Självskadeprojektet – Läkarens roll

Idag var det konferens i Lund för södra noden i självskadeprojektet.

Det var ett par korta och informativa föreläsningar och ett antal seminarium. Jag noterar att vi ligger långt fram i Kronoberg. De frågeställningar som diskuterades har vi redan löst. Vi har en god översikt över alla patienter med behandlingskrävande självskadebeteende och vi har fungerande vårdplaner för samtliga patienter i gruppen. Vi använder knappt tvångsvård eller tvångsåtgärder. Den inneliggande vården är strukturerad och välplanerad och utförs inte av trött och oengagerad personal. Allt är inte på topp, men det finns en generell anda, i hela landstinget, att självskadeproblematik går att behandla framgångsrikt (även om det ibland tar tid och möda).

En faktor, som jag upplevde illustrerades på konferensen, var läkarnas absurda roll i all behandling av självdestruktivitet. Läkarna har en oerhört stark effekt vid behandling av självdestruktivitet. En bra, kontinuerlig läkare kan ge en välbehövlig stabilitet till ett team eller en avdelning. En säker differentialdiagnostik och eftertänksam behandlingsstrategi kan sortera ut vilka bakomliggande tillstånd som bör behandlas med läkemedel och/eller vilken terapeutisk insats som är mest värdefull i det enskilda fallet. En beslutför läkare kan också fatta de sällsynta, nödvändiga, obehagliga besluten att neka en patient insatser då denne motarbetar vården, och kanske utgör en fara för sina medpatienter.

En läkare, utan kunskap om patientgruppen, med en övertro på suicidriskbedömningar, tvångsvård och övervakning, med dålig differentialdiagnostik och med en beslutsförmåga som baseras på den egna oron kan kullkasta alla insatser som alla andra medarbetare och vårdgrannar har arbetat fram. Man behöver inte ens vara en dålig läkare för att fatta felaktiga beslut i behandlingen av självdestruktiva patienter. Man behöver bara följa socialstyrelsens rekommendationer. Då blir det nämligen fel.

Denna iakttagelse blir särskilt tydlig på en konferens där de flesta deltagarna är engagerade medarbetare och chefer, som ofta sitter med goda kunskaper om självdestruktivitet. Oavsett vad dessa lär sig och oavsett vilka goda behandlingsupplägg de kommer med, så kan dessa planer kullkastas vid ett enda läkarbesök.

Jag ser två motsatta men möjliga vägar att gå:

1. Ta bort läkaren från arbetet vid självdestruktivitet. Självdestruktivitet är ett beteende, liksom t.ex. alkoholberoende. Kommunerna har ansvar för beroendeproblematiken, låt dessa också ha ansvar för självdestruktiviteten. Vi får bort onödiga läkemedel, inläggningar och tvångsvård. Om det vid unika fall krävs tvångsinsatser så går det att tillskapa en ny lag i stil med LVM-lagen (Lagen om Vård av Missbruk). Vi kallar den LVS-lagen (Lagen om Vård av Självdestruktiva)

2. Ge läkarna kunskap och mandat att ta hand om problematiken. Skånenodens förslag till rekommendationer räcker inte till när patienten kommer till en akut läkarbedömning på en jourmottagning, eller till ett bedömningssamtal på en psykiatrisk avdelning. De ger ingen vägledning för läkaren, och absolut inget mandat. I de samtalen, där besluten om patientens fortsätta omhändertagande skall göras, handlar det enbart om huruvida patienten ger ett suicidalt budskap och hur orolig läkaren blir. Dessa två, ytterst instabila, variabler avgör den fortsätta vården.
Med tydliga, beprövade rekommendationer ger vi läkaren det mandat denne behöver.

För fungerande rekommendationer, se dessa sidor 13. Augusti 2013