Myter inom suicidologin
Axiom betyder ”självklar sats” och är en sats som anses vara så självklar att den inte behöver bevisas. Den är ett bevis i sig. Som exempel kan nämnas satsen: ”den kortaste vägen mellan två punkter är en rät linje” som är ett klassiskt axiom.
En risk inom all vetenskap är när det skapas myter som med tiden räknas som axiom. De anses självklara och man bryr sig oftast inte om att kontrollera varifrån de kommer för de låter logiska och ingen annan ifrågasätter dem. Det finns ideologisk forskning där sanningen är ideologin och all forskning som stöder ideologin räknas som bra vetenskap och den forskning som inte stödjer ideologin räknas som dålig vetenskap.
Vi tar ett galet exempel på hur man skulle kunna skapa en myt (som kan växa till ett axiom):
Trafiksäkerheten har lyckats väl med sitt uppdrag att få ner dödligheten i trafiken genom oftast väl genomtänkta åtgärder. Tänk om man från början gjort följande tankefel:
Premiss 1. Ju fler människor som kör bil på vägarna desto fler olyckor kan inträffa (sant)
Premiss 2. Ju mer vi höjer hastigheten på vägarna desto snabbare kommer man fram till sitt mål och desto kortare tid kör man bil på vägarna (också sant)
Slutsats: Höj hastigheten på vägarna så får vi färre olyckor!
Logiken är klockren. Båda premisserna är sanna och slutsatsen är korrekt utifrån premisserna. Vi har alltså skapat ett ”axiom” för trafiksäkerheten. Om man hade jobbat utifrån detta axiom från början så hade man aldrig lyckats få ner trafikdödligheten i Sverige. Vid var analys om varför en olycka hade inträffat så hade aldrig tanken slagit någon att hastigheten på vägen var för hög. Om någon hade varit djärv nog att ändå föreslå detta så hade denne ansetts märklig eftersom det redan från början var bevisat att höga hastigheter ger färre olyckor.
Det logiska felet är naturligvis att man inte har räknat in människors reaktionsförmåga och omdöme bland premisserna.
Vi har ett antal liknande ”axiom” inom suicidologin. Satser som anses självklara och som inte får ifrågasättas. All modern suicidprevention utgår från dessa satser:
Det går att bedöma självmordsrisken hos enskilda individer
Nej! Även om vi som psykiatriker känner till vilka diagnosgrupper som har förhöjd självmordsrisk kan vi inte förutspå vilken enskild individ som kommer att ta sitt liv. Denna myt har bevisats vara fel men lever ändå kvar. Läkare som har råkat ut för att de gjort en ”missbedömning” brukar tillstå att ”det är en svår bedömning” eller ”bedömningen är en färskvara, som kan förändras inom loppet av minuter”. Varför hymla; bedömningen går inte att göra!
Det är ofarligt att göra en bedömning om självmordsrisk
Vi vet inte! Socialstyrelsen hänvisar i skriften ”Vård av suicidnära patienter” till en undersökning av Gould som menar att det är ofarligt att ställa frågor om självmordstankar. Undersökningen är dock en enkätundersökning på friska studenter och helt omöjlig att generalisera till psykiatrisk klinisk vardag.
Jag kan inte uttala mig om riskerna med att prata om självmord (eftersom det inte finns någon relevant vetenskap i ämnet), men de åtgärder som socialstyrelsen anser är lämpliga om läkaren uppfattar en självmordsrisk (inläggning, övervakning…) är däremot farlig för flera patientgrupper.
Inneliggande vård med övervakning har en livräddande effekt hos självmordsnära patienter
Förmodligen inte! Inläggning kan tyckas som en högst relevant åtgärd vid självmordsrisk och rekommenderas också i Vård av suicidnära patienter. I samma skrift påpekar men dock att både inläggning på vårdavdelning och utskrivning från vårdavdelning (som ju blir en följd av inläggningen i 100% av fallen) är två ”utlösande faktorer” för suicid. Både i Sverige och i hela Europa har man minskat antalet psykiatriska vårdplatser de senaste årtiondena och samtidigt har vi sett en minskning av självmordsfrekvensen.
I mina ögon finns det mycket som talar för att inneliggande vård, enbart som suicidminskande åtgärd, får fel effekt.
Nästan alla människor som begår självmord har en behandlingsbar psykiatrisk åkomma som utlöst självmordet
Tveksamt! Uppgiften kommer framför allt från den efterklokhet som ”psykologiska obduktioner” genererar, och som saknar vetenskapligt värde.
Psykiatrisk behandling av grundsjukdomen minskar risken för självmord
Kanske! När det gäller Lithionit vid affektiv sjukdom och Leponex vid schizofreni så finns det data som tyder på detta. När det gäller annan läkemedelsbehandling eller samtalsbehandling så saknas det adekvat vetenskap vilket även gäller all behandling vid andra psykiatriska sjukdomstillstånd.
För att komma närmare en fungerande suicidprevention måste man börja med att acceptera att ovanstående påståenden inte är Axiom utan myter. Att vi har myter som grund för vår teoribildning är ett underkännande av hela suicidologin.
dralbinsson 
Du fortsätter att imponera med flera inlägg!
Suicidalt beteende är ett komplext fenomen som även den mest kompetenta psykiatrikern inte alltid kan förutse eller förhindra. Jag anser att något av det mest tragiska som kan hända är när noggranna, duktiga psykiatriker och kliniker, som man vet värnar om sina patienter och som i sitt arbete gör fantastiska insatser, får kritik av socialstyrelsen. Socialstyrelsen måste lita på att det i en tillsynssituation är kloka psykiatriker och kliniker som sitter där och att de kan väga in den specifika situationen som det innebär att arbeta med självmordsbenägna patienter. I värsta fall får man ta kritiken och vila i förvissningen om att man har gjort sitt allra bästa. I bästa fall finns det också en ordning på mottagningen, avdelningen eller där man nu arbetar som innebär att man kan få stöd i alla delar av denna process.
Det finns en risk för självmord som måste uppmärksammas när man arbetar med psykiskt sjuka människor. Det betyder inte att psykiatrin ensam ska ansvara för detta stora samhällsproblem. Många som begår självmord är inte psykiskt sjuka och även om de är det, så är det inte säkert att de har kontakt med den psykiatriska vården. Man ska heller inte utgå ifrån att det enbart är psykisk sjukdom som ligger bakom ett självmord. Ensamhet, hopplöshet, arbetslöshet, brist på gemenskap, separation, ekonomiska problem, missbruk etc. kan vara väl så viktiga orsaker både hos dem som är patienter och som inte är det. Man måste komma ihåg att de flesta psykiatriska patienter och de flesta som är deprimerade begår inte självmord.
Det är värt att påpeka att alla suicid inte sker i anslutning till sjukvård varför det även behövs andra åtgärder i samhället för att minska antalet suicid i Sverige. Olika instanser som skola, socialtjänsten, missbruksvård, kriminalvård och arbetsförmedlingen behöver öka sin kunskap och sin uppmärksamhet och förbättra sina rutiner avseende suicidbenägenhet.
Det händer att medier intresserar sig för händelsen/suicid, men det är viktigt att även journalister känner till att det är direkt olämplig att publicera nyheter om suicid eftersom det är känt att sådana uppgifter i medierna kan leda till att andra personer beslutar sig för att ta sitt liv.