Suicidetik?
Detta märkliga inlägg har jag känt ett behov av att kommentera sedan det publicerades i läkartidningen 2010. Inlägget är inte helt värdelöst. Det finns en del kloka iakttagelser, men det har smugit sig in så mycket tveksamheter att det inte går att ta på allvar.
Först av allt är det denna märkliga mening som jag inte kan förstå:
”När läkare diskuterar etik med anknytning till suicid är man inte intresserad av det verkligt stora etiska problemet, nämligen det faktum att det dör ca 1 500 människor i suicid varje år, därav 90 procent i en psykisk störning, eller att av dem med schizofreni eller bipolär sjukdom som gjort suicidförsök dör en tredjedel förr eller senare i suicid”
Vänta nu!
Det här är ju inget etiskt problem över huvud taget. Det är ju faktauppgifter. Hur kan en faktauppgift vara ett etiskt problem? Det klart att läkare inte är intresserade av detta etiska problem för det är inget etiskt problem. Håll isär begreppen!
Sen är det ju ytterst tveksamt om det över huvud taget rör sig om faktauppgifter:
1. Ja, i Sverige begås ca 1500 suicid per år. Faktauppgift!
2. Nja, att 90% som suiciderar har en psykisk störning kan ju diskuteras. Den uppgiften kommer från efterkonstruktioner.
3. Nej. Uppgifterna om de som har bipolär sjukdom kommer från en studie i början av 80-talet, när diagnostiserandet av bipolär sjukdom och suicidfrekvensen såg helt annorlunda ut. 30 år senare är de uppgifterna förlegade.
En etisk frågeställning är om det är korrekt att komma med tveksamt underbyggda uppgifter för att göra en poäng?
En verkligt etisk frågeställning skulle vara om någon visste hur man ska förhindra självmord, men att detta kostade pengar. Hur många kronor skulle då ett räddat liv vara värt?
Nu vet ju ingen hur man gör för att förhindra självmord. Detta kanske tydligast illustreras med det faktum att staten har skjutit till 900.000.000 kronor årligen till psykiatrin, med målet att minska antalet självmord i vården med 30%, utan att självmorden har minskat över huvud taget.
Nu blir den etiska frågeställningen istället: Hur mycket pengar ska samhället satsa i onödan för att IVO och den vetenskapliga expertisen låtsas bedriva suicidprevention utan att veta hur man gör?
Sedan kommer nästa märkliga mening:
”Trots att jag arbetat med suicidprevention i mer än 40 år är det först de två senaste åren som jag fattat vilket starkt grepp suicidtabut har över oss.”
Inte för att låta dryg men; om det har tagit 38 år att förstå ett samband och detta sedan helt plötsligt blivit klart, hur vet vi att detta är något som är bestående? Kommer det en ny ingivelse om ytterligare 38 år som säger – ”För 38 år sedan trodde jag att det var suicidtabut som var det stora problemet, men nu har jag kommit på vad det egentliga problemet är…”
Jag är inte direkt övertygad; och hur är det med etiken här? Ska samhället fortsätta mata in pengar i väntan på nästa ingivelse?
…och en avslutande slutsats:
”Slutsats. Suicidproblemen är stora och komplicerade. …”
Lägg märke hur nästan alla som uttalar sig om suicidprevention påtalar vilken komplex problematik det är. Vanliga människor kan inte förstå det, det är för komplicerat.
Är det etiskt att skylla på komplexitet när man inte kan producera ett svar på denna i grunden ytterst tragiska problematik?
Och en sista etisk frågeställning borde vara: Är det rätt att hävda etiska skäl som grund när man bara pratar i egen sak?
Håll isär begreppen!
dralbinsson 
Intressant inlägg!
En viktig faktor är att de flesta som suiciderar lider av någon typ av psykisk störning vid tidpunkten för självmordet. Men vi vet nu väldigt mycket om riskfaktorer för självmord, och faktum är att de flesta av riskfaktorerna ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde. Psykiatrin ska inte ensam få rollen som självmordsförebyggare.
Det finns en oroande tendens vad gäller arbetet med att förebygga självmord i Sverige, där självmord i första hand ses som ett medicinskt problem. I dagens läge genomförs till exempel alltid händelseanalys vid självmord för att identifiera eventuella systemfel eller brister. Detta riskerar att leda till att vårdpersonalen känner sig utpekad och skyldig eller medskyldig till det inträffade.
Att psykiatrin anses ha en viktig roll i dessa fall är inte förvånande med tanke på de som tar livet av sig lider av psykisk ohälsa och ofta har eller har haft kontakt med psykiatrin. Det finns dock en mängd riskfaktorer för självmord som ligger utanför psykiatrins ansvarsområde.
Dels är könsrollen en bakomliggande orsak till det högre antal fullbordade självmord bland män och den höga andelen självmordsförsök och självskadebeteende hos kvinnor. Att påverka könsrollerna är förvisso viktigt men knappast psykiatrins ansvar.
Alkohol och droger är ett annat stort problem då dessa dels bidrar till psykisk ohälsa och dels leder till minskad impulskontroll. Men inte heller alkohol och drogkulturen ligger inom räckhåll för psykiatrin att påtagligt förändra.
Sociala missförhållanden som skilsmässor, trasiga familjer, ensamhet och arbetslöshet är andra välkända bidragande faktorer, inte heller detta kan psykiatrin påverka nämnvärt.
Flyktingar och asylsökande är också en särskild riskgrupp för självmordsbeteende på grund av deras bakgrund och asylprocessens utformning. Asylsökande och invandrare, som i sin förtvivlan över att inte få stanna eller att över huvud taget inte känna sig välkomna i det nya landet, i desperation försöker ta sitt liv eller hotar att ta sitt liv. Inte heller detta kan psykiatrin påverka.
Numera är det i stort sett utsiktslöst att försöka påverka ansvariga myndigheter med intyg, men i slutänden är det psykiatrin som får ta ansvar för myndigheters okänslighet. Domare och tjänstemän ställts inte till ansvar för sina beslut, medan psykiatrin hela tiden ska ansvara för konsekvenserna av sina beslut. Detta är en djup orättfärdighet i system som bidrar till att stigmatisera psykiatrin, som uppfattas som oförmögen att hjälpa självmordsnära patienter.