IVOs generaldirektör på DN-debatt
Ibland känns det som att hela världen förändras framför ens ögon, och hela världsbilden sätts i gungning. IVOs generaldirektör, Gunilla Hult Backlund, uttalar sig på DN debatt, och det är ett väsentligen klokt och sunt inlägg. Jag kan inte låta bli att undra, har jag läst rätt?
För mycket dokumentation äventyrar patientsäkerheten
IVO, som myndighet har existerat sedan 2013, men på många sätt bär man vidare traditionen från tidigare kontrollmyndigheter HSAN och socialstyrelsen, med delar av de myndigheternas uppdrag. Under årtionden har dessa myndigheters enda funktion (när det gäller psykiatri) varit att utföra oseriösa händelseanalyser och kräva nyskrivna rutiner för att ge sken av patientsäkerhetsarbete.
Debattartikeln friserar verkligheten något:
”När vårdgivare själva föreslår och vidtar åtgärder för att komma tillrätta med brister i vården är framtagandet av nya eller reviderade riktlinjer, rutiner och policys de i särklass vanligaste. Det förekommer till och med att det tas fram rutiner för att följa upp befintliga rutiner.”
Beskrivningen är visserligen helt riktig, men det är ju kontrollmyndigheterna som har lärt vårdgivarna hur dessa ska agera, med hot om vite om inte nya rutiner tas fram. Detta berörs också:
”Det kan till och med vara så att tillsynsmyndighetens traditionella fokus och efterfrågan på riktlinjer och rutiner har bidragit till en ökad och inte alltid ändamålsenlig byråkratisering. Det vi letar efter och begär in påverkar självklart vad vårdgivaren prioriterar. Vi måste börja reagera lika kraftfullt på överdokumentation som när vi konstaterar att viktiga händelser inte är dokumenterade”
Här ser jag i och för sig risken att framtida händelseanalyser kommer att resultera i antingen att IVO framhåller överdokumentation eller underdokumentation, som orsak till felbehandling.
Varför inte helt enkelt pröva att inte reagera alls? Om IVO inte kan tala om i förväg vad som är rätt och fel, varför ska man då låtsas efteråt att man faktiskt visste?
Artikeln innehåller också en viss del självkritik, och en hoppfull slutkläm:
”…I arbetet med att få till stånd denna förändring behöver även Ivo och andra myndigheter ändra arbetssätt. Vårt arbete ska i lägre grad resultera i nya riktlinjer hos vårdgivaren, men i insikter och verktyg för effektivare dokumentation, kommunikation och patientmedverkan.”
Hade jag varit i Gunilla Hult Backlunds situation hade jag kanske också haft samma nedtonade och diplomatiska tonläge (inte troligt, men kanske…). Det är inte alltid effektivt att kritisera sina medarbetare, eller företrädare, allt för hårt.
Ute på psykiatriska kliniker har IVO dock ett påtagligt dåligt rykte och, som jag ser det, kommer det att behövas en mycket kraftfull kursändring för att klinikerna ska få någon respekt för denna kontrollmyndighet.
Jag stöder Gunilla Hult Backlund i de tankar hon framför och hoppas att detta är början på ett sundare patientsäkerhetsarbete
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Ja, ibland känns det som att hela världen förändras framför ens ögon.
I läkartidningen ”Rutiner och dokumentation kan förhindra självmord” av Helena Silfverhielm, medicinalråd vid Socialstyrelsen. Det framkommer att ” Brister i rutiner, avsaknad av suicidriskbedömningar och därtill knapphändig dokumentation är den vanligaste kritiken som Socialstyrelsen kommit med”.
Socialstyrelsen/ivo har varit fixerad på suicidriskbedömningar, dokumentation och rutiner de senaste tio åren. Socialstyrelsen/ivo hittar ofta någonting att påpeka, man kan alltid hitta brister i dokumentation och rutiner. Socialstyrelsen/ivo har inte varit ett stöd för psykiatrisk utveckling genom råd och kunskapssammanställningar.
Anmälningsskyldigheten enligt lex Maria, suicidriskbedömningar och nuvarande händelseanalysmetoden och orelevant dokumentation tar bara onödigt mycket tid i anspråk för personalen. Suicidriskbedömningar och nuvarande händelseanalysmetoden står dessutom på osäker vetenskaplig grund och borde inte användas.
Ivo har misslyckats med sitt uppdrag. Suicidtalet har minskat under de senaste decennierna, men det var framför allt under 1980- och 1990-talet som denna minskning skedde. Det senaste decenniet finns inte någon påtaglig minskning av antalet suicid. Suicidförsök har tvärtom ökat de senaste tio åren. Man kan dra slutsats att socialstyrelsens/ivo:s intervention är ett misslyckande.
Psykiatrin har många år dragits med stora förändring och svårigheter som Socialstyrelsen/ivo förhållit sig alltför passiv till. Ivo ska nog börja på allvar stödja psykiatrin framöver och måste sprida kunskap som behövs i psykiatrisk vård. Dessutom behövs uppstå samtal, nya mötesplatser och diskutera hur man hittar nya samarbetsformer.