Händelseanalyser

Det finns i nuläget ingen lag som kräver Lex Maria-anmälan vid självmord. Det finns en föreskrift från socialstyrelsen som säger att en anmälan skall göras om en patient begår självmord inom 4 veckor efter vårdkontakt(SOSFS 2005:28).

Hur denna händelseanalys skall gå till hittar jag inget skrivet om förutom att ” Syftet med att den aktuella föreskriften infördes var främst att de som ansvarade för en verksamhet skulle kunna dra lärdom av och identifiera de brister i verksamheten som kan ha varit en del i att självmordet inträffade” (Händelseanalyser vid självmord inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten – Förslag till ny lag, 2010).

Det finns ingen evidens för att händelseanalyser efter suicid skulle minska antalet suicid inom vården eller i samhället. Det finns faktiskt inga bevis för att någon psykiatrisk insats skulle kunna minska självmordstalen i landet överhuvudtaget.

Socialstyrelsen själva noterar i sin skrift Vård av Suicidnära Patienter (2003) att:
– ”Det finns mycket få randomiserade kontrollerade prövningar som visar att risken för suicid eller upprepade suicidförsök skulle minska vid en framgångsrik behandling av grundsjukdomen, även om det i stort sett råder enighet om att så är fallet”.
– ”Det finns inga säkra belägg för att psykosocial eller psykoterapeutisk behandling av patienter som skadat sig själva, skulle åstadkomma en signifikant minskning av självmordsrisken”.

Den enda trovärdiga studie som påvisar minskat antal suicid efter insatser från psykiatrin (Implementations of mental Health service recommendations in England and Wales and suicide rates, 1997-2006: a cross-sectional and Before-and-after observational study, D, While et. al.), utgår från nio rekommendationer som kliniker skall följa för att minska antalet självmord. En av dessa rekomendationer är ”att ett multidisciplinärt team utreder varje enskilt fall av fullbordat suicid”.

Suicidminskande effekt kunde ses hos de kliniker som infört minst 7 av 9 rekommendationer, men ingen effekt kunde ses hos kliniker som infört sex eller färre rekommendationer. (I klartext betyder detta att man inte säkert vet om den multidisciplinära utredningen var en faktor som hade en suicidminskande effekt)Jag hittar heller inga uppgifter som tydligt förklarar hur det multidisciplinära teamet skulle utföra utredningen. (Studien går naturligtvis att kritisera gällande relevans, men det är ett senare kapitel)

Sedan 70-talet har det funnits en stadigt nedåtgående trend gällande fullbordade suicid i Sverige. T.ex. vid jämförelse av antalet suicid under perioderna 1996-2000 och 2001-2005, kan man se en minskning av antalet suicid med ca 4%. 2006 infördes förskriften om Lex Maria-anmälan. Mellan perioderna 2001-2005 och 2006-2010 kan vi inte längre se en minskning av antalet suicid i Sverige! (I klartext betyder detta att socialstyrelsen fullständigt har misslyckats med sitt uppdrag att identifiera brister i vården som kan förklara självmord!)

Detta är inte direkt förvånande då man ser hur händelseanalyserna utförs. Min kritik mot händelseanalyser efter suicid kan sammanfattas kortfattat:
– De uppgifter som framkommer i händelseanalyserna kommer från behandlares (obefogade) dåliga samvete eller oro för att bli skuldbelagda
– Utgångspunkt är att behandlaren/läkaren är oärlig, vilket betonas genom att inblandade uppgiftslämnare (behandlare/läkare) utfrågas om händelseförloppet var för sig.
– Motsägelsefulla beskrivningar av olika uppgiftslämnare räknas som ”bevis” för fel har begåtts.
– Utredarna sitter med ”Facit i hand” och ställer frågor i stil med ”Hade du agerat på samma sätt om du vetat vad som skulle hända?” (Fundera lite på den frågan. Vad säger utredaren egentligen? ”Om du hade haft en magisk förmåga att se in i framtiden och sett den stundande katastrofen; skulle du då gjort samma sak?” Varför ställer man en fråga som bygger på att behandlare skall fundera på hur de skulle göra om de hade en magisk förmåga?)
– Utredarna saknar kunskap om sedvanlig behandling/normalfallet
– Man koncentrerar sig på enstaka faktorer (en missad suicidriskbedömning/en enstaka receptförskrivning…) och missar större sammanhang

Konsekvensen av detta är att det finns en rädsla hos medarbetare att bli utpekad för att ha gjort fel, men samtidigt också ett förakt mot patientsäkerhetsarbete, som man tydligt ser inte fungerar.

Mitt förslag är att vi förändrar hur händelseanalyser utförs så att de mer får strukturen av multidisciplinär utredning och bättre uppfyller lagens syfte att ”kunna dra lärdom av och identifiera de brister i verksamheten som kan ha varit en del i att självmordet inträffade”.
1. Händelseanalysen utförs som en journalgenomgång med förutbestämda items (faktorer). Dessa items är t.ex. ålder, kön, senaste besök, senaste inläggning, senaste tvångsvård, tid inom psykiatrin, diagnoser, läkemedel, annan behandling, poäng enligt ”sad person”, senaste utförda suicidbedömning av läkare, senaste utförda suicidbedömning av behandlare, vårdplan för patienten, tänkta mål för patienten o.s.v. Denna del skall kunna utföras som journalgenomgång, även på patienter som inte tagit sitt liv som en jämförelse.
2. Händelseanalysen utförs i grupp. Detta är dels tidsbesparande men tar framför allt bort riskerna med dåligt samvete, oro för skuldbeläggande, utgångspunkten att uppgiftslämnaren är oärlig, och motsägelsefulla beskrivningar
3. Fokus på analys och konsekvensbeskrivning vid förslag på åtgärder. Specialist i psykiatri skall finnas med vid var analys (specialisten ska naturligtvis inte vara troende på myten om att det är möjligt att förutse vilken enskild individ som kommer att ta sitt liv). Analysen skall utföras utifrån det större sammanhanget. Åtgärdsförslag skall följas av en konsekvensbeskrivning, på vilket sätt de skall utföras, vilken resursförstärkning som krävs och framför allt: VILKEN EVIDENS FINNS FÖR ATT ÅTGÄRDEN MED SÄKERHET KOMMER ATT FÖRHINDRA FRAMTIDA SUICID?!

Jag tror inte att dessa åtgärder i sig kommer att minska antalet självmord i Sverige, men det är åtminstone ett sätt att närma sig gåtan på ett vetenskapligt sätt, och det vore min själ på tiden.