”Väntelistan”
När man söker till läkarlinjen och studerar till läkare så är motivationen oftast en blandning av en önskan att hjälpa andra människor och en vetenskaplig nyfikenhet. Man tror att framtiden innebär att man ska träffa patienter och ”bota, lindra, trösta” (termer från den gamla grekiska läkareden) samt att hela tiden lära sig mer och bli en skickligare kliniker.
Inom all form av vård finns det ett centralt begrepp som kallas Väntelista. I dagens vård finns alla väntelistor på mer eller mindre fungerande datasystem. För de flesta vårdarbetare är väntelistan ett diffust begrepp. Det som är intressant är patienterna man träffar och som man känner. Patienter i en kö behöver man inte tänka på.
Ofta är det läkarsekreterare som administrerar väntelistan, det är läkarsekreterare som kallar patienter och som då prioriterar efter vilken patient som har väntat längst och vilken behandlare/läkare som råkar ha en ledig tid.
I väntelistan finns också ett inbyggt prioriteringssystem. Sekreteraren har ju ingen vårdutbildning och kan inte prioritera. Det är alltså behandlaren/läkaren som skall bestämma vilken prioritering patienten skall ha för att komma till nästa besök, och till vilken typ av vårdinsats.
Problemet här är att behandlare och läkare prioriterar mer efter sin egen oro än efter patientens diagnos och problembild. Detta innebär att väntelistan alltid styrs av subjektivt tyckande.
För att få en medicinsk prioritering försöker vissa kliniker arbeta aktivt med väntelistan. Behandlare/läkare träffas gemensamt och försöker prioritera efter patientens behov.
Problemet här är att det är just dessa yrkeskategorier som kan träffa patienter från väntelistan och när arbetstiden läggs på att diskutera väntelistan så blir det inte tid att träffa patienter.
Det gäller alltså att försöka hitta en balans mellan att ha en aktiv, medicinskt prioriterad, väntelista och att inte slösa för mycket behandlarkraft på detta.
Inom allmänpsykiatrin i Växjö har väntelistan under flera år varit en fullständigt kaotisk lista där ingen medicinskt utbildad har haft någon kontroll.
Min lösning på problemet är att jag själv har suttit med en sekreterare, en vecka per halvår, och tittat igenom alla patienter på hela listan (väntelistan för läkartider) för att se om prioriteringen är rätt (rätt vårdnivå, tydlig diagnos, tydlig plan, namngiven fast vårdkontakt, rätt besöksfrekvens…). Efter tre sådana veckor (den sista tog slut igår) är det nu ordning på listan. Denna typ av arbetsuppgift insåg jag inte att jag skulle ägna mig åt när jag sökte till läkarlinjen.
– Alla patienter inom allmänpsykiatrin i Växjö har nu antingen en fast läkare eller en tydlig vårdplan i sin journal.
– Alla patienter (utom ett fåtal som aktivt tackat nej) har en fast vårdkontakt att vända sig till om frågor skulle uppstå.
– Från och med idag finns det ingen hyrläkare på allmänpsykiatrin i Växjö. Alla patienter träffar antingen en fastanställd läkare eller en utbildningsläkare som handleds av en fastanställd läkare.
– Nästan alla patienter (98-99%) som följs av läkare inom vuxenpsykiatrin har en specialistpsykiatrisk diagnos, eller är under utredning med sådan frågeställning.
Jag har gjort några iakttagelser då jag nu arbetat så intensivt med en väntelista:
– En väntelista i oordning skapar massor av extraarbete.
– Hyrläkare kallar patienter till återbesök med korta intervall p.g.a. av egen oro och att man inte litar på vårdsystemet. En hyrläkare genererar vanligtvis lika mycket arbete som den producerar.
– En patient med fast vårdkontakt och stabil psykiatrisk sjukdom behöver inte träffa läkare mer än en gång per år.
– AT-läkare (under handledning) gör bättre vårdplaner, initierar färre dramatiska läkemedelsförändringar och skapar färre klagomål än hyrläkare (generellt).
– Massor med patienter, med svår psykiatrisk diagnos, lever fullt fungerande, stabila, liv till hög ålder tack vare de psykiatriska insatserna.
– Litium är en fantastisk medicin!
Detta innebär inte att allt är gott och väl, men det är en mycket bra bit på väg.
Andra medarbetare arbetar med väntelistan för utredning, och är en god bit på väg där.
Väntelistorna för behandlarkontakt finns det ingen bra kontroll på i nuläget, men väntetiden till behandling överstiger inte fyra månader, vilket får anses vara ok.
dralbinsson 
Tack för ett fantastiskt engagemang!
Läkares arbetsuppgifter har förändras men inom hälso- och sjukvården finns läkarna som den dominerande professionen. Den professionella logiken går ut på att det är läkaren som i kraft av sin långa utbildning och träning ytterst är ansvarig för de medicinska besluten.
Ur ett historiskt perspektiv har läkarprofessionen som kollektiv och ibland även som enskild tongivande läkare kontrollerat och styrt den kliniska praxisen och den medicinska kunskapsutvecklingen. Det har varit läkare som genom sin position inom vården och sin auktoritet haft möjlighet att i det närmaste helt styra en verksamhet utifrån sina egna intentioner. Patienten var den enda närvarande motparten i den kliniska vardagen och några styrande insatser från huvudmannahåll var sällsynta, åtminstone när det gäller medicinsk praxis.
Efter hand har dock arbetet blivit lite mer komplext och involverat i flera olika processer. Det medicinska arbetet har blivit mer kollektivt, teknifierat och beroende av medel och kunskap som inte i sig är förlängningar av den enskilde läkarens skicklighet eller kunskap. Denna förändring har inte fungerat helt komplikationsfritt. Det finns numera ett ökade behov av samverkan mellan den kliniska och den administrativa verksamheten i vården. När två yrkesprofessioner, läkarkår och administrativa beslutsfattare, ska samarbeta uppstår inte sällan kulturkrockar.
Det har bl. a visat att större förändringar inom vården inte går att genomföra om man inte får med sig seniora läkare med stark informell makt och medicinsk kunskapsövertag. Det är läkare som är väl medvetna om sin position och sin makt men även hur man vill organisera sitt arbete. Intresset för att styra medicinsk praxis kolliderar inte sällan med landstingsledningens intresse av att ha kontroll över verksamheten. Ett intresse som kan vara förståeligt inte minst med tanke på att medicinsk behandling i dag kan vara mycket kostsam även för enskilda patienter, något som rimligtvis gör att enskilda läkares medicinska beslut i ”vissa fall” måste styras av landstingen.
Med trots dessa förändringar är läkare fortfarande lika centrala i den medicinska utvecklingen mot bättre och effektiva undersöknings- och behandlingsmetoder. Läkare, med ena foten i praktiskt patientarbete och den andra i medicinsk vetenskap, har goda förutsättningar att utveckla de medicinska kärnfrågor och även systemfrågor; vilka patienter bör prioriteras i en ändlig ekonomi, vilken vård ska ges, hur behandlingen ska organiseras, vilken utbildning och personal behövs för detta, vilka resurser som behövs, hur vårdprocesser bör effektiviseras, var satsningar ska göras, vem som är mest lämpad att göra vad. Ett område där läkarna har ett särskilt ledningsansvar är de etiska frågorna som blivit än mer utmanade av den pågående kommersialiseringen av vården.