En politisk inkonsekvens
Inom kort kommer ett par massmediala inslag som kommer att beröra mina kärnfrågor. Huvudfrågan som kommer att ställas är användandet av inneliggande vård ur olika aspekter. Man kommer att sätta fokus på felaktigheter inom psykiatrin, men detta är ett enkelt (och felaktigt) fokus.
Felaktigheterna beror på en logisk miss på politisk nivå.
På politisk nivå utgår man från följande logiska resonemang:
Premisser:
– Det går att förutspå vilken enskild individ som kommer att ta sitt liv.
– Inneliggande vård har en suicidminskande effekt
Slutsatser:
– Det behövs fler psykiatriska vårdplatser
– Självdestruktiva bör vårdas inneliggande under långa tider
Resonemanget är logiskt, men premisserna är fel. Det är den vetenskapliga expertisen och IVO (Inkvisitionen för Vård och Omsorg) som har konstruerat premisserna, men från politiskt håll låter man dessa instanser hållas genom att man inför krav på Lex Maria-anmälan efter vart suicid. Man har heller inte ställt några krav på resultat, IVO har ju faktiskt totalt misslyckats med sitt uppdrag de senaste åtta åren.
Det som är inkonsekvent från politiskt håll är att man, trots att man godtar premisserna, agerar tvärt emot slutsatserna. Man minskar antalet vårdplatser inom psykiatrin och man ställer som mål att färre självdestruktiva skall vårdas inneliggande. Det är denna inkonsekvens som leder fram till massmedias fokuseringar inom psykiatrin; antingen skrivs patienter ut från psykiatrin trots att de visat sig vara självmordsbenägna eller så hålls de kvar inom psykiatrin för länge för att de är självmordsbenägna.
Nu är ju min åsikt att de politiska besluten är korrekta, men det beror på att jag utgår från ett annat (och dessutom vetenskapligt underbyggt) resonemang.
Premisser:
– Det går INTE att förutspå vilken enskild individ som kommer att ta sitt liv.
– Inneliggande vård har INTE en suicidminskande effekt
Slutsatser:
– Det behövs INTE fler psykiatriska vårdplatser
– Självdestruktiva bör INTE vårdas inneliggande under långa tider
Det här är ett politiskt dilemma och problem. Professionen kommer inte att kunna lösa detta och kan inte heller ställas till svars.
Dilemmat är att politiker vill hålla ner utgifter och därför minskar man på inneliggande psykiatrisk vård. Man vill inte ha dålig publicitet och därför vill man inte att unga människor vårdas inneliggande på tvång. Samtidigt vill man inte stoppa IVO för det skulle kunna tolkas som att man inte brydde sig om suicidproblematiken.
Från massmedialt håll finns det ingen som orkar gräva tillräckligt länge för att se sambandet. Det blir bättre rubriker om man helt enkelt lägger skulden på kliniken.
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Svensk sjukvård förändras sakta men säkert. En förändring har sin grund i många olika påverkande faktorer, allt från statens möjligheter och intresse av att finansiera vården, till befolknings efterfråga och konsumtion av vård. Ekonomiska frågor får en allt större betydelse.
Psykiatrin är sannolikt den del av vården som genomgått den största förändringen under senare tid. Vårdplatserna inom psykiatrin har minskat kraftigt de senaste decennierna i Sverige. I slutet av 1960-talet
fanns det 33752 slutenvårdsplatser. År 1986 fanns drygt 18 000 vårdplatser men färre än 5000 år 2006. År 2009 fanns 3 249. Sverige ligger sedan flera år tillbaka i bottenskiktet bland OECD-länderna beträffande antalet vårdplatser per tusen invånare.
Läs gärna SKL. Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling, 2012. Sverige har lägst antal vårdplatser i Europa, Läkartidningen 2007. Brist på vårdplatser tog deras liv av Bark C. Brist på vårdplatser tog deras liv, Sjukhusläkaren, 2013. Sjukhusen som toppar vitesligan av Lövtrup, M, Alstrmark C, Läkartidningen 2013. Kraftig minskning av psykiatrins vårdplatser, Folkbladet, 2012.
Svensk sjukvård tycks vara under konstant omvandling/förändring. Knappt har en reform sjösatts så aviseras nästa. Det finns alltså en ständig jakt på nya modeller som skall lösa grundläggande problem med hur resurserna används på bästa sätt. Men eftersom modellerna, när de väl införts, sällan är så bra som utlovats fortsätter sökandet efter nya lösningar.
Det kan naturligtvis finnas flera skäl till att många av de reformer som införts i landstingen urvattnats och enbart gett upphov till marginella förändringar. En förklaring kan sökas i de överlevnads- och karriärvillkor som gäller för politiskt styrda organisationer som landsting och kommuner. Det finns en tendens till att retoriken blir viktigare än de förändringar som genomförs. Om vi antar att politiker har som mål att maximera det samlade stödet hos befolkningen kan olika intressen tillgodoses om politiker skiljer mellan det som sägs, det som beslutas och det som faktiskt görs. Om man talar om omfattande förändringar kan man fånga röster från dem är som kritiska och vill ha förändring. Med mer försiktiga förändringar i praktiken kan man även blidka dem som är motståndare till reformer.
Sett ur ett politiskt perspektiv kan det således vara helt rationellt att tala på ett sätt och agera på ett annat. Det kan till och med vara viktigare att tala om förändringar än att faktiskt genomföra dem. Förklaringen är att legitimitet, snarare än effektivitet, kan sägas vara den politiska organisationens främsta överlevnadsvillkor.
Politiskt styrda organisationer kan således uppfattas som lätt förvirrade med sin brist på konsistens mellan det sagda och gjorda och sin betoning på retorik snarare än handling. Med detta kan knappast förklara alla svårigheter som förknippas med nya styrmodeller och förändringar i svensk hälso- och sjukvård.
Intressanta siffror. 90% av vårdplatserna bort på 50 år.
Sedan är det ju så att många av vårdplatserna har ersatts av äldreboenden och särskilda boenden, så siffrorna är svårtolkade.
Tvångsvård är ju en annan psykiatrisk angelägenhet, men där finns ett helt annat konsekvenstänkande. Man har en politisk vilja att inte hålla invånarna inlåsta, man har satt upp juridiska skydd för invånarna så det är svårt att både inleda och förlänga tvångsvård, och dessutom minskar man antalet vårdplatser. Även om det, som alltid, finns knepiga gränsfall så finns det en tydlig röd tråd i den politiska viljan, juridiken och besluten.
Så är inte fallet med suicidpreventionen
Läs gärna DN:s granskning ” Tusentals platser har försvunnit på äldreboenden”. ”År 2006 lovade den då nytillträdda äldreministern Maria Larsson (KD) att antalet platser på särskilda boenden skulle bli fler. I en debattartikel i DN den 16 oktober 2006 riktade hon och KD-ledaren Göran Hägglund kritik mot att platserna hade minskat med 18 300 mellan 2001 och 2005. Trots löftena, och trots att befolkningen samtidigt åldras, har antalet platser på särskilda boenden fortsatt att minska. Sedan 2006 har 9 619 platser försvunnit, visar DN:s granskning.”
Jag anser däremot att vetenskapliga framsteg kan leda till att vårdplatser och kostnaderna inom en viss vårdsektor kan minskas. Medicinsk teknologisk utveckling inbegriper både ny kunskap inom den medicinska vetenskapen och landvinningar inom teknikens område som gör att medicinsk kunskap kan användas på ett nytt sätt. Aktuella exempel är nya behandlingsformer med laserkirurgi, förbättrade diagnostiska metoder genom användandet av genetik samt nya läkemedel, bland annat inom psykiatrins område. Vetenskapliga framsteg kan också leda till att kostnaderna inom en viss vårdsektor kan minskas. Ett exempel är utvecklingen av läkemedel som mer framgångsrikt än tidigare behandlar sjukdomar som schizofreni och depression, vilket bidragit till att den psykiatriska institutionsvården kunnat minskas i omfattning och att flera patienter bor hemma. Även denna typ av förändring ställer dock krav på organisationsförändringar, i detta fall avveckling av sluten vård till förmån till öppenvård, som i sig kan vara komplicerade och kontroversiella.
Jag fortsätter att filosofera 🙂
Jag håller med om att ytterligare orsaker till avinstitutionaliseringen kan man finna i förändringar i lagstiftningen, främst i form av en striktare tvångslagstiftning. Lagen bidrog sannolikt till att påskynda processen.
Men kritiken mot de stora institutionerna kom från vetenskaplig/akademiskt håll. Ett vetenskapligt fynd som påverkade utvecklingen var upptäckten av det skadliga i att som patient leva instängd och isolerad från det omgivande samhället.
En av de forskare som haft störst genomslag med sin kritik av den institutionsbaserade psykiatri är sociolog Erwin Goffman. Hans studier från ett mentalsjukhus i USA exponerade en bild av hur den psykiatriska vården passiviserade patienterna och hur en förnedrande institutionalism bidrog till att ”klä av” dem deras identitet. Goffman var, tillsammans med Thomas Scheff, en av de första att utveckla vad som snarare kom att gå under benämningen stämplingsteori. Psykiska problem betraktades främst som en avvikelse, där grunden låg i den stämpel som psykiskt sjuka tilldelades. De menade att definiera en person som psykisk sjuk och han blir det. Det tidstypiska i denna teori var den socialpsykologiska ansatsen, där samspel mellan individ och samhälle utgjorde den huvudsakliga tolkningsramen.
Andra kritiker av den psykiatriska vården, som exempelvis sociolog Michel Foucault och Franco Basaglia, försökte också synliggöra den etiketteringsprocess som psykiatriska patienter hamnar i. Deras samhällskritik blev emellertid mera explicit genom betoningen på psykiatrin som ett förtryckande system och ett av samhällets instrument för att säkerställa ordning och social kontroll över marginaliserade och avvikande grupper av samhällsmedborgare.
Kritiken mot de stora institutionerna kom inte bara från akademiskt och professionellt håll. Uppmärksamheten på medborgerliga rättigheter växt, och även frågor om livskvalitet, klass, kön och frihet. En viktig faktor som påskyndade av avinstitutionaliseringen var sannolikt de nya organ och allianser som uppstod mellan patientorganisationer och medborgarrättsgrupper.
Förutom den vetenskapliga utvecklingen, förändringar i lagstiftningen och den omfattande kritiken mot samhället och de stora institutionerna, finns det ytterligare orsaker som kan förklara psykiatrins kursändring. En har spårats i rent ekonomiska motiv. De stora mentalsjukhusen var dyra i drift.