Ett skamligt och ohederligt agerande
Det här är i grunden en tragisk historia, som utvecklar sig till något riktigt obehagligt.
En åttaårig flicka mördas av sina vårdnadshavare efter en längre tids misshandel i hemmet. Bara detta är tillräckligt tragiskt, men det stannar inte där.
Skuldfrågan, vem som orsakat flickans död, är uppenbar. Den ena vårdnadshavaren är en mördare, den andra är lika skyldig åskådare eller medhjälpare. Jag överlåter till rätten att avgöra detta.
Redan död när ambulansen kom fram
Från kvällspressens perspektiv är detta en riktig godisbit. I efterförloppet följer en ström av upprörande artiklar där vi bland annat får veta att mordvapnet kanske var en brödkavel och vi får intervjukommentarer från flickans sörjande biologiska föräldrar.
Drevet är igång och kvällspressens huvudregel måste, som alltid, vara: ”Något tragiskt har hänt – en myndighetsperson ska pekas ut”.
Karlskrona kommun inser vad som komma skall. Den massmediala bödelns snara håller på att dras åt. När drevet går använder man sig av mellanchefens viktigaste lag: ”Skyll på någon annan innan du själv får skulden”.
Aftonbladet: Rektorn stängs av
Rektorn på flickans skola får ta den officiella skulden. Han stängs av från sin tjänst.
Historien hade kunnat lugna ner sig där men rektorn reagerar med en djup kris. På psykiatrins språk kallas det en ”Maladaptiv stressreaktion” eller en ”Anpassningsstörning”. Massmedia har försatt rektorn i en situation där han nationellt utpekas som ansvarig för åttaåringens död. Hans reaktion på detta utpekande är inte patologisk, den är snarast naturlig. Han är försatt i en situation som man, som människa, knappast kan anpassa sig till.
Utan att kunna se en utväg ur situationen väljer rektorn att ta sitt liv. Han misslyckas, men skadas svårt.
Istället för att detta leder till eftertanke, så vädrar kvällspressen än mer smaskigt material, för man kan nu återanvända sin princip: ”Något tragiskt har hänt – en myndighetsperson ska pekas ut”. Nu ger man sig på psykiatrin. Man kallar rektorns reaktion för en depression – ett botbart sjukdomstillstånd – och menar att psykiatrin har missat i sin bedömning. Ryggradslösa talespersoner från psykiatrin är snabbt ute och pudlar. Återigen gäller lagen: ”Skyll på någon annan innan du själv får skulden”. De ryggradslösa talespersonerna menar att flera ”… missar gjorts som kan ha bidragit till att olyckan inträffade”.
Helt plötsligt är den eller de läkare som träffat patienten skurkarna i historien – de är nu ansvariga för att rektorn försökt ta sitt liv. Men massmedia är fortfarande inte nöjda. Det finns fler huvuden som ska rulla och även kommunen får sig en känga, trots att de tidigare försökt skjuta skulden på någon annan:
Aftonbladet: Rektorn felaktigt avstängd
Vi sammanfattar denna tragik:
– Vi vet vilka som är ansvariga för att den åttaåriga flickan dog, det är hennes vårdnadshavare. Vem av dem som höll i mordvapnet är mindre intressant, den andre lät det ske.
– Om kommunen hade kunnat förhindra detta får vi aldrig veta. Det kommer säkerligen att utföras en händelseanalys, eller liknande, men vi vet att denna kommer att osa av beskyllningar åt höger och vänster då de inblandade tävlar om att skylla ifrån sig.
– IVO kommer att göra en händelseanalys på psykiatrin i Blekinge och säkerligen komma fram till att rutiner inte har följts eller att rutinerna har följts men behöver skrivas om. Förmodligen har strukturerade suicidriskbedömningar inte gjorts, gjorts i för liten omfattning eller kanske bara gjorts fel.
– I slutändan har det visat sig att rektorn själv har agerat helt korrekt enligt de riktlinjer som då fanns uppsatta. Låt oss hoppas att han repar sig och kan ta till sig den återupprättelse han faktiskt får nu.
– Vi kan också konstatera att rektorns psykiska tillstånd i efterförloppet är en direkt följd av massmedias agerande. Det är kvällspressen som drivit honom till ett självmordsförsök. Därom råder inget tvivel!
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Aftonbladet, expressen, dagens nyheter/DN är de tidningar som varit den viktigaste i diskussionen om skolan, sjukvården, socialtjänsten etc. åtminstone under de senaste decennierna. Men jag anser också att dessa tidningar i egentlig mening inte bidrar till debatten, om en sådan ska präglas av att flera sidor får komma fram med sina synpunkter, utan tidningen generar en ensidig bild av till exempel skolan, sjukvården etc. Den bilden kompliceras av att när till exempel journalister ska beskriva, diskutera och granska skolan, sjukvården, socialtjänsten etc. fylls texterna inte sällan med graverande felaktigheter, hånfulla beskrivningar av hela yrkesgruppen, kryddade med etiketteringar fulla av oförblommerat förakt.
Förmodligen finns det inget enklare än att leverera kritik som sveper in i skolan, sjukvården i sepiabrunt, där allt som görs i dag gjordes mycket bättre förr. Alla argument illustreras av bilder i stil med vintagekatedern i släpljus, som ska påminna oss om allt det underbara som hände i skolan, sjukvården förr i världen. Arbetar man i skolan, sjukvården, socialtjänsten etc måste man se till den mediala debatt som styr skolan, sjukvården, socialtjänsten är förrädisk i sin konstruktion.
Men skolan, sjukvården, socialtjänsten är alldeles för viktiga samhällsinstitutioner för att de utan vidare ska behöva stå till svars för privata och personlig grundade journalistiska utläggningar. Om kritiken dessutom är utan personligt ansvar, är det en enkel match att vara kritik.
Naiv är emellertid den som helt avfärdar den mediala debatt som riktas mot till exempel skolan. Särskilt då den bjuds möjligheten att ta oändligt utrymme i vårt lands största och viktigaste morgontidning. Där måste väl finnas en klok kulturredaktion som läst, diskuterat och godkänt texterna för publicering? Desto viktigare att försöka hitta ett välgrundat motiv för publiceringen och ur ett sådan söka en konstruktiv diskussion. En diskussion som kan leda till att vi bättre kan förstå orsakerna till att delar av till exempel svenska skolan lyckats dra på sig den storm av kritik som den levt med under de senaste två decennierna.
Ett specifikt problem, som har vitsat sig ha en ganska stor relevans för människor som i sitt arbete har betydande kontakt med folk från andra kulturgrupper, är frågan om hur man bedömer kulturer. Vissa länder utanför europa har en benägenhet att misshandla sina barn/familj. Det är relativt svårt för sjukvården, skolan, socialtjänsten till exempel att veta: vad är kultur och vad är destruktiv beteende? Det är relativt svårt att veta: hur ska vi bedöma företeelser som aga av barn, kvinnlig omskärelse och vidskeplighet etc.
Jag antar att det kulturrelativistiska perspektivet är den allmänna hållning som sjukvården, skolan, socialtjänsten kommer att ha i sin framtida yrkesutövning. Samtidigt anser jag dock att frågeställningen blir komplicerad. Diskussionen om detta måste vi förr eller senare ta. Det går inte an som någon enstaka myndighetsperson redan lär ha gjort, att avfärda invandrares misshagliga kulturyttringar med en fnysning: ”Det där kallar jag inte kultur”. Vi kan inte bara definiera bort kulturer och reservera makten att definiera för infödda politiker och ämbetsmän.