Hyrläkare 2
Det här kan tyckas vara ett inlägg i egen sak. Man kan också tro att det handlar om arbetsmarknadspolitik.
Egentligen handlar detta om ren matematik.
Den mest tongivande personalen inom vården är läkaren. Inte bara för att denne har finast titel, längst utbildning och störst bredd i sitt kunnande, utan även för att denne har befogenheten att göra bedömningar och fatta majoriteten av alla tänkbara vårdrelaterade beslut. Läkaren anger, vare sig denne vill eller inte, riktlinjerna för given vård inom en vårdinstans.
Inom några år kommer mycket av läkarens uppenbara arbetsuppgifter (utredningsförslag, terapirekommendationer…) att kunna ersättas av rutiner eller datorprogram. Läkarens tongivande roll, eller mandatet att fatta de svåra besluten, kommer dock inte att gå att ersätta på samma sätt.
Det märks tydligt på en arbetsplats inom vården, om det finns (eller saknas) stabila, kontinuerliga, beslutsförmögna och ledande läkare. Den läkare som inte har dessa egenskaper kan, i teorin, redan idag ersättas av en rutin eller en dator.
De senaste 10-15 åren har hyrpersonal gått från att vara en lösning på en kortvarig personalbrist till att bli ett kroniskt gissel på ett flertal vårdgivande arbetsplatser. För att dämpa ökande personalkostnader för hyrläkare har landstingen låtit vanliga läkarlöner halka efter, vilket har drivit på utvecklingen med fler läkare som söker sig till hyruppdrag.
Gunnar Wetterberg, Expressen, beskriver utvecklingen korrekt:
Stafettläkare är en följd av Jantelagen
En hyrläkare motsvarar inte en fastanställd, och detta är inte en fråga om medicinsk kompetens. Genom att inte vara insatt i det system man arbetar inom så genererar den genomsnittlige hyrläkaren, med korttidsuppdrag på en allmänpsykiatrisk enhet, mer onödiga återbesök, mer onödiga läkemedelsbyten och fler interna remisser för terapeutiska behandlingar. På så vis blir hyrläkaren inte ”bara” 2-3 gånger dyrare än en fastanställd läkare. Räknas alla kostnader in blir hyrläkaren 3-4 gånger dyrare än en fastanställd.
Hyrläkarproblemet handlar inte om rättvisepolitik. Det handlar bara om matematik.
Det kostar mer pengar och genererar sämre vård att använda hyrläkare.
Det kostar mindre pengar och genererar bättre vård att satsa på fastanställda läkare, även om detta innebär att läkarlönerna måste höjas.
Lösningen är inte att försöka reglera hyrläkarmarknaden, även om denna kanske bör ses över. Lösningen består av flera olika delar, men en inte oviktig faktor är att höja läkarlönerna. Jantelagen kanske säger oss att det finns någon orättvisa i detta – matematiken säger oss att det blir billigare för hela samhället. Ju mer man hållit emot läkarlönerna hittills, desto mer har man förlorat i hyrläkarkostnader.
Förutom den politiska rädslan för jantelagen så kommer en verksam höjning av läkarlönerna att kosta en del pengar initialt. Det är det pris man får betala för att man ignorerat problemet under ett eller två årtionden. För varje år man väljer att vänta så kommer den framtida kostnaden att öka.
”Det är en ynkedom att landstingen struntar i både kvalitet och kostnader för att slippa löneavunden”
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Jag håller helt med att den mest tongivande personalen inom vården är läkaren. Den medicinska professionen är av naturligt skäl en central styrande kraft inom sjukvården. Genom sin speciella sakkunskap om människokroppen och dess sjukdomar är det endast den som kan fatta behandlingsbeslut och därmed utöva direkt sjukvårdande verksamhet. Den medicinska professionen finns främst representerad på sjukvårdssystemets kliniska nivå, alltså inom själva vården. Det är av tradition främst denna som styr verksamheten på kliniker och mottagningar, även om den strikt hierarkiska ordning som placerar läkarkåren i arbetsledande ställning gentemot andra professioner i vården har börjat luckras upp. Den medicinska professionen är även representerad på systemets nationella nivå genom att läkare är knutna till olika myndigheter som experter. Till detta kommer professionens egna organisationer, som är viktig remissinstans när lagar stiftas inom sjukvårdens område, och olika medicinska specialistföreningar.
Specialistföreningar utövar en styrande funktion inom vårdsystemet genom att de utfärdar behandlingsrekommendationer inom sina respektive specialiteter på basis av vetenskapliga kunskapssammanställningar (evidens). I ökande utsträckning har den medicinska professionen också kommit att bli representerande på landstingsnivå inom system, exempelvis genom att de knutits till landstingens beställare enheter eller de lokala läkemedelskommittéer som ger rekommendationer om läkemedelsanvändning inom varje landsting.
Det finns överlag ett stor förtroende för slutensvårdens specialister. En möjlig förklarning till detta kan vara att slutenvårdsens specialister i stor utsträckning baserar sin legitimitet på djupa medicinska kunskaper. Läkare med specialistkompetens i psykiatrin är en basal förutsättning för en fungerande psykiatri. Det är lika väsentlig som att en kirurgklinik behöver kirurgläkare för att klara sin verksamhet. En aktuell beräkning rörande behovet av specialistpsykiatriker visar på att det behövs mer specialistpsykiatriker inom psykiatrin för att nå målsättningen.
Sammantaget måste alltså styrningen av sjukvården förstås som ett ständigt samspel, mellan dessa tre centrala aktörsgrupper den medicinska professionen, politiker, tjänstemän. Politikernas roll/lekmannastatus som en styrande kraft inom sjukvården baseras på att de är valda av befolkningen (de är valda av befolkningen men bakom ligger mycket utspel och manipulation) för att representera ideologiska baserade värderingar när det gäller hur vårdens resurser skall fördelas. Deras faktiska möjligheter att styra verksamheten begränsas samtidigt av brist på sakkunskap i medicinska och andra frågor som rör verksamhetens praktiska natur. Med andra ord politikernas makt/lekmannastatus begränsas av den medicinska professionens sakkunskap, som gör det omöjligt för dem att styra vården i detaljer. Det är inte heller önskvärt att politikerna styr vården i alla dess dela med tanke på deras brister på vetenskaplig kunskaper: många beslut ska överlåtas åt den medicinska professionen som kan sin sak annan expertis.
Offentligt anställda tjänstemän är en grupp som har andra oftast lägre expertkunskap än medicinska, exempelvis administration, ekonomi, statsvetenskap, juridik etc. Liksom politikerna återfinns de på både nationell och lokal nivå inom sjukvårdssystemet. På den nationella nivån finns tjänstemännen i olika nationella myndighets- och expertorgan som Socialdepartementet, socialstyrelsen/ivo, SBU och läkemedelsförmånsnämnden. På lokala nivåer spelar de ofta en viktig roll i den praktiska styrningen av verksamheten inom landstingen, exempelvis som budgetförhandlare eller beställare av vårdtjänster. Ofta har tjänstemännen varit mest pådrivande när det gällt att införa nya administrativa och ekonomiska styrsystem inom landstinget. Tjänstemännens pådrivande strategier har orsakat betydligt mer av administration och pappersarbete för svenska läkare och lägre ägnad tid per patient.
Hyr- eller stafettläkare är ett resultat av en misslyckad sjukvårdspolitik. Få, om ens någon av läkare som utbildat sig till läkare, gjort det i avsikt att bli stafettläkare och arbeta än här än där. Tongivare läkare vill ha ett arbete där läkare kan träffa patienter, följa dem över tid och därigenom lära sig mera. De flesta av läkare vill vara en del av en permanent arbetsgemenskap och delta i utvecklingsarbete både vad gäller behandlingsmetoder och organisation. Uthyrningsföretag bygger på idén att läkare bara ska ta hand om patienter, inte följa dem över tid och därmed inte delta i långsiktigt utvecklingsarbete. Det är, i min mening, en filosofi som inte är bra för sjukvårdens utveckling/medicinsk utveckling.
Hyrläkare är ett dyrt alternativ i vården som äventyrar patientsäkerheten. Beträffande kostnaderna för denna verksamhet har det framhållits att hyrläkarnas lönenivåer ligger betydligt högre än jämförbara nivåer för fast anställda som tar mer ansvar både för patienterna och sjukvårdens utveckling.