Varför en Vårdfilosofi?
Det närmar sig årsdagen när enhet 24 slogs ihop med allmänpsykiatriska enheten, och det firar vi med ett par informationsdagar 25-26/9. Det har varit ett bra år och många saker från sammanslagningen har börjat falla på plats. Jag har från början utgått från att det kommer att ta ett par år, efter omorganisationen, innan vi arbetar som det var tänkt inom enheten och det känns som om vi nått nästan halvvägs. Det slår mig hur meningslöst det är att omorganisera vartannat år eller tätare, då det tar minst två år att få organisationen att sätta sig. Jag hoppas verkligen att vi kommer att få arbetsro några år till så vi får testa om vårt arbetssätt fungerar så väl som vi tror.
Under informationsdagarna kommer jag att presentera enhetens vårdfilosofi. Det skulle naturligtvis gjorts långt tidigare, men har blivit fördröjt av ett antal orsaker.
Varför behöver man en vårdfilosofi och vad är det för något?
Som jag ser det finns det ett antal grundläggande värderingar som man behöver utgå från för att få många personer i en vårdapparat att dra åt samma håll. Dessa värderingar handlar om hur vi inom professionen ser på patientens identitet och ansvarsförmåga, vad vi anser är sjukdom och vad som är psykosocialt lidande, vad som är vårdens uppdrag, vad som är möjligt att göra och vilka etiska värderingar anser vi är viktiga.
Jag anser att så många beslut som möjligt skall tas nära patienten själv. Detta innebär att patienten får kunskap om sin sjukdom, sin behandling och vad som är målet för behandlingen. Ju mer kunskap patienten har (både om sig själv, sin sjukdom och vårdens möjligheter) desto mer kan patienten vara delaktig i och styra sin egen behandling.
Detta innebär också att de som arbetar närmast patienten (terapeuten, behandlaren eller den fasta vårdkontakten) skall ha så stor kunskap som möjligt men framför allt känna att de har mandatet att agera och fatta beslut, och att dessa beslut finns förankrade i organisationen. Så länge man kan härleda sina beslut från en vårdfilosofi så fattar man ”rätt” beslut. Om man väljer att fatta ett beslut utanför vårdfilosofin (vilket inte behöver vara fel) så skall man dokumentera varför och vad man hoppas uppnå med sitt beslut.
Läkaren, som ju skall ha det yttersta ansvaret får vård och behandling, har nytta av en vårdfilosofi i de allt mer komplicerade patientfall (i ett allt mer komplicerat samhälle) som handläggs inom psykiatrin. En patient inom modern psykiatri har inte endast en diagnos där läkaren använder lite piller för att lindra symtomen. I modern psykiatri idag ser vi sammansatta patienthistorier där funktionshinder, sjukdomar, beteendestörningar, substansberoende och psykosociala påfrestningar ger oss ett ibland närmast övermäktigt pussel att lägga.
Mänga läkare väljer i denna situation att dra sig tillbaka, bli konsultativa, och bara ägna sig åt sitt smala specialområde, att skriva piller, att skriva intyg och lägga in patienter på avdelningar.
Jag menar tvärtom att läkaren måste våga ta ett steg framåt. Att vara den som ställer diagnos och (tillsammans med patienten) bestämmer målet för behandlingen. Att läkaren följer upp behandlingen så att målet nås eller behandlingen förändras om den inte fungerar, men också att läkaren upplever att den har mandat att avgöra att behandlingen inte är verksam och därför skall avbrytas, även om detta ger reaktioner av missnöje.
Med en välskriven vårdfilosofi så tror jag att man kommer närmare detta arbetssätt.
Imorgon skall jag, under informationsdagen, presentera vårdfilosofin för allmänpsykiatrin i Växjö. Det ser jag fram emot.
dralbinsson 
Jag hoppas också att psykiatrin kommer att få arbetsro framöver!
Du har en genomtänkt vårdfilosofi för allmänpsykiatrin. Jag anser att en genomtänkt vårdfilosofi är oerhört värdefull. Det går inte att leda andra åt samma håll om man inte kan tala om vad man vill åstadkomma med sitt åtagande, vart man skulle gå och varför.
Du skriver att ”det finns det ett antal grundläggande värderingar som man behöver utgå från för att få många personer i en vårdapparat att dra åt samma håll. Dessa värderingar handlar om hur vi inom professionen ser på patientens identitet och ansvarsförmåga.” Jag anser att de synsätt på människan som finns bland dem som arbetar inom psykiatrin färgar arbetssätt, attityder, tolkning av information och val av vårdmetoder. Om man till exempel har som utgångspunkt att psykisk sjukdom och den person som bär den, inte är samma sak, blir det möjligt för den sjuke att styra sitt liv, hantera sina symptom och bidra till sin egen rehabilitering. Det är självklart behandlarens uppgift att bidra till denna process och låter patienten ta makten över sitt liv. Hur stort ansvar en patient kan ta beror naturligtvis på hur svår sjukdomen är för tillfälligt. Min erfarenhet är att även svårt sjuka psykiatriska patienter kan ta ett rätt stort eget ansvar om det finns en bra behandlingsallians med vården och en bra handlingsplan. De flesta vill vara delaktiga i att bli bättre.
Du skriver att ”de som arbetar närmast patienten skall ha så stor kunskap som möjligt.” Jag anser för att kunna arbeta med psykiskt sjuka människor behövs omfattande kunskap/utbildning för att inte gå vilse i sig själv och med patienten. Man kan vara bra på att ”ta folk” men expertkunskap utvecklar denna förmåga. Det är genomkunskap/utbildning man lär sig förstå vad psykisk sjukdom är. Det är också genom utbildning som man blir uppmärksam på sin okunskap och på att favoritperspektiv kan behöva kompletteras eller till och med överges.
Du skriver att ”de som arbetar närmast patienten skall känna att de har mandatet att agera och fatta beslut, och att dessa beslut finns förankrade i organisationen.” Det är ett vinnande kort om medarbetarna har ett professionellt självförtroende, kan underkasta sig en gemensam arbetslinje och respektera läkarens ansvarställning som den uttryckes i författningar och regelverk. Jag anser att det finns många goda professionella krafter inom psykiatrin som tar viktiga initiativ och många patienter får bra behandling. Det är den ansvariga psykiatrikern som fattar beslut om behandling/metod/utskrivning etc. men det är ofta påtryckningar från vårdpersonal/omvårdnadspersonal som ligger bakom dessa avgöranden. Det är obehagligt att vara ansvarig när personal inte vill befatta sig med en patient, vårdar med tvivelaktiga metoder eller inte vet hur vården ska bedrivas. Psykiatriker har i normalfallet inget personalansvar och i dessa situationer tämligen maktlös. Valet står mellan att fortsätta dålig vård och risk myteri i personalgruppen eller utskrivning.
En del av dessa svåra patienter är dessutom i riskzon och händer det något är läkaren ensam ansvarig. Alla övriga inblandade, som tidigare hade så många synpunkter, syns då inte längre till. Men en utskrivning av en svår patient måste motiveras på ett skenbart rationellt sätt. Jag anser att psykiatrikerna måste ställa höga krav på verksamhetschefen/chefer gällande personalfrågor.
Du skriver vidare att ”många läkare väljer i denna situation att dra sig tillbaka, bli konsultativa, och bara ägna sig åt sitt smala specialområde, att skriva piller, att skriva intyg och lägga in patienter på avdelningar.” Psykiatrikerna uppfattas inte alltid av patienter som deras allierade och företrädare. Många patienter tycker helt enkelt inte om sin psykiatriker och det kan finnas goda skäl till det. En anledning, som är en fråga som läkarna själv äger, är bristande trovärdighet inför patienterna. Patienter förväntar sig att läkare ska vara nyckelperson i behandlingsarbetet, precis som en kroppsligt sjuk patient utgår från att doktorn på sjukhuset tar ledningen. Många psykiatriker har perifer roll i vårdarbetet med makt att låsa in och tvångsmedicinera. De ses av många patienter som ett nödvändigt ont, inte som allierade. Jag antar att de flesta psykiatriker uppfattar den psykiatriska vården som något bra och viktigt för patienterna. Vilket inte alltid är fallet. Att träffar en oengagerad läkare som bara ägna sig åt sitt smala specialområde, att få biverkningar av medicin, att bli tvångsmedicinerad och fastbunden på en bältessäng sätter sina spår.
Du skriver att ”läkaren måste våga ta ett steg framåt. Att vara den som ställer diagnos och bestämmer målet för behandlingen. Att läkaren följer upp behandlingen så att målet nås eller behandlingen förändras om den inte fungerar.” Min erfarenhet är att det oftast går att komma överens med psykiatriska patienter i behandlingsfrågor om man gör det till ett gemensamt projekt där målet är en nöjd patient, inte en nöjd läkare. För mig är det ologiskt att välutbildade, ofta begåvade läkare med ingående kännedom om sjukvårdens inre arbete och psykiatriska sjukdomar inte vill/vågar ta ett steg framåt. Om psykiatrikerna inte vill/våga ta ett steg framåt, dra sig tillbaka, bli konsultativa, och bara ägna sig åt sitt smala specialområde bör de kanske bli stafettläkare. Stafettläkare är, enligt mitt sätt att se, ett resultat av en misslyckad sjukvårdspolitik. Få, om ens någon som utbildat sig till läkare, gjorde det i avsikt att bli stafettläkare och arbeta än här än där. En begåvad läkare vill helst ha ett arbete där läkaren kan träffa patienter, följa dem över tid och därigenom lära sig mera. Jag anser att psykiatrikernas ansvar är att vara en del av en permanent arbetsgemenskap och delta i utvecklingsarbete både vad gäller behandlingsmetoder och organisation.