Medicinska sanningar håller inte i evighet
Bifogar en högintressant artikel från dagens läkartidning.
Flera av de ”sanningar” som vården utgår från visar sig inte hålla över tid. Artikeln uppger en halveringstid på 45 år.
Detta innebär att hälften av det man trott sig vara en sanning inte längre är det efter 45 år. Denna halveringstid kommer kanske inte att gälla framöver. Studier utförda för 50 år sedan går inte riktigt att jämföra med dagens studier.
Medicinska sanningar håller inte i evighet
Det ger naturligtvis ett hisnande perspektiv att tänka på, och det innebär naturligtvis ett krav på läkaren att hålla sig uppdaterad gällande ny kunskap samt vara kritiskt granskande mot både nya och gamla studier.
Framför allt krävs det en stor portion ödmjukhet att inse att allt som jag idag tror är det bästa att göra för patienten kan imorgon visa sig vara onödigt, eller till och med skadligt.
Vi kommer förbi en del av dessa utmaningar genom att vara noggranna i våra uppföljningar och lita på vårt sunda förnuft.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Jag håller helt med att ett krav på läkaren är att hålla sig uppdaterad gällande ny kunskap samt vara kritiskt granskande mot både nya och gamla studier. Läkare måste ta makten över, äga och granska/kontrollera kunskapsutvecklingen i yrket.
Läkare måste utveckla djupgående kunskap om aktuell forskning inom sin specialist kunskapsområde och ha en attityd som är forskningsinriktad, vilket innebär att de ska inta en analytisk och förutsättningslös inställning till sitt arbete. Läkare ska även kunna dra evidensbaserad slutsatser utifrån olika källor och egna observationer i syfte att utveckla medicinen/psykiatrin. Ny forskning är viktigt för sjukvårdens/psykiatrins kunskapsutveckling men en viss tveksamhet mot nya rön är visserligen alltid bra, eftersom det dröjer innan man säkert vet att det nya fungerar.
Du skriver ”Hälften av det man trott sig vara en sanning inte längre är det efter 45 år./…/ ”Framför allt krävs det en stor portion ödmjukhet att inse att allt som jag idag tror är det bästa att göra för patienten kan imorgon visa sig vara onödigt, eller till och med skadligt.”
Kunskapen utvecklas i ett växelspel mellan vad man vill uppnå, den kunskap man redan har, problem man upplever med utgångspunkt i denna samt de erfarenheter man gör. Kunskap är ett sätt att göra till exempel folksjukdomar, behandlingsformen, tillvaron, världen begriplig men inte är en avbildning av den. Det innebär också att den förändras över tid och den kunskap som var rådande under en viss tidsepok inte självklart räknas som det under en annan. Även kunskap är föränderlig, det som anses som kunskap i ett samhälle är inte unik relevant kunskap i ett annat. Vad som räknas som kunskap varierar både över tid och mellan olika områden, det som räknas som kunskap idag är inte säkert detsamma som igår eller i framtiden.