klimataktivisterna fram igen. (De fick ju backa lite i slutet av 90-talet när milleniebuggen skulle utlösa kärnkraftshaverier över hela jorden – en katastrof som alla glömde bort år 2000 eftersom den aldrig inträffade.)
Inom psykiatrin ser vi emellanåt dessa människor som fastnat i Klimatångest. En del får beskrivas som oroliga människor där oron fokuserats på att jorden ska gå under. Andra har symtom åt psykoshållet där klimatångesten tar sig psykotiska intryck.
Naturen är känslig och som människor har vi ett ansvar för att ta hand om den. De flesta av oss är fullt överens om att vi inte ska ägna oss åt nedskräpning, miljöförstöring och jorderosion. Den moderna klimataktivismen fokuserar bara på ett par områden som man anser är orsaken till den stundande undergången (eller åtminstone till ”extremvädret”). Fossila bränslen och fisande kor är de stora bovarna, och därmed människor som reser med flyg eller bil, eller är köttätare.
Ju mer resurser vi lägger på att stoppa resor, stoppa olja och ta bort kött från menyer, desto mindre resurser lägger vi på att ta hand om riktiga miljöhot, som vi faktiskt kan påverka. Eftersom jag själv är en stor miljövän ser jag det som ett problem.
Inte mycket har ändrats sedan 1300-talets flagellanter. Budskapet är att vi ska plåga oss själva genom att aldrig resa och inte äta kött, så blidkar vi moder jord. Och istället för att gå till kyrkan för tröst så går man till psykiatrin för lugnande läkemedel.
Medan oron för klimatkatastrofen bubblar upp lite överallt så växer isbjörnsstammen till sig, korallreven har återhämtat sig fint, polarisarna mår alldeles utmärkt och tack vare den förhöjda koldioxidnivån så mår växter bra och jorden blir grönare.
Ibland är det intressant att titta igenom kriterierna för Narcisistisk personlighetsstörning och reflektera över dessa.
Har överdrivna känslor av att vara viktig och betydande.
Fantiserar ofta om till exempel rikedom, framgång, makt eller kärlek.
Anser att den bara ska umgås med eller associera sig med viktiga personer.
Har ett överdrivet behov av beundran.
Har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter.
Utnyttjar andra för att uppnå sina mål.
Saknar eller har bristande empati.
Tror att andra är avundsjuka på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra.
Beter sig högfärdigt eller arrogant.
Kollegan Herman Holm, skriver klokt och oroande om ADHD.
Om ökningen av diagnosen, den dåliga diagnostiken, ökningen av läkemedelsbehandling med amfetaminliknande preparat, undanträngningen av andra patienter…
Betryggande att fler kollegor i landet sett denna urspårning av vården kring ADHD.
USA har fått en ny hälsominister, Robert F Kennedy. Det vi vet om honom i Sverige är en gravt vinklad bild av en person som tycks halvgalen och ha en massa idéer om att sjukvård, inte minst vacciner, kan vara skadligt. Ett otal skräckscenarier har målats upp av hur människor kommer att ta skada av hans framfart.
Det kanske är sant, men jag tvivlar. Jag tycker han är ett välkommet tillskott i debatten.
Medikalisering är en industri, där normala, mänskliga tillstånd, risker och beteenden förklaras i medicinska termer i syfte att sälja en medicinsk insats. I USA orsakar detta enorma skador. Trots att landet lägger större summor på vård än något annat västland är hälsan sämre i USA än i resten av västvärlden. Det är hög tid att någon ställer kritiska frågor om det.
Om Kennedy kommer att ställa rätt frågor återstår att se…
Jag såg ett klipp där han pratar om ökningen av antalet autismdiagnoser. Under Kennedys livstid har ökningen av antalet människor som diagnostiserats med Autism gått från 0,007% till 3%. Det har alltså blivit 430 ggr vanligare med Autism på 50 år.
Vaccinationer har beskyllts vara en orsak, men det är ytterst osannolikt enligt mig. Fina studier har gjorts på detta där vaccinationer inte tycks ha något samband med utveckling av Autism.
Jag har även hört att annan form av miljöpåverkan skulle kunna vara orsaken, som elledningar, strålning eller microplaster i naturen. I de fall där detta går att studera har man inte hittat några belägg för att det är sant.
Påverkan under graviditet, som bristande D-vitamin, SSRI, eller högre ålder hos kvinnor som skaffar första barnet har också framförts. SSRI tycks inte vara en risk och de andra faktorerna har jag inte sett studier på. Kanske Påverkar detta någon del av ökningen.
Men den massiva ökningen av autismdiagnoser har med diagnostiken att göra, och med de fördelar som kommer med diagnosen, och med förändringar i barnens psykosociala miljö.
Det är inte så att diagnostiken har blivit bättre på att hitta barn med autism, vi har helt enkelt ändrat gränsen för vad vi väljer att kalla autism. För 50 år sedan kunde Autismdiagnosen ges till extremt funktionsnedsatta individer som inte hade någon möjlighet att ta hand om sig själva och som saknade förmåga att förstå och kommunicera med sin omvärld.
Idag får individer som är lite udda diagnosen. Som har lite svårigheter att anpassa sig och som kan missförstå sin omvärld. Kriterierna för diagnosen är så uppluckrade att det är svårt att hitta individer i samhället som inte har autistiska symtom.
Och istället för att träna upp sina sociala färdigheter genom socialt umgänge så har det via anpassningar, ekonomisk ersättning och elektronik blivit lätt att undvika att träna upp dessa färdigheter.
Vi ägnar oss åt en grav överdiagnostik som vi kommer att behöva ta hand om i framtiden. Och vi öser in skattemedel till de som ställer neuropsykiatriska diagnoser, vilket gjort detta till en lukrativ affärsverksamhet.
Jag undrar om det är detta Kennedy kommer att hitta eller om han väljer att springa ner i ett annat kaninhål? Han ställer iallafall en nödvändig fråga.
Nu kommer patienter tillbaka och vill ta bort sina neuropsykiatriska diagnoser när det gått några år och diagnosen är mer hinder än hjälp. Många tror att vi behöver bygga upp nya utredningsenheter för att ta bort diagnosen, men det behövs inte alls.
Om en människa klarar sin egen försörjning, sitt eget boende och kan umgås med andra så är det bara att ta bort autismdiagnosen. Den var helt enkelt fel från början.
Det där med kausalsamband är svårt…
dralbinsson 