Min agenda
Jag fick frågan, någon gång, vad denna blogg hade för dolt syfte. Syftet är inte dolt, jag är ganska öppen med vad jag står för.
När jag nu faktiskt har lyckats få ihop ett antal inlägg, detta är nr 100, så tänkte jag sammanfatta mitt syfte så det blir tydligt.
Målet är att patienter med psykiatrisk eller neuropsykiatrisk problematik skall få en bättre vård och ett bättre bemötande när de har kontakt med psykiatrin, eller andra instanser i samhället. Patienter har rätt att få en bättre funktion och ett bättre mående om de söker hjälp och är beredda att ta emot hjälpen.
Jag ser ett antal utmaningar som behöver övervinnas för att vi ska komma närmare detta mål. Dessa utmaningar ligger både inom och utanför den medicinska professionen och jag menar att dessa samspelar i vissa fall på ett destruktivt sätt.
Vetenskap
Det finns massor med bra vetenskap inom psykiatrin. Det finns också massor av tveksam vetenskap och det finns framför allt massor av feldragna slutsatser av den tveksamma vetenskap som finns. IVO och den vetenskapliga expertisen vältrar sig i sina egna felaktigheter och vägrar envist att ifrågasätta sina slutsatser, trots att de aldrig producerar resultat.
Jag har ännu inte haft tiden att recensera vissa av de mest centrala studierna, och deras felaktigheter, som ligger till grunden till framför allt suicidpreventivt arbete, men jag återkommer till detta.
Massmedia
Sensationslysten massmedial rapportering som ofta har oerhört lågt faktainnehåll skadar vården och därmed även patienterna. Jag har, på dessa sidor, kunnat ge ett flertal exempel på journalistik där temat alltid är: ”psykiatrin gjorde fel – någon kom till skada”, och det har varit ganska lätt att påvisa de faktafel som finns i artiklarna. Denna typ av journalistik hjälper inte patienten och den minskar inte sorgen hos de anhöriga. Det sprider bara misstro, som leder till sämre vård.
Den polerade ytan
Jag har oerhört svårt för politiskt korrekta uttalanden om etik och människovärde och ”det bästa för patienten” när den bakomliggande orsaken enbart är den egna lättjan, en rädsla för att få kritik eller behöva ta ansvar eller ett försök att framställa sig som godhjärtat och moralisk.
Lika svårt har jag för när dessa vackra fraser översätts till rutiner och arbetsgrupper som ytterligare ska frossa i att framställa en vacker yta medan man döljer en verklighet som behöver hanteras.
Ingen patient har nytta av dessa tomma ord eller dessa tomma åtgärder. Tvärtom så vågar organissationen inte ta tag i problem, som försvårar behandling, för att det inte ser riktigt snyggt ut att det finns problem.
Etik, människovärde och det bästa för patienten är viktigt, men det ska användas i verkligheten och inte som fernissa.
Patienten utanför läroboken
Det finns flera patientgrupper som inte täcks in av våra vanliga läroböcker, men som vården ändå måste kunna bemöta/vägleda/behandla/hantera. Gravt självdestruktiva patienter tillhör definitivt den kategorin. Vår vanligaste åtgärd inom vården är att remittera patienten vidare till någon annan som får sitta med ansvaret, och som i sin tur också kommer att remittera vidare…
Med dessa sidor försöker jag presentera förhållningssätt som har fungerat för vår organissation och våra patienter i hopp om att fler medarbetare över landet vågar hålla kvar och behandla även de svåraste patienterna. Det är nämligen de patienterna som bäst behöver kontinuiteten.
Det var mina syften – kort och koncist
dralbinsson 
Mycket intressant inlägg!
Ett stort tack vill jag rikta till dig som har ger allmänhetens möjlighet att få insyn och kunskap kring hur vårdens/psykiatrins värld fungerar och ibland inte fungerar. Jag har lärt mycket i båda fallen.
I den här bloggen delar du med dig av erfarenheter, tankar och insikter som du fått genom åren som specialistläkare, medicinsk ledningsansvarig, allmänpsykiatrin. Genom åren har du, förutom med allmänpsykiatriska sjukdomar, bland annat arbetat inom allmänpsykiatrisk öppenvård, med gravt sjukdestruktiva patienter, neuropsykiatrisk patienter, beroende patienter etc. Det mesta av dina erfarenheter kommer alltså från patienter som har svåra, komplicerade och långvarig problem. På det viset är din bild av psykiatrin bred.
Jag har uppfatta att den här bloggen är även tänkt att vara en hjälpreda för läkare som i sin vardagskliniska verksamhet möter patienter med psykisk sjukdom, psykiska symtom, psykisk ohälsa. Ibland är det en uppenbar sjukdom, ibland är den dold bakom andra sjukdomar och problem, ibland kanske bara förmodad hos patienten eller som en hypotes hos läkaren.
I den blogg tas upp många sjukdomstillstånd som presenteras och diskuteras såväl hur symtom som patienten söker för gestaltar sig, som hur man kan söka sig fram till en diagnos och hur den sjukdom och ohälsa i stort berörs, t ex. allt som patienten söker för inte ska behandlas inom sjukvården eller att normalpsykologiska reaktioner inte ska utnämnas till sjukdom. Hur specialistpsykiatrin, primärvården och kommunen kan hjälpa varandra och åstadkomma ett fungerande samarbete.
Det är framförallt det vuxenpsykiatriska fältet inklusive den medicinska professionen, vetenskap, vårdsystem, organisation, samhälle, media och politiska fråga som behandlas i denna blogg. Trots din långa akademiska utbildning är det ändå av alla dina patienter du lärt dig mest, både om hur sjukdomarna gestaltar sig och upplevs av individen och hur man kämpar för att lära sig leva med och övervinna de hinder sjukdomarna ger upphov till. Det viktiga är vad som händer efter avdelningstiden, att se till att uppföljning, efterbehandling och eventuella kommunala insatser fungerar. Vården skall i mesta möjliga mån styras från öppenvården och psykiatrisk avdelningen arbetar på uppdrag av öppenvården, och i nära samarbete med primärvård och kommunerna.
Du ser också värdet av god behandlarkontinuitet och att den goda organisations utveckling utmärks framförallt av ett öppet förhållningssätt mellan medlemmarna, där man ser varandras styrkor och svagheter på ett tillåtande och icke-värderade sätt och hur dessa bäst utnyttjas eller undviks. Det är ett viktigt villkor för att lagen skall kunna utnyttja alla vårdens och medlemmarnas förmåga och kunskaper.
Man säger ibland att psykiska sjukdomar är precis som alla andra sjukdomar och att psykiatrin är en medicinsk specialitet som vilket annan som helst. Så borde det åtminstone vara. Då skulle det vara lätt att söka hjälp för den som drabbas, och behandlaren skulle slippa en mängd bekymmer som uppstår på grund av att psykisk sjukdom har en annan klang hos både patienten och omvärlden än t ex. sockersjuka.
Jag anser att med hjälp av din blogg får även allmänheten en inblick i verksamheten. Detta är framsteg som är svårt att överskatta. Allmänheten vill ha en välfungerande verksamhet av samma kvalitet som sjukvården i övrigt. Allmänheten förväntar sig expertkunskap. Att lekmän inte kan så mycket om psykisk sjukdom är inte så problematiskt. Det viktigaste går att lära sig, så märkvärdigt är det inte.
Bäste Dr. Anders Albinsson, jag vill verkligen tackar dig för all den hjälp och stöd jag har fått genom
Bäste Dr. Anders Albinsson, jag vill verkligen tackar dig för all den hjälp och stöd jag har fått genom åren av dig och jag fortfarande behöver. Nuförtiden mest av min öppenvårdsbehandlare P. Fransson. Tack för all ditt stöd och hjälp. Jag hoppas att Du också i fortsättningen vill vara min läkare. Vänliga hälsningar från en man från Hamburg!