16-åring på rättspsyk
Dagens psykiatrinyhet i Smålandsnytt rör ett fall där en blott 16 år gammal flicka har vårdats med tvångsvård inom rättspsykiatrin i ca 1,5 år.
Man ondgör sig över att en 16-åring vårdas tillsammans med kriminella och man tar även med informationen om att 1/3 av landets landsting saknar platser för inneliggande vård av barn med psykiatrisk problematik. En professor i barnpsykiatri i Linköping, Carl-Göran Svedin, uttalar sig kritiskt om bristen på barnpsykiatriska vårdplatser.
Jag jobbar inte själv inom rättspsykiatrin. Jag vet dock att den enhet som arbetar med självdestruktiva patienter inom rättspsykiatrin i Växjö är avskild från de delar som arbetar med patienter som har dömts för brott. Att man råkar befinna sig inom samma byggnad innebär inte att man vårdas tillsammans.
Frågan om vårdplatser för barnpsykiatriska patienter är knepig. I Kronoberg finns det inga inneliggande vårdplatser på BUP, sedan åtminstone fem år tillbaka. I de fall då inneliggande vård ändå krävs använder man sig av barnmedicinska platser eller platser på BUP i ett angränsande län. Detta innebär att det finns en hög tröskel för att få inneliggande vård om man har psykiska besvär och är under 18 år.
Detta låter kanske som något negativt men tycks ha utfallit positivt. Inneliggande psykiatrisk vård är nämligen nästan aldrig indicerat hos barn.
Den vanligaste inläggningsorsaken på psykiatrin är jourläkarens oro, inte de faktiska riskerna för patienten. Det är lätt att bli orolig för en självdestruktiv patients hälsa, och därmed lätt att besluta om inneliggande vård. Den inneliggande vården gör dock ingen nytta för patienten, istället förvärras problematiken.
Den kraftiga nedgången av självdestruktivitet hos patienter i Kronoberg kan tillskrivas två faktorer. Dels enhet 24 inom vuxenpsykiatrin (som jag tidigare skrivit om), dels att BUP i Kronoberg saknar inneliggande vårdplatser. Det som på ytan ser ut som en besparing (och det var väl säkert grundskälet) har alltså fört något gott med sig, d.v.s. färre patienter med problem inom självdestruktivitet.
Det verkliga problemet, som man inte berör i Smålandsnytt, är psykiatrins uppdrag att arbeta suicidpreventivt, och de felaktiga föreställningarna att det går att förutspå vilken individ som kommer att ta sitt liv och att inneliggande vård har en skyddande effekt vid suicidrisk.
Smålandsnytt idag ger oss en tragisk illustration av hur fel detta blir.
dralbinsson 
Det är en fruktansvärd händelse!
Jag håller med om att där det finns BUP-kliniker så borde det också finnas slutenvård som kan ta den här typen av barn/ungdomar. Barn/ungdomar ska inte spärras in med dömda brottslingar/kriminella.
Hur kan man som administratör inom vården placera en 16-årig tjej på rättspsykiatri? Ja, svar är enkelt: för stor besparingsiver och ett misslyckande sjukvårdspolitik.
Sjukvården arbetar på uppdrag av befolkningen via demokratiskt valda församlingar som landsting och riksdag. Psykiatrin riktar sig till dem som i dag är sjuka, till dem som i framtiden insjuknar, till alla anhöriga och till alla dem som önskar att andra människor får god vård. Hur det uppdraget förvaltas är inte en intern fråga för de anställda utan en politisk fråga som berör alla. Ändå finns risker när politiken styr psykiatrin och inte de medicinska experterna/psykiatrikerna. Vi kan till exempel få en politisk psykiatri där de anställda får i uppdrag att vårda personer med politiskt eller religiöst avvikande idéer eller som inte är särskilt sjuka utan bara avvikande eller kriminella. Det finns risker med att låta politikerna som saknar psykiatrisk/medicinsk kompetens att styra psykiatrin/sjukvården. Viktiga systemfrågor och medicinska kärnfrågor shuntas förbi läkarexpertisen.
Läkarna måste i ökande utsträckning få/ta ansvar för formerna och innehållet i psykiatriskt utvecklingsarbete. Psykiatrin måste integreras i sjukvården som ett i grunden medicinsk vetenskaplig ämne som, i likhet med andra medicinska discipliner, drar stor nytta av andra vetenskaper och ämnesområden. Det är viktigt att psykiatrin är en del av sjukvården med flera likheter än olikheter jämfört med kroppssjukvården. Det är även viktigt att psykiatrin öppnar sig för de normer och värderingar som idag råder inom kroppssjukvården och i samhället i stort. Ett område där läkarna har ett särskilt ledningsansvar är de etiska frågorna som blivit än mer utmanade av den pågående kommersialiseringen av vården. Man ska inte glömma att etiska frågor har en ledsam historia i psykiatrin, både i Sverige och internationellt.
Psykiatrikerna bör inte acceptera att barn/ungdomar ska spärras in med dömda brottslingar/kriminella. I praktiken får de flesta patienter som döms till rättspsykiatrisk vård sin vårdtid utmätt utifrån en skattad risk för ny brottslighet, inte efter det psykiatriska vårdbehovet, än mindre efter behovet av psykiatrisk vård på sjukhus. De är inlåsta för att man är rädd för dem, inte för att de behöver psykiatrisk vård.
Över tid har vårdtiderna för vårddömda förlängts rejält och det finns två huvudförklarningar till detta. Dels är de som nu döms till rättspsykiatrisk vård i sämre skick än för 10-20 sedan och dels har attityden mot psykiskt sjuka som begår brott hårdnat. Samma utveckling ses i många andra länder. Storleken på den tänkta risken för återfall beror bland annat på samhällsklimatet. Har det nyligen skett ett uppmärksamhet våldsbrott av en psykiskt sjuk person, förlängs vårdtiden för alla rättspsykiatriska patienter i landet. Det är ingen idé att begära utskrivning eftersom ingen i ansvarig ställning då vågar ta några onödiga risker.
Samtidigt beräknades vården av de rättspsykiatriska patienterna kosta 1, 6 miljarder kronor per år. Rättspsykiatrins institutionskultur kostar var sig det ligger någon i sängarna eller inte. Nu byggs och planeras nya rättspsykiatriska sjukhus på flera ställen i landet. Det kommer att skapa bättre vårdmiljöer men också mindre intresse för att utveckla effektivare vårdprocesser med rötter i samhället, inte på institution. Det är således troligt att det förlänger vårdtiderna, i varje fall om inte utbyggnaden motsvaras av en behövlig nedläggning av gamla rättspsykiatriska inrättningar.
Den nuvarande modellen med dyr, ineffektiv och skadlig institutionsvård är inte förenlig med en modern vetenskapligt baserad medicinsk verksamhet som syftar till att rehabilitera psykiskt sjuka personer som begått brott. Den utmanar läkaretikens grundprincip att bara använda medicinska kunskaper för patientens bästa. Den dyrbara inlåsningsfilosofin riskerar lite kritik. Allmänheten klagar inte, professionen och vetenskapens företrädare är tysta. Det saknas en levande diskussion bland psykiatrikerna om detta. Psykiatrin måste befrias från uppgiften att agera fängelse.
Varifrån har du fått uppgiften att patienter med självskadebeteende vårdas separerat från de dömda patienterna? Det stämmer inte, men är en envis myt som tycks svår att tygla. Avdelning 64 är en kvinnoavdelning, men vårdar både patienter enligt LPT och LRV. Ibland framstår det som att Talludden ska vara den enhet där enbart LPT-patienter vårdas, men inte heller det stämmer. Talludden är en utslussningsenhet med mycket få vårdplatser (fem om jag minns rätt), och det vårdas betydligt fler patienter än så enligt LPT på kliniken. Alltså är vi tillbaka till problemets kärna; en 16-årig tjej vårdas på en klinik där också vuxna lagöverträdare vårdas. Det är skrämmande likt situationen för drygt tio år sedan, då en sextonåring och en nittonåring med självskadebeteende och LPT dog i den fruktansvärda branden. Att ingenting förändrats sedan dess kan inte beskrivas som annat än ett misslyckande.
Tack för kommentaren och rättelsen.
Jag reagerar på massmedialt effektsökande, där man gärna antyder att unga, kvinnliga, självdestruktiva patienter, vårdas vägg i vägg med dömda, manliga våldtäktsmän och mördare. Detta förekommer, men är ytterst sällsynt.
Hej igen!
Jag håller med dig om att medias polarisering är problematisk (”de sköra små flickorna vs de äldre kriminella männen”), men det är samtidigt svårt att helt bortse från att den sammanblandningen är ett faktum som innebär en riskökning för de kvinnliga LPT-patienterna. Efter den granskning jag gjorde i samband med jag tillsammans med Sofia Åkerman skrev ”Slutstation rättspsyk” skulle jag tyvärr inte heller säga att det är en sällsynt sammanblandning, men det är i sammanhanget i bisak.
Ett reellt problem med att vårda en 16-åring på rättspsyk är att det går stick i stäv med FN’s barnkonvention (§ 37C), som Sverige var ett av de första länder i världen att ratificera. Det är förstås ur den aspekten lika problematiskt att barn vårdas på andra vuxenpsykiatriska avdelningar, som tex. PIVA, vilket är fallet på flera håll i landet.
Jag argumenterar inte emot.
Jag är en stark motståndare till långvarig inneliggande vård av självdestruktiva patienter.
Jag är en stark motståndare till att vård av självdestruktiva sker på regionpsykiatriska kliniker.
Jag är en stark motståndare till att minderåriga vårdas på samma avdelningar som vuxna.
När detta sker samtidigt, så är jag inte glad.
Den främsta orsaken till mitt motstånd är dock att denna vård inte fungerar. Den förvärrar vanligtvis problematiken.