En lönepolicy
Jag lyckades bli upprörd idag. Bara kortvarigt, men ändå.
För några veckor sedan var den stora psykiatrinyheten i lokalpressen, Smålandsposten, ett antal upprörande reportage om hyrläkarkostnader och hyrläkares arbetstid inom vuxenpsykiatrin i Kronoberg. Kostnaderna är höga och ett par av de kontrakterade hyrläkarna arbetar väldigt många timmar.
Antalet specialistläkare inom psykiatrin som kan gå jourpass har stadigt sjunkit sedan jag började arbeta för 13-14 år sedan. Jourer är slitsamt för både hälsa och socialt liv. Jourer genererar också ledig tid på vanliga arbetsdagar vilket gör att det blir mindre tid till det egentliga arbetet (patientarbetet dagtid).
För att kunna upprätthålla jourlinjerna inom vuxenpsykiatrin, och samtidigt kunna göra förväntat arbete dagtid, krävs 16 stycken jourgående specialister, räknade jag ut för några år sedan. I dagsläget är vi betydligt färre. För att klara bemanningen har landstinget satsat på hyrläkare istället.
Det finns ett antal förslag på hur detta skulle kunna lösas. Det är förslag utanför boxen, lite kontroversiella förslag. Den stora lösningen är naturligtvis att rekrytera fler läkare. Det borde inte vara omöjligt. Det är en bra klinik med trevliga medarbetare. Vi håller på att få en riktigt bra struktur på arbetet. Vi har vissa möjlighet att få utbildning inom ramen för arbetet.
Det stora problemet är landstingets lönepolicy och framförallt jourersättningen. En vanlig läkare tjänar bra med pengar. En hyrläkare tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket, för en mindre ansträngning med mindre ansvar.
Nu ska man inte skälla på hyrläkarna. Hyrläkarna finns för att systemet har skapat ett behov av hyrläkare. Däremot bör man skälla på systemet.
För att lösa, åtminstone en del av, problemet ska man naturligtvis satsa lite extra på de läkare som kan tänka sig fast anställning. Det finns ett antal förslag på att ge någon form av bonus/ersättning vid en rekrytering. Idag diskuterade vi möjligheten att öka jourersättningen till underläkare som arbetar jour. Pengar är inte allt, men skulle kunna locka in blivande kollegor att arbeta inom en fantastiskt spännande specialitet. För en bråkdel av hyrläkarkostnaden skulle de flesta jourpass kunna bemannas med fastanställda eller timarbetande läkare.
Detta visar sig tyvärr inte vara möjligt, och problemet ligger inte inom kliniken. Problemet är landstingets lönepolicy. Det anses viktigt att hålla ner fastanställdas löner för dessa utgifter ses som löpande. Hyrläkare ses som tillfälliga.
Man förstår inte att psykiatrin är en bristspecialitet. De senaste tio åren har antalet jourgående specialister, på kliniken, minskat med mer än hälften. Samtidigt ökar behovet av hyrläkare stadigt. Jag förstår också att pengarna tas från olika delar av budgeten, men det är fortfarande samma budget. Att spara en eller två miljoner i ena ändan samtidigt som man betalar det tiodubbla i andra ändan, kan inte vara bra ekonomi.
Min rekommendation är att landstingsledningen börjar ta till sig av de idéer till lösningar som faktiskt finns och ändrar något på sin lönepolicy. Det kommer inte att bli lättare att lösa problemet om man väntar.
dralbinsson 
Tråkigt att du blev upprörd!
Stafettläkare är, enligt mitt sätt att se, ett resultat av en misslyckad sjukvårdspolitik. Den som har störst behov av vård får inte längre företräde. I stället är det de rika, friska och röststarka som går först. Tanken med statens kömiljard var möjligen god, men sättet belöningssystemet genomfördes på blev fel. Det förstärker den olyckliga utvecklingen inom sjukvården.
Marknadstänkandets intrång i sjukvården har fått flera negativa effekter. Landstingen får extra pengar för nybesök, men inte för en återkommande patient. Det betyder att det är mer lönsamt att behandla en enkel åkomma i stället för att ta sig an en svårt sjuk psykiatrisk patient eller MS-patient. Med ett tjusigt ord kallas det för undanträngningseffekter. I klarspråk handlar det om att ge mer vård till rika och friska, i stället för till dem som behöver den mest.
En av de värsta företeelserna är stafettläkarsystemet, som kostar landstingen miljarder kronor varje år. I stället för att ha fast anställda läkare snurrar stafettläkarna in och ut. Det är förödande för landstingens ekonomi, eftersom en hyrläkare kostar nästan dubbelt så mycket som en ordinarie läkare. Det är förödande för de äldre och kroniskt sjuka patienterna, svårt sjuka psykiatriska patienter, som inte får den kontinuitet och trygghet de så väl behöver.
Några landsting försöker sätta stopp för hyrläkarna, av ekonomiska skäl. Endast i akuta nödfall får de anlitas. Men för bolagen som organiserar och tjänar stora pengar på systemet är det bara att fortsätta på andra håll i landet.
Hyrläkarna säger att de är räddningen för svensk sjukvård, och att kaos skulle uppstå om de inte fanns. Jag kan nog säga att nu är ju kaos redan granne med ganska många landsting, så särskilt mycket värre kan det inte bli.
Psykiatriska patienter är tvungna att har olika stafettläkare/hyrläkare. Det kan få ödesdigra konsekvenser med dessa hyrläkare för psykiatriska patienter. Till exempel för de psykiatriska patienter som har svåra och komplicerade sjukdomar och tilläggshandikapp, krävs vårdinsatser från flera håll, en genomtänkt vårdplanering, förtroendefull behandlingsallians och uppföljning. Jag anser att stafettläkare/hyrläkare som inte tillhör den fasta personalen utan hyrs in för kortare perioder kan inte ersätta en kontinuitet ansvarig läkare med övergripande och långsiktigt ansvar för en patientgrupp.
Uthyrningsföretag bygger på idén att läkare bara ska ta hand om patienter och därmed inte delta i långsiktigt utvecklingsarbete. Dessutom träffar man personal som är vänlig bland annat eftersom stafettläkares uppgift inte är att ha synpunkter på verksamheten. Stafettläkares roll är alltså att inte ha något övergripande och långsiktigt ansvar för en patientgrupp. Det är, i min mening, en filosofi som inte är bra för sjukvårdens utveckling.
Frågan är om det finns tillräckligt med politiskt mod och sjukhuslednings mod för att sätta stopp för hyrläkarna?