Sekretess

Inom svensk vård har vi en sekretesslagstiftning. Den är ett skydd för patienten.

Präster, inom svenska kyrkan har (om inte lagen har ändrats sen senast jag kollade, vilket är många år sedan) absolut sekretess. Det innebär att präster aldrig får yppa vad de får veta i ett konfidentiellt samtal. Detta gäller även om de får uppgifter om grov kriminalitet eller pågående övergrepp.

Vårdens sekretess är inte absolut, långt därifrån. Andemeningen i lagen menar att inga uppgifter om patienten får spridas om det kan vara till men för patienten, d.v.s. till skada för patienten. Det finns dock ett stort antal undantag.

Vårdpersonal ska bryta sekretessen om vårdarbetaren får kännedom om grov kriminalitet. I lagen nämns brott som mord, förberedelse till mord och planerad statskupp.

Läkare ska bryta sekretessen om denne bedömer att patienten är olämplig att inneha vapen eller körkort. All vårdpersonal ska bryta sekretessen om de får kännedom om ”barn som far illa”.

Vårdpersonal har rätt att bryta sekretessen (men måste inte) om de får kännedom om ett brott som kan ge ett års fängelse eller mer. En vanlig reaktion hos kollegor är: ”hur ska jag veta hur långt fängelsestraff ett visst brott ger?”

Sekretessen får också brytas om patienten ger sitt medgivande till det, t.ex. till anhöriga.

Med moderna datorjournaler har det kommit nya vinklingar på sekretesslagen. Datajournaler ger vårdpersonal, framför allt läkare möjlighet att se in i fler journaler, även på patienter de inte arbetar med. Detta kunde man även under tider med pappersjournaler. Det som är nytt är att vi nu kan se exakt vilken medarbetare som har tittat i vilken journal och hur länge.

Det uppstår nu allt fler lokala traditioner om vad som egentligen är lagligt och olagligt när det gäller journalläsning.

Det finns en tradition att läsa journaler på patienter som man nyligen träffat för att se hur den fortsatta vården har fungerat. Om man arbetar på akuten kan man träffa en patient som man lägger in eller remitterar vidare. Då man signerar sin anteckning några dagar senare tittar man i patientens journal för att se hur det har gått för patienten. Detta är en viktig kvalitetssäkring och kompetensstärkning för läkaren, att få facit på om man tänkte rätt vid sin kontakt med patienten. Denna typ av aktivitet har dock anmälts som sekretessbrott eftersom läkaren inte längre har ett officiellt vårduppdrag för patienten. (Anmälan underkändes dock)

I vissa landsting anses det vara sekretessbrott att titta i patientens journal innan patienten kommer till läkarbesöket. Om patienten skulle utebli, så har ju läkaren inget vårduppdrag för patienten, och läser då patientuppgifter som den inte behöver känna till. Möjligheten för läkaren att vara påläst och förberedd vid besöket försvinner då, vilket många patienter upplever som nonchalant.
Samma fråga har dykt upp på vår egen klinik. När det rapporteras att akutavdelningen tänker skicka en patient till vårdavdelningen har personalen inte velat läsa på patientjournalen och sätta sig in i patientens problematik. Om akutavdelningen skulle ändra sig i sista stund så finns det ju inget vårduppdrag för patienten och förberedelsen är ett sekretessbrott.

Om läkaren signerar svar på blodprover och hittar avvikande provsvar som är svårtolkade kanske han önskar fråga en kollega om hjälp. (Inom psykiatrin är vi inte alltid fullt uppdaterade på hur alla blodprovssvar för kroppsliga sjukdomar skall tolkas.) Om vi ringer en kollega på medicinkliniken är det vanligt att denne läkare öppnar patientens journal för att se samtliga blodprover, och även se vilka kroppsliga sjukdomar patienten har sedan tidigare. För att tolka ett enskilt avvikande svar korrekt behöver man se hela bilden. Dock har en ny kollega blivit inblandad som inte har ett officiellt behandlingsuppdrag för patienten.

Detta är bara en bråkdel av de områden där sekretesslagen och datorjournalen i kombination plötsligt har givit oss en risk att bryta mot sekretessen när vi försöker hjälpa patienten. Detta är naturligtvis helt beroende på hur lagen skall tolkas.
Vi riskerar att göra fel utan att vi ens är medvetna om att vi gör ett fel. Och flera av de fel som skulle kunna tolkas som fel vid en snäv tolkning av lagen kanske är det allra bästa för patienten ur ett medicinskt eller etiskt perspektiv.

När vi riskerar att göra fel utan att veta var gränsen går mellan rätt och fel tenderar medarbetare att bli oroliga och nervösa, vilket resulterar i långsammare beslut och sämre beslut.
Jag tror detta är en negativ utveckling. Jag tror vi måste förutsätta att de människor som har valt att arbeta i vård och omsorg har gjort det för att de vill göra gott. Samhället vinner ingenting med en otydlig lag, som kanske inkräktar på våra möjligheter att ge bra och effektiv vård.

Jag är inte själv säker på om jag har brutit mot sekretesslagen utan att veta om det. Jag försöker förbereda mig inför patientbesök och läser på journalen, även om patienten uteblir, jag följer upp hur det har gått för de patienter jag träffar vid enstaka tillfällen på akuten, och jag frågar mer kunniga kollegor om hjälp då jag själv är osäker.

Jag förlitar mig på det jag har uppfattat som andemeningen i lagen. Jag bryter inte sekretessen om det är till men för patienten.