Vi mäter inte effekten av psykiatrisk vård.
Vi har aldrig gjort det för beslutsfattare och professionen vet inte hur det skulle gå till. Det är fullt möjligt att göra det, men man behöver förstå hur.
Istället mäter man andra faktorer, som man tror visar hur bra eller dålig psykiatrisk vård är, men som inte säger någonting. Man mäter antal suicid, men den siffran har ingenting att göra med om vården fungerar eller inte. det är bara en myt!
Man mäter också hur hårt personalen arbetar, vilket vanligtvis innebär hur många patienter personalen träffar per vecka, eller hur lång medelvårdtiden på slutenvården är – vilket inte säger någonting om hur effektiv vården är.
Ibland har man försökt utvärdera vården med hjälp av skattningsskalor. Ett seriöst försök gjordes via det s.k. Nysam-projektet för femtontalet år sedan. Patienter skulle skattas efter en skala som heter GAF. Det blev naturligtvis en flopp eftersom GAF-skalan inte är utformad för det behovet. Många skattekronor försvann ner i meningslöshetens bottenlösa djup.
Förutom detta mäter man patientnöjdhet. Tanken är inte helt dum, men det man mäter är inte om vården är framgångsrik, utan om patienten är nöjd med bemötande och givna insatser. Om behandlingen har lett fram till något positivt, något som känns som en adekvat fråga, kan man inte mäta.
Nöjdhetsmätningar tenderar att få likartade resultat med en 80-20 fördelning. 80% är nöjda. 20% är missnöjda. Sedan kan man formulera frågorna lite olika för att få fram ett bättre eller sämre resultat.
En sak man aldrig mäter i nöjdhetsmätningar är hur nöjda patienter är för att stå i kö. Man skickar inte ut frågeformulär till patienter i kö och frågar: ”Hur positivt tycker du det är att ha väntat två år på en utredning eller insats?” eller: ”Känns det positivt att du under flera månader eller år blir sjukskriven och får lugnande läkemedel istället för en behandling som ger dig tillbaka din arbetsförmåga?”
Nöjdhetstänket är faktiskt en risk för att förlänga köerna till vården. Ingen vill avsluta en behandling innan patienten är helt nöjd. ingen vill neka en patient en insats för att inte göra patienten missnöjd. Tanken att vårdens viktigaste uppgift är att göra patienter nöjda orsakar köer.
Men vi frågar inte de som står i kö vad de tycker, så det märks ju inte.
Det kanske är åldern. Kanske hänger jag inte med längre.
För 15 år sedan var jag oerhört imponerad av effekten av centralstimulantia på patienter. Jag arbetade då med patienter som hade mycket bekymmersamma liv, med låg funktionsnivå och livsfarligt destruktiva beteenden. Många hade långa inneliggande vårdtider på slutenvården och saknade förmåga till att utbilda sig eller klara ett arbete. I många fall upplevde jag centralstimulatia som den avgörande insatsen som fick dessa patienter att ta tillbaka sina liv – och jag var mycket imponerad av läkemedlet. De biverkningar som fanns, och som för visso kunde vara bekymmersamma, bleknade i jämförelse med de problem patienterna hade utan läkemedel.
Sedan gick femton år.
Nu sitter jag och bedömer i stort sett alla remisser i Kronoberg till den allmänpsykiatriska delen av specialistpsykiatrin, dit önskemålen om neuropsykiatriska utredningar går. Det är en helt annat problembild som presenteras på remisserna nu jämfört med vad jag behandlade tidigare.
Patienten är trött när den kommer hem från arbetet och orkar inte med fritidssysslor, patienten har det stökigt i hemmet, patienten hade svårt med skolan och var tvungen att anstränga sig hårt för att klara godkänt på proven, patienten hade bara två nära vänner under uppväxten, patienten har svårt att förstå sig på andra människor, patienten tycker inte om att ha på sig obekväma kläder, patienten missar ofta att betala räkningar och kan få betalningspåminnelser, patienten går inte ut med soporna när påsen är full utan trycker ner soporna istället, patienten klipper bort lappar ur kläderna, patienten kan fastna framför dataspel eller framför mobilen i timmar, patienten kan bli jättearg på sina barn och vara tvungen att lämna rummet för att lugna ner sig, patienten har ingen ordning på sina kläder och de viks inte ihop efter tvätten, patienten lagar inte mat till sig själv utan köper snabbmat, patienten måste bli påmind av sin parter för att utföra hushållssysslor, patienten har ett hetsigt humör och kan bli jättearg, patientens tankar rusar, patienten har svårt att varva ner på kvällarna, som liten tyckte patienten bättre om att leka än att göra skolarbete, patienten kan ibland bli överväldigad av alla vardagssysslor, patienten kunde hantera sitt liv när den var ensam men som förälder krävs det en nästan övermänsklig ansträngning för att hinna med allt, patienten hade inte klarat sig utan sin partner som får hjälpa patienten med mycket, patienten har inte läst en bok på flera år.
Låt mig vara tydlig: INGET av detta är tecken på patologi. ALLT är helt normalt. Detta kommer inte att behandlas med amfetaminliknande substanser i Kronoberg, även om de amfetaminliknande substanserna kan få dessa bekymmer att kännas lite mer uthärdliga.
Livet är ibland jobbigt, och ibland känns det outhärdligt. Vi är inte alltid på topp. Ibland borde vi stanna upp och fundera på vad vi kan göra för att få livet att bli mer uthärdligt – och faktiskt sjösätta de planer vi kommer fram till. Och vi är inte skapta för att klarar allt själva. Människor är sociala varelser, som både behöver hjälp av andra och hjälpa andra. Att inte klara sig på egen hand är inte patologi.
Trevligt att regeringen uppmärksammar den oseriösa diagnoshandeln när det gäller neuropsykiatriska diagnoser.
Man kan köpa sig en ADHD-diagnos om man har pengar…
Nu blir det granskning:
Det var länge sedan jag var så frustrerad över beslut som rör arbetet.
Jag har under många år arbetat med att göra vårdplaner, vilket kraftigt förbättrar vården för patienten, förenklar arbetet för medarbetarna och minskar kostnaden för vården.
Jag har förfinat metoden för att hålla balansen mellan att det ska vara tydligt men informationsrikt, långsiktigt och aktuellt, anpassat efter både organisationen och patienten, lätt att starta upp, lätt att uppdatera, lätt att använda. Intuitivt.
Vi hade just denna typ av vårdplan mellan åren 2017-2020 på kliniken.
Sedan kom klåparpatrullen, en samling halvdana systemutvecklare från journalsystemet Cosmic och några lågfungerande medarbetare från kliniken, och ska göra ”uppdatering” och ”förbättring” och raserar allt arbete.
Och nu är det dags för samma klåpare att komma med nästa uppdatering, som är ännu värre. Det enda dessa imbecilla individer lyckats med är att trycka in några nya modeord i det genomgripande haveriet. I övrigt åstadkommer man en katastrof som doftar självgodhet och inkompetens i lika delar.
Nu ska vården lägga enorma resurser på denna styggelse och klåpargänget kommer att ägna det närmaste decenniet åt att gnälla över att ingen använder deras oanvändbara produkt.
Som skattebetalare är jag vansinnig. Som medarbetare mest förtvivlad.
Så vad kan man göra?
Jag tog hjälp av AI och skrev en sång:
Det har gått ett par veckor sedan den tragiska masskjutningen i Örebro, där en ensam gärningsman sköt ihjäl tio människor innan han tog sitt eget liv. En fruktansvärd händelse som har lämnat ett samhälle i sorg och chock.
Än är inte all information känd, och kanske kommer vi aldrig att förstå hela bilden. Men vad som är tydligt är hur snabbt tragedin blev föremål för politiska tolkningar och används som argument i pågående debatter.
Den nuvarande bilden pekar på att gärningsmannen agerade efter att ha fått sitt socialbidrag indraget. Det ledde honom till att utföra ett massmord på en plats han kände till väl – en skola. Eftersom majoriteten av de dödade hade utländska namn har händelsen tolkats som ett rasistiskt dåd. Men det faktum att en stor andel av skolans elever hade utländska namn gör att den slutsatsen inte är självklar.
Samtidigt har det inte tolkats som ett kvinnofientligt brott, trots att en majoritet av offren var kvinnor. Ingen har lyft incel-perspektivet, vilket annars ofta diskuteras vid våldsdåd utförda av män. Detta visar hur vissa berättelser snabbt etableras medan andra ignoreras.
Det har även använts som ett argument för att begränsa en typ av skjutvapen, halvautomatiska jaktgevär, trots att skytten tydligen inte ens använde ett sådant. Dådet har även använts som kritik mot socialtjänsten som hade dragit in skyttens ekonomiska ersättning dagarna innan skotten, och sekundärt som argument för att de pengar som socialtjänsten förfogar över har gått till andra grupper i behov av bistånd.
Psykiatrin har troligen inte varit inblandad över huvud taget. Om skytten hade varit patient inom psykiatrin så hade detta kommit fram nu. Då hade psykiatrin varit en uppenbar syndabock. Även polisen har fått sig kritik för att de inte var snabbare inne och stoppade skjutningen.
Men det man glömmer när man skyller på alla andra samhällsaktörer är att skytten själv planerade och utförde en handling som han visste var olaglig och grym. Han försökte ta många med sig i döden och han förberedde så att ett polisingripande skulle bli fördröjt. Han är ensam ansvarig för sitt dåd. Att skylla på alla andra förminskar den skulden som rätteligen ska hamna på förövaren. Diagnoser och indragna bidrag är ingen ursäkt för denna brutalitet.
Istället för att omedelbart placera händelsen i färdiga ideologiska fack behöver vi vara försiktiga med att dra snabba slutsatser. Framför allt bör vi inte glömma att det handlar om enskilda människors liv och en samhällssorg som förtjänar mer än att bli slagträ i debatten.
Hur bra är centralstimulantia som behandling?
Det är en fantastisk medicin som kan få en människa att sluta vara destruktiv och leva ett välfungerande liv, och det är en medicin som kan orsaka psykoser och för tidig död i hjärt-kärl-sjukdom, samtidigt.
Det är en medicin som ger många en känsla av energi, framgång och självsäkerhet vilket kan leda till att man lyckas i livet, men som också kan leda till att livet stannar av och man blir sittande inaktiv, samtidigt.
Det är en medicin som kan hjälpa en människa att sluta med missbruk, eller leda en människa till återfall i missbruk, samtidigt.
Vi lägger enorma sjukvårdsresurser på att utreda dessa diagnoser, men utredningarna säger ingenting om hur läkemedel kommer att fungera i det enskilda fallet.
Jag skrev ner lite siffror för att visa vad man kan förvänta sig för effekt av centralstimulantia:
Dessa siffror är ungefärliga utifrån min erfarenhet och vad jag kallar effekt. (Vi mäter inte effekt inom psykiatrin – tyvärr)
Centralstimulantia är ett läkemedel som ska höja en patients funktion (patienten ska klara av sitt liv på ett bra sätt och inte vara destruktiv). Det är INTE ett läkemedel som ska få en patient att ”må bra”. Om vi tror att det är dåligt mående vi behandlar så använder vi missbrukseffekten av läkemedlet (vilket brukar sluta illa).
Utredningen ger oss ingen information om hur läkemedlet kommer att fungera. Självrapporterade förbättringar har nackdelen att patienten rapporterar sitt mående istället för funktion.
Det som avgör om en behandling bör anses vara lyckad är om patienten slutar med destruktiva beteenden (missbruk, kriminalitet, självskador, ätstörningar) och om den höjer sin funktion (klarar egen försörjning, klarar egen bostad).
För gruppen ovan som har en effekt under en begränsad period menar jag patienter som under ett par år behöver läkemedel för att ta sig igenom en krävande period av livet (studier, söka arbete…). Oftast avbryter patienten själv sin behandling efter att den krävande perioden är slut.
Centralstimulantia är inte en bra behandling för att bli mindre grälsjuk, minska rusande tankar, mot värk eller mot utbrändhet. Det kan fungera, men det kan också vara en hög risk att det blir värre.
Så hur ska man tänka med ett läkemedel som kan göra underverk eller orsaka allvarliga skador, och där utredningar inte ger oss några ledtrådar?
Som jag ser det bör betydligt mindre resurser läggas på utredning och betydligt mer på uppföljning av egentlig effekt.
På så vis ger vi fler patienter rätt behandling i rätt tid, och vi undviker en del risker för katastrofala biverkningar.
…fast det är inte så Socialstyrelsens rekommendationer säger att vi ska göra!
En artikel från Läkartidningen. En kollega har ansökt om förlängning av tvångsvård, men detta har inte uppfattats av förvaltningsrätten utan dessa har enbart godkänt konverteringen av patienten. Patienten har således hållits på en avdelning utan lagligt stöd och erhållit behandling utan lagligt stöd.
Det här hade kunnat hända mig. Det har funnits tillfällen när det har varit ytterst oklart vad förvaltningsrätten frågar och hur mina svar tolkas.
Som läkaren konstaterar är detta en risk med hur kommunikationen via psykiatrin och förvaltningsrätten sköts. Det har blivit vanligare att dessa förhandlingar förs över länk, vilket var fallet här, och med en halvdålig videolänk är det lätt att missuppfatta information. Det finns en tydlig patientrisk och det är väl värt att titta närmare på detta upplägg för att minska riskerna för missförstånd.
IVO tar tillfället i akt och basunerar ut sin grava inkompetens. Istället för att ta upp ärendet som en patientsäkerhetsrisk och arbeta för lagförändring eller för att förbättra rutiner så väljer man att göra en polisanmälan och driva ärendet i tingsrätten.
SvD har rubriksatt illa, vilket är ironiskt då artikeln egentligen handlar om fel terminologi.
Kollegan Behroz Dehdari, i Stockholm, egentliga poäng är att vi inom psykiatrin använder fel språkbruk om vad piller gör. Det botar inte ”sjukdom”, de försätter hjärnan i ett annat tillstånd, som kanske är mer uthärdligt.
jag tycker det är tänkvärt.
”Psykiatrin har för stort fokus på piller” https://www.svd.se/a/dRa0kj/psykiatrin-har-for-stort-fokus-pa-piller-skriver-behroz-dehdari?utm_source=androidapp&utm_medium=share
En annan mening som sticker ut är att psykiatrin har en historia av att inte lyssna på patienter, och den frågan kan man fördjupa sig ytterligare i. Nu för tiden är det vanligaste att patienten har googlat sig till att den lider av sjukdom och det borde inte psykiatrin lyssna okritiskt på…
dralbinsson 