Aftonbladet rapporterar
I fredagens (7/2-14) nätupplaga av Aftonbladet kunde följande rubrik läsas:
Skickades hem med sömntabletter – slog ihjäl hustrun
”Felbedömningen kostade ett människoliv”
Det hela rör sig om en tragisk historia där en man uppträder hotfullt och grälar med sin hustru. Polispatrullen som kommer till platsen uppfattar mannen som ”heltokig” (enligt Aftonbladet) och mannen förs till psykiatrin för en bedömning. Mannen bedöms, av psykiatrikern, inte vara så sjuk att tvångsvård kan tillgripas och mannen får skjuts hem, där han strax efteråt slår ihjäl sin hustru med en hammare.
Det är en klassisk Aftonbladet-psykiatri-artikel där ansvaret för ett våldsbrott förskjuts från gärningsman till psykiatrin. Man undrar vilka journalister som får uppdragen att skriva dessa artiklar. Är det praktikanterna? Det kan ju inte vara så svårt. Mallen är densamma år efter år, och den anklagade sidan har ju alltid tystnadsplikt, så man behöver inte oroa sig för felrapportering.
Nåväl:
Fel nummer 1: Det går inte att spå i framtiden.
Att förutspå framtida farlighet hos tidigare okända människor/patienter är inte möjligt i dagsläget. Det finns fyra kriterier som vi vet ökar risken för farlighet:
– Ung (< 25 år)
– Man
– Drogpåverkad
– Tidigare känd för våldsbrott
I det aktuella fallet uppfyller personen ett av kriterierna (man). Vi har ingen uppgift om han var drogpåverkad, men det är inte omöjligt. Det rör sig alltså om en person som, liksom 50% av befolkningen, uppfyller ett kriterium för farlighet. Det räcker inte.
Fel nummer två: Farlighet är ingen psykisk sjukdom
Den som har läst kvällspressen kanske tror annorlunda, men farlighet är ingen psykiatrisk diagnos. Otrevlighet, högljuddhet, grälsjuka, berusning, kriminalitet är inte heller psykiatriska diagnoser. Inte ens "heltokig" är en psykiatrisk diagnos, det är ett uttryck i folkmun.
Även om det skulle bedömas finnas en farlighet, så finns det ingen behandling för farlighet.
Fel nummer tre: LPT-lagen kan bara användas för att frihetsberöva den som lider av en allvarlig psykisk störning.
Läkarens roll i detta fall är således att avgöra huruvida mannen/patienten lider av en allvarlig psykisk störning. Psykiatriska patienter är inte farligare än andra medborgare, snarare tvärtom. De flesta psykiska sjukdomar medför inaktivering och undandragande, inte utagerande. Den psykiska störning som psykiatrikern letar efter i detta fall är någon form av psykotiskt tillstånd. Farlighet, beroende på psykossjukdom, är definitivt en psykiatrisk angelägenhet där psykiatrin har ett ansvar.
Till sin hjälp har psykiatrikern tre informationskällor:
1. Tidigare sjukhistoria, men mannen var inte tidigare känd vilket talar mot ett psykotiskt tillstånd. Psykossjukdomar brukar inte plötsligt dyka upp i 60-årsåldern.
2. Polisens rapportering om vad som hänt. Vi får dock inte veta vad som rapporterades. Möjligen rapporterades att mannen betett sig ”heltokigt” och förvirrat. Psykotiska människor är sällan förvirrade. Desorganiserade, ja. Inte förvirrade.
3. Den egna bedömningen under patientsamtalet. Uppenbarligen uppvisar inte mannen tydliga symtom vid läkarsamtalet, i sådana fall hade säkerligen tvångsvård tillgripits. Om mannen håller ihop sig och döljer sina symtom, eller om de inte finns kan vi inte veta.
Psykiatrikern kan alltså bara frihetsberöva mannen om han lider av en psykotisk störning, och bedömningen är tydligen att så inte är fallet. En psykiatriker får inte frihetsberöva människor bara för att psykiatrikern vill eller känner för det. Det finns en lag som reglerar detta, och det finns en önskan från samhället/lagstiftarna att frivilliga åtgärder bör försökas i första hand.
Jag har svårt att förstå denna massmediala tanke att ansvarsbelägga myndighetspersoner, så fort något tragiskt inträffar. I detta fallet är ansvarsfrågan tydlig.
En man väljer att misshandla sin hustru till döds. Han är ensam ansvarig för sitt dåd!
dralbinsson 
Ja, en tragisk historia!
Av massmedia kan man lätt få intrycket av att det begås en mängd sådana svåra våldsbrott och därtill av personer som är psykiskt sjuka. Men så är inte fallet. Av de omkring 100- 130 mord eller dråp som sker i Sverige varje år är det få av offren som faller offer för okända psykiskt sjuka gärningsmän. Det vanligaste är att förövaren är någon som offret har eller haft en relation till och att gärningen äger rum i ”hemmets trygga vrå”. En annan kategori av grova våldsbrott som kan sluta i mord eller dråp är uppgörelser i under värden.
I själva verket är det extremt ovanligt i Sverige att någon dödas utan att det finns ett rationellt eller begripligt motiv och att det inte finns något tidigare relation mellan gärningsman och offer.
Man kan få intrycket av att de flesta som begår grova våldsbrott lider av en allvarlig psykisk störning och överlämnas till psykiatrisk vård. Men så är det inte alls. De flesta gärningsmän som tagit livet av någon annan döms till fängelse för mord eller dråp.
Många av de fängelsedömda lider visserligen av en personlighetsstörning eller en psykisk sjukdom, men denna har inte bedömts vara så allvarlig att den ryms under begreppet allvarlig psykisk störning. Det är också vanligt att gärningsmannen vid våldsbrott lider av en antisocial personlighetsstörning/psykopat. Den största enskilda faktorn för våld i Sverige, liksom i de flesta andra länder i vår omvärld, är missbruk/narkotika i olika former och inte psykisk sjukdom.
Jag har uppfattat att grunden för att i dag bli dömd till rättspsykiatrisk vård är att man är påverkad av en ”allvarlig psykisk störning” när brottet begås. Det handlar inte om att man är frisk eller sjuk utan om hur sjuk man är.
Fram till 1992 hade Sverige en lagstiftning för psykiskt sjuka lagöverträdare som innebar att många dömdes till vård senare än fängelse. Den nu gällande lagen från 1992 innebär att tröskeln för att bli dömd till vård har höjts. De som inte är så sjuka och handikappade döms alltså numera till fängelsestraff. Det har lätt till att de dömts till vård de senaste tio åren är mer illa däran än gårdagens psykiatriska/rättspsykiatriska patienten.
I de flesta länder döms människor till vård bara om en psykisk sjukdom var orsak till en gärning, inte att man led av en allvarlig psykisk störning i största allmänhet då brottet begicks. Frågan är alltså om den sjuke är ansvarig för sin handling (rådde för det) eller inte. För att ta ett exempel; människor med schizofreni är medvetna om att det är fel att skada andra. De kan också styra sina handlingar även om de störs av psykotiska symtom, t ex. befallande röster eller sjuklig misstänksamhet. Därmed är de också ansvariga för sina handlingar. Det är först när de inte längre upplever sådana symtom som just symptom, utan som verklighet, som de inte längre är ansvariga.
Självklart blir det gränsproblem när expertis och domstol ska bedöma om en gärningsman var ”allvarligt psykiskt störd” när brottet begicks eller inte. Kanske om man höjer ribban för vad som ska räknas som en ”allvarlig psykisk störning” så blir det enklare att fatta beslut. Men en gräns skapar ett gränsområde var än gränsen sätts. Överhuvudtaget behövs mer objektiva, psykiatriska/rättspsykiatriska bedömningar för att få bort ”tyckandet”. Problemet är att inom rättsväsendet ska inte frågor avgöras utifrån vetenskaplig logik utan efter vad lagen, dvs. vad samhällsmoralen säger. Domstol ska bevaka att denna moral respekteras av medborgarna och det har ingenting med vetenskap att göra.