Hyrläkare
Jag har i flera inlägg muttrat över systemet men hyrläkare inom psykiatrin. Hyrläkare står inte för kontinuitet, de kostar en massa pengar och tillfälliga hyrläkare genererar lika mycket arbete som de producerar (arbetet förskjuts bara lite grand till framtiden).
Systemet med hyrläkare är ett problem för vården men är det den enskilde hyrläkarens fel att systemet finns? Knappast!
Att arbeta som hyrläkare innebär ett antal fördelar:
1. Betydligt högre lön, dubbelt eller mer jämfört med en fastanställd läkare
2. Betydligt mindre ansvar. Patienter med komplex problematik brukar följas av fastanställda läkare. Detta är rätt för det är framför allt de som behöver kontinuiteten, men det är också den patientgrupp där man kan förvänta sig mest misstag (vilket genererar mest händelseanalyser och mest tidningsrubriker)
3. Betydligt mindre möten och administration. Hyrläkaren arbetar ofta med läkararbete som vi är utbildade till, d.v.s. att träffa patienter.
4. Immunitet mot omstruktureringar. Det ingår visserligen i hyrläkarjobbet att man ofta byter arbetsplats, men man behöver aldrig uppleva att man kämpar på några år för att bygga upp en fungerande enhet för att denna sedan ska flyttas eller läggas ner efter ett politiskt impulsbeslut (Detta är ingen personlig reflektion. Jag har aldrig upplevt detta. Enhet 24 lades inte ner p.g.a. politiskt impulsbeslut, se inlägg 2013-07-27)
Om vi nu tar vilken arbetstagare som helst i världen och kommer med erbjudandet att få: dubbla lönen med mindre ansvar och roligare arbete; Vem skulle vara dum nog att tacka nej?
De som väljer att inte arbeta som hyrläkare gör detta för att de har en familjesituation som kräver det, de har ett inneboende intresse för vårdorganisation, de trivs inte med att byta arbetsplatser, upplever någon form av tillfredsställelse på sin arbetsplats eller de känner sig så utarbetade att de inte orkar ta tag i och förändra sin arbetssituation.
Vill man åtgärda problemet med hyrläkare kan man inte hålla på att lägga skulden på de individer som är kloka nog att välja den arbetsformen. Man måste inrikta sig på de faktorer som påverkar valet.
1. Vi kan inte påverka hyrläkarlöner men man måste inte ha en landstingspolicy att ha lägsta möjliga löner för fastanställda.
2. I händelseanalyser och massmedia behöver man inte förfärat uppmärksamma var gång en vårdkontakt har slutat olyckligt. Man bör, även vid olycklig utgång, framhäva det positiva om det fanns en kontinuitet i vårdarbetet och vårdpersonal som vågade arbeta med svårt sjuka patienter.
3. Vi kommer inte helt undan administration och läkare bör vara med och fatta strategiska beslut om vården, men det finns mycket onödig administration, påhittat av någon mellanchef, som tar tid från patientarbetet. Denna kan minska.
4. Omstruktureringar behövs emellanåt, både av vårdtekniska skäl och tyvärr av ekonomiska skäl. Vi kommer inte undan detta men det behöver inte röra sig om impulsbeslut. Ledning kan besluta om vilket mål man önskar och vilken ekonomi som finns och låta vården avgöra hur, och i vilken takt, omstruktureringen bör gå till.
Från politiskt håll kan man välja om man vill ha ett hyrläkarsystem, med sämre vård som följd, eller om man vill ha ett system med fastanställda läkare.
Då måste man också åtgärda grundproblemen, inte sitta och gnälla.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Det är fullt förståeligt att du i flera inlägg diskuterar problematiken med hyrläkare inom psykiatrin. De allra flesta hyrläkare i dag finns inom psykiatri. Svensk sjukvård har akut brist på psykiatriker. Mångåriga neddragningar, imageproblem samt strukturella problem inom utbildningsorganisationen har skapat en problemknut som kommer ta åratal att lösa upp. Orsakerna bakom problemkomplexet är mångfacetterat.
Psykiatri vården har länge dragits med ett imageproblem. När psykiatri patienter begått svåra våldsbrott har medias strålkastarljus visat på pressade och stressade organisationer, där budgetramar och kvantitetsmål överordnats de individuella patientbehoven. Det är oattraktivt att arbeta i en bransch med dåligt renommé. Inte bara psykiatri patienter känner sig utpekade av all negativ publicitet, även vårdgivarna känner av detta stigma, vilket tveklöst skadar psykiatri vårdens möjlighet att konkurrera om personal.
Till följd av mångårig nedskärningarna inom de allmänpsykiatriska avdelningarna runt om i landet, har personalen på landets mottagningar fått finna sig i att försöka sy ihop en fungerande verksamhet under något som förefallit vara ett permanent tillstånd av omorganisation. Dessa innebar en alltför tung arbetsbelastning för läkarna, vilket ledde till att många blev utbrända och lämnade psykiatrin. Detta ledde i sin tur till att de som stannat kvar fått bära ett ännu tyngre lass. När blivande läkare gör sin AT-tjänstgöring på psykiatri avdelningarna kan de se hur överhopade med arbete den underbemannade personalen är, och skräms således bort från psykiatrin, trots att många egentligen kunnat tänka sig att arbeta där.
Resursdräneringen har skapat en skadlig kedjereaktion som innebär att avdelningarna tvingas förlita sig på bemanningsföretagens dyra hyrläkare för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Bemanningsföretagen/uthyrningsföretaget i Sverige har en betydande ekonomisk omsättning varav 985 miljoner kronor, eller motsvarar sju procent av den totala omsättningen, finns inom vårdsektorn. 2008 uppgick landstingens samlade kostnader för hyr- och stafettläkare till 1,8 miljarder kronor. Beträffande kostnaderna för denna verksamhet har det framhållits att hyrläkarnas lönenivåer ligger betydligt högre än jämförbara nivåer för fast anställda.
Kostnaderna för detta snabba men tillfälliga sätt att lösa problemet är ett dyrt alternativ som äventyrar patientsäkerheten. Men det är inte bara kostnaden som är ett problem, man tappar också i kontinuitet.
Uthyrningsföretag bygger på idén att läkare bara ska ta hand om patienter och därmed inte delta i långsiktigt utvecklingsarbete både vad gäller behandlingsmetoder och organisation. Hyrläkares roll innebär alltså att inte ha någon övergripande och långsiktigt ansvar för en patientgrupp eller en verksamhet. De är inte en del av en permanent arbetsgemenskap. Det är, i min mening, en filosofi som inte bra för sjukvårdens utveckling och medicinsk utveckling.
Husläkarsystemet är ett resultat av en misslyckad sjukvårdspolitik. Skattemedel, avsatt för sjukvården, ska inte användas för att betala vad som anses vara allt för höga priser för tjänster som erbjuds av vinstdrivande privata entreprenörer. Användningen av inhyrd läkare arbetskraft betraktas som en sista lösning på sjukvårdens bemanningsproblem. Det är en metod som kan användas endast om alla andra alternativ misslyckats.
För att få rätsida på dagens situation ska staten långsiktigt pumpa in statliga medel i verksamheten på ett sätt som garanterar styrning och utvärderingsmöjligheter. Istället för att ge pengarna direkt till ansvarslösa och kompetenslösa landstingen ska staten hålla i tömmarna, och inte skyffla ner pengar i ett illa fungerande system. Även om dessa belopp i sammanhanget kommer förefalla blygsamma, kan de få en positiv inverkan på psykiatri vården om de kopplas till forskning och utbildningsinsatser. Förhoppningsvis kan sådana insatser hjälpa till att göra psykiatrin mer attraktiv.