Angående öppna patientjournaler

Det finns en rörelse i Sverige som strävar mot att vi skall få öppna patientjournaler. Detta innebär att patienter kan se in i sin egen journal och kan läsa igenom vad som är sagt och gjort och kanske uppdatera sig om man inte uppfattat något på samtalet med sjukvården.
Denna rörelse har nu även nått landstinget Kronoberg där det förbereds för öppna journaler.

Jag är själv en stor anhängare till patientmedverkan och att patienten är medveten om sin diagnos, sin behandling och vad målet med behandlingen är. Det är inte ovanligt att jag förser mina patienter med den delen av journalen som innehåller vårdplanen, d.v.s. vilken diagnos har patienten, vilken behandling är tänkt att ges, vad är målet med behandlingen och när och hur utvärderar vi insatserna.
Jag ser således vinster med att patienter kan läsa sina journaler i många fall.

För de av oss som arbetar med patienter med kommunikationsstörningar, kverulansstörningar eller paranoida störningar ser jag dock stora risker med dessa öppna journaler.

Risker för närstående
Inom psykiatrin finns det patienter som inte alltid är medvetna om sin sjukdom och som i perioder kan försämras utan att de själva har insikt om det. Psykiatrin har här nytta av att anhöriga/allmänhet har möjlighet att höra av sig och rapportera att patienten åter visar symtom på försämring. Detta gör att vården kan agera och kanske förhindra djupare och mer långvariga skov.
Vad händer om en patient under ett sådant sjukdomsskov läser sin journal och upptäcker att partnern/grannen/föräldern har rapporterat patientens symtom till psykiatrin? Jag ser en tydlig risk att patienten agerar ut mot den som har kontaktat psykiatrin.

Dessa uppgifter från anhöriga är i många fall centrala för de åtgärder som psykiatrin beslutar om och måste alltså journalföras.

Risker med felfinnare
Det finns alltid uppgifter i en journal som kan vara felaktiga, eller kanske bara svåra att förstå för lekmannen. Inom psykiatrin finns det en grupp patienter som är mycket noga med att allt är korrekt, in i minsta detalj.
Med öppna journaler kastar vi oss in i en möjlig cirkus av rättelser och ändringar, som inte på något sätt påverkar den givna vården. Den enda effekten är att det läggs läkartid på att rätta journaler, eller bemöta skrivelser från patienter som upplever sig kränkta.

Risker för otydlighet
Det har genom tiderna förekommit kränkande formuleringar i patientjournaler, inte minst inom psykiatrin Problemet har dock inte varit så stort som man ibland kan få för sig. När jag själv läser igenom gamla journaler upplever jag att det oftast finns en tydlighet, en önskan om att finna en lösning på patientens problem och en respekt för patienten, i journaltexten.

Inom psykiatrin upplever vi dock emellanåt att det kommer patienter med mycket säregna beteenden av allehanda slag. Min åsikt är att det är viktigt att noggrant dokumentera det man ser, även om det kanske inte alltid beskriver patienten i fördelaktig dager. Uttrycket ”patienten är orolig” är oerhört intetsägande och kan betyda allt från att patienten är lite nervös till att patienten vrider sig på golvet, okontaktbar, och skriker ut sin ångest samtidigt som den aktivt försöker skada sig själv.
Dessa två ytterligheter kräver olika åtgärder och då krävs det först en tydlig dokumentation av hur patienten har agerat.

Moderna journaler tenderar att allt mer urvattnas då behandlaren är rädd att stöta sig med patienten. Detta leder till en otydlighet som påverkar värden negativt.

Med öppna journaler kommer detta problem att bli allt mer påfallande när varje ord måste vägas för att inte stöta sig med någon.

Min åsikt
Öppna gärna upp den del av patientjournalen som beskriver själva vårdplaneringen: diagnos, behandlingsupplägg, mål och utvärdering. Låt resten av journalen vara dold. Jag ser ingen vinst av att det enkelt skall gå att läsa en professionell beskrivning av hur man, som patient, betett sig då man mådde som allra sämst.