Vidskepelse
Det svenska ordet vidskepelse betyder: ”Föreställning eller sed som vittnar om ÖVERTRO”
När en psykiatriker (eller behandlare inom psykiatrin) gör en suicidriskbedömning så gör denne det utan att det finns någon vetenskap bakom bedömningen. Endast vid ett tillfälle har suicidriskbedömningars träffsäkerhet vetenskapligt studerats i en tillräckligt stor omfattning (Pokorny 1983). Vid detta enda tillfälle konstateras det att vården inte kan, i det enskilda fallet, avgöra vilken individ som kommer att ta sitt liv. Vi, inom vården, kan säga att en individ tillhör en grupp där risken är ökad (t.ex. är risken för suicid högre hos en äldre man än hos en yngre kvinna) men vi kommer inte närmare än så.
Låt mig upprepa detta så det blir tydligt:
DEN ENDA VETENSKAPLIGT ADEKVATA STUDIEN SOM STUDERAT VÅRDENS MÖJLIGHETER ATT FÖRUTSPÅ SUICID PÅ INDIVIDNIVÅ VISAR TYDLIGT ATT DETTA INTE ÄR MÖJLIGT!
Varför fortsätter vården att göra dessa bedömningar som bevisligen inte är möjliga att göra? Varför kritiserar socialstyrelsen den behandlare som inte har gjort en suicidriskbedömning?
Från allmänhetens och politikers perspektiv känns det kanske tryggt att en utbildad person kan se in i framtiden och förhindra ett av de mest tragiska dödsfallen man kan tänka sig. Det är både tryggt att någon har ansvaret för att människor inte tar sitt liv och det också skönt att det är denne någon som är ansvarig den gång som någon faktiskt tar sitt liv.
Från massmedialt perspektiv är psykiatrin en evig källa till upprörande reportage. Man kan lätt varva artiklar om att psykiatrin har släppt ut en patient från en avdelning som senare har begått självmord, med andra artiklar som handlar om att patienter (ofta unga självdestruktiv kvinnor) hålls inlåsta på psykiatriska avdelningar utan att bli friskare. Upprörande reportage leder till fler lösnummer, så massmedia har en klar vinst av att upprätthålla myten om att det går att förutspå vilken individ som kommer att ta sitt liv.
Men varför fortsätter professionen (psykiatriker och andra behandlare) göra bedömningar som är helt ovetenskapliga? Dels är myten väldigt stark inom professionen. De flesta av mina medarbetare tror sig kunna göra dessa bedömningar. Dels är risken för ett suicid mycket liten. I genomsnitt kommer 99,95% av de patienter man träffar som psykiatriker INTE att ta sitt liv närmaste månaden efter läkarbesöket. Det är lätt att få för sig att man är duktig om det går bra 99,95% av alla försök man gör. I verkligheten är det i stort sätt bara slumpen som avgör om patienten tillhör de 99,95% som inte tar sitt liv eller de 0,05% som tyvärr tar sitt liv.
Suicidbedömningar är alltså en sed vi har inom psykiatrin. Denna sed bygger på en övertro på att vi inom professionen kan förutspå vilken individ som kommer att ta sitt liv. Suicidbedömningar av enskilda individer är således ren vidskepelse.
Och detta är något vi ska ägna oss åt inom modern medicin?
Låt mig härmed klargöra följande:
I mitt yrkesliv som psykiatriker kommer jag inte ägna mig åt:
– att utföra midvinterblot till Asagudarna
– att lägga Tarotkort för att spå framtiden
– att se i stjärnorna för att ställa horoskop
– att spå i kaffesump eller kristallkula
– att medverka i en seans för att tala med andar
– att regelmässigt göra suicidriskbedömningar på enskilda individer
Vidskepelse hör inte hemma inom modern psykiatri!
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Psykiatrin är en vetenskaplig medicinsk specialitet/disciplin inom sjukvården. Ordet psykiatri betyder enligt Svensk Akademin ”vetenskap om psykiska sjukdomar och deras botande”.
Psykiatrins ämnesområde definieras således av de psykiska sjukdomar som blir föremål för psykiatrisk behandling. Med ordet behandling menas vanligen en aktiv, professionell åtgärd som har utvärderats med vetenskapliga metoder.
Nej, vidskepelse hör inte hemma inom en vetenskaplig medicinsk disciplin/psykiatri!
De lagar som styr psykiatrin är desamma som för övrig sjukvård, i första hand Hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Portalparagrafen i HSL anger att sjukvårdens verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket utesluter tro, vidskepelse och vilda gissningar i vårdens innehåll, arbetssätt och organisation. Allt som görs i sjukvårdens verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Så säger lagen.
Jag har faktiskt lekt med tanken att driva frågan rättsligt.
Nedanstående lilla notis från Läkartidningen feb 2012, tyder ju på att åtminstone justitiekanslern inte kan se samband mellan brister i vården och suicid.
”När en person begår självmord inom sex månader efter en kontakt med vården eller socialtjänsten ska detta enligt ett utredningsförslag inte utredas inom lex Maria-systemet utan genom särskilda händelseanalyser. Dessa ska göras så fort ett självmord inträffat, inte enbart om det finns en konkret misstanke om att fel begåtts.
Justitiekanslern, JK, konstaterar att händelseanalyserna kräver att mycket integritetskänsliga uppgifter samlas in, registreras och sprids mellan olika användare i ett stort antal fall, många gånger i »onödan«.
Samtidigt har utredningen, enligt JK, inte visat att inträffade självmord delvis kan förklaras med brister inom vården eller socialtjänsten. Inte heller har man visat att självmorden skulle kunna minska om man fick möjlighet till att hantera känsliga uppgifter enligt förslaget.
Därmed går det inte heller att göra någon avvägning mellan förväntade positiva effekter av förslaget och det omfattande integritetsintrång som skulle uppstå.”
Du får driva frågan rättsligt. Sjukvårdens uppdrag regleras i Hälso- och sjukvårdslagen. Allt ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, på någon form av forskning, så att läkare känner sig säker i sina olika behandlingsval och arbetssätt. Ifrågasättande och problematisering utgör sjukvårdens motor.