Ungas självmord ska utredas
Dagens psykiatrinyhet är ett förslag från folkhälsomyndigheten om att införa bredare utredningar efter unga människors självmord. Tack och lov är det fortfarande mycket ovanligt att unga människor tar sitt liv, det är betydligt vanligare hos äldre. Orsaken till förslaget är dock att, medan de äldres självmordsfrekvens har sjunkit sedan 70-talet så ligger ungas frekvens relativt stabilt. Beroende på hur man räknar kan man även se en svag uppåtgående trend.
Bör man utreda självmord hos unga, med en mer utökad utredning (jämfört med utredningen efter självmord hos äldre)?
För att förklara min inställning vill jag först förtydliga: Att utreda samband och hitta orsaker är inte samma sak!
Om utredningar skulle ge oss svar som kunde leda oss vidare till åtgärder, som minskar antalet självmord, så är jag den förste att betona vikten av sådana utredningar.
Men, efter femton års utredningar av självmord inom psykiatrin, vet vi ju att man hittills aldrig hittat några orsaker, och heller inte några samband som lett oss vidare till åtgärder som har kunnat minska antalen självmord i landet. Det enda man har lyckats med när det gäller utredningar inom psykiatrin är att utpeka enskilda medarbetare, som ansvariga för patienters död, och att kräva en mängd rutiner för att visa att något händer.
När folkhälsomyndigheten nu föreslår utökade utredningar så blir jag mest missmodig. Ska detta leda till att vi nu kan peka ut medarbetare, också utanför sjukvården (kommunen, skolan…) och skriva ännu mer rutiner?
”Det handlar inte om att skuldbelägga och klandra personer i omgivningen…” menar Ida Erixon på Folkhälsomyndigheten. Det är vad IVO brukar hävda också, innan de påtalar vilken medarbetare som brustit i rutiner.
Jag skulle hellre börja i andra ändan. Varför inte utreda varför IVO, och tidigare kontrollmyndigheter, har misslyckats med sitt uppdrag att minska antalet självmord i landet? Vad gör IVO för fel med nuvarande händelseanalyser och utredningar?
Svaret är följande:
1: Man ser orsakssamband som inte finns.
2: Man skapar en rutin som visserligen kanske hade förhindrat det unika fallet (som redan har inträffat och inte längre kan förhindras) men som inte säger något om framtida händelser.
Är det detta folkhälsomyndigheten vill att man nu ska göra hos unga?
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Jag håller helt med att Folkhälsomyndigheten borde utreda varför ivo och tidigare kontrollmyndigheter, har misslyckats med sitt uppdrag att minska antalet självmord i landet? Vad gör ivo för fel med nuvarande händelseanalyser och utredningar? Intressanta frågor!
Antalet unga personer, som sjukvårdsvårdats efter självmordsförsök har under 2000-talet ökat. Ökningen kommer under sena tonåren som ju i våra dagar är en turbulent tid, med stora krav och identitetssökande. Samtidigt är det i den åldern som flera psykiska sjukdomstillstånd debuterar och man experimenterar med alkohol, droger, sexuellt utlevande etc, vilket gör att många riskfaktorer uppträder samtidigt. För många stabiliserar sig livet efter några svajiga år. För inte så långe sedan var det lättare att få arbete och bostad när man var ung, och det gav struktur och rutiner åt vardagen och hjälpte till att överbrygga skarven mellan ungdom och vuxenlivet. I dag tenderar ungdomsåldern att bli allt längre, och det kan vara en faktor som bidrar till den ökande psykiska instabiliteten hos unga människor.
Ja Anders, det är det Folkhälsomyndigheten vill göra…
Jag säger detta därför att för att göra en meningsfull utredning måste man ha en idé om vad man vill utreda. Man ska ha en nollhypotes (och sådant ses inte hos myndigheten). Man ska inte bara springa utan någon idé och börja läsa och interviewa…
Jag fortsätter att filosofera:
Jag antar att folkhälsomyndigheten utreder hur olika myndigheter/aktörer samverkar för att bistå unga som misstänks ha psykisk ohälsa/psykiska problem. Unga med psykiska problem söker troligen i mindre utsträckning själva hjälp i vården i jämförelse med vuxna. De fångas oftare upp av t ex. skolhälsovård, socialtjänsten, ungdomsmottagningar etc. En sak som skiljer omständigheterna kring ungdomarnas psykiska hälsa från vuxnas är också att man har fler samarbetspartner som är mer aktivt involverade än på vuxensidan: föräldrar och familj, skola och skolhälsovård, barn- och ungdomspsykiatrin, barnmedicin etc. Fördelen är att man kan få en bättre helhetsbild av patientens funktion och hur symtomen yttrar sig. Nackdelen är att det är många som ska samordnas och att olika uppfattningar kan leda till oenighet om behandling och i förlängning risk för obeslutsamhet eller handlingsförlamning. Folkhälsomyndigheten, precis som ivo kan hitta brister i kommunikation och samarbete mellan olika aktörer. Och man kan alltid hitta brister i kommunikation och samarbete.
Vidare antar jag att folkhälsomyndigheten utreder uppdelningen mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Uppdelningen mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin efter ålder är för det mesta adekvat men gäller inte för en del tillstånd. Hos unga kan bipolär sjukdom debutera före 18 års ålder, och den drabbade kan behöva sättas in på den behandling som ges till vuxna redan då och även få del av psykoedukation. Eftersom många går i skolan till 19 års ålder kan byte från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin ske under en period när patienten har mycket annat att oroa sig för och skulle må bra av stabilitet på övriga fronter.
”Unga vuxna”- verksamheter har etablerats på många håll. Ibland drivs de av vuxenpsykiatrin och tar emot från 18 års ålder, men andra drivs i samarbete mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin och tar emot yngre patienter, oftast mellan 16 och 23 år.
Problem hos unga kan vara utvecklingsrelaterade men också tidiga tecken på en psykisk sjukdom. Det kan behövas observation initialt för att bli klar över vad det är frågan om, och detta kan vara frustrerade för den unge och för föräldrar. Att tidigt gå in med medicinsk behandling vid t ex. depressiva symtom hos en ung människa är vanskligt eftersom det kan finnas många andra orsaker än en ”egentlig depression” bakom symtom.
Jag antar att folkhälsomyndigheten utreder även modell för farmakologisk behandling av unga. Det finns dessutom väldigt litet studerat när det gäller farmakologisk behandling av unga, och därför blir det lätt att man tar vuxenbehandlingen som modell och försöker göra ungefär likadant, fast utan något egentligt vetenskapligt underlag. Det är socialstyrelsens/ivo:s ansvar att lägga fram vetenskapligt underlag gällande farmakologisk behandling av unga.
Psykisk ohälsa hos unga handlar oftast om helt andra saker än psykisk sjukdom, och då hjälper inga mediciner i världen. Utvecklingsrelaterade problem minskas i takt med att den unge växer och mognar med tiden. Den som är ung är känslig för hur han eller hon fungerar ihop med omgivningen. Det är ju genom att jämföra sig och mätas med omgivningen som man lär sig att förstå sig själv och hur man samspelar med andra finner sin plats i sociala sammanhang. Genom att förstå detta och hitta orienteringspunkter i tillvaron går man vidare och söker sig framåt.
Jag skriver att det finns väldigt litet studerat när det gäller farmakologisk behandling av unga, och därför blir det lätt att man tar vuxenbehandlingen som modell och försöker göra ungefär likadant, fast utan något egentligt vetenskapligt underlag. Rapporter om ökad suicidbenägenhet hos unga under SSRI-behandling har också gjort att rekommendationerna stramats åt, och för närvarande är det nog bara fluoxetin som man använder vid antidepressiv behandling av unga. Indikation saknas dock och i FASS avråder man från behandling av unga under 18 år.