Mindfulness in space
Filmen After Earth utspelar sig långt in i framtiden då mänskligheten sedan länge övergivit planeten jorden. Det stora hotet mot mänskligheten, i filmen, är en typ av varelser kallade Ursor (en Ursa, flera Ursor). Ursorna är blodtörstiga bestar som hotar att utrota mänskligheten.
Ursorna är blinda och kan inte se människorna, men de har ett luktsinne som reagerar på doftpartiklar som människor utsöndrar när de är rädda. Ju räddare människa, desto längre avstånd kan Ursorna känna doften. Mänskligheten försvar blir en ny grupp krigare som tränas i att inte känna rädsla. När krigaren inte är rädd, utsöndrar den inga doftpartiklar och kan således smyga sig på ursorna och oskadliggöra dem.
After Earth är en actionfilm och kan ses enbart för storslagna scener och dramatiska jakter. Handlingen i filmen utspelas då den krigare som bäst utvecklat förmågan att inte känna rädsla, Cypher Raige (spelad av Will Smith) blir strandsatt på en planet tillsammans med sin tonårige son Khitai (spelad av Jaden Smith), som ännu inte utvecklat denna förmåga. Fadern – , som på grund av sin oräddhet, är mest lämpad att utföra farliga uppdrag är kroppsligt skadad och kan inte röra sig. Sonen, som är mer räddhågsen, får göra jobbet istället. En av konflikterna i filmen är således konflikten mellan förlamande rädsla och kontrollerad rädsla.
Hur gör då framtidens krigare för att bemästra sin rädsla?
Jo, de iakttar sin omgivning, här och nu, utan att värdera.
”Fear is not real. The only place that fear can exist is in our thoughts of the future. It is a product of our imagination, causing us to fear things that do not at present and may not ever exist. That is near insanity.
Do not misunderstand me, danger is very real, but fear is a choice.”
Cypher Raige – After Earth
Nu menar jag att rädsla i sig faktiskt har ett överlevnadsvärde för människor (åtminstone i en värld utan Ursor). Utan social ångest skulle vi bete oss väldigt knepigt mot varandra, utan prestationsångest skulle vi aldrig göra våra skoluppgifter, utan rädsla för konsekvenser skulle vi vara betydligt mer kriminella, utan oro för sjukdom skulle vi inte söka vård när vi behöver och utan rädsla skulle det vara ointressant att titta på en spännande film.
Däremot har rädsla och ångest, när känslorna blir för starka, en effekt som gör att vi slåss, flyr eller blir förlamade av skräck. Inget av det är vanligen relevant i ett modernt samhälle.
En behandling mot denna ångest och rädsla är Mindfulness (Medveten närvaro) som, inte olikt meditation, går ut på att iaktta sin omgivning, här och nu, utan att värdera. En del patienter har svårt att ta till sig mindfulness då övningarna kan upplevas något flummiga och den positiva effekten inte är omedelbar. Den som tar till sig behandlingen har dock ett kraftfullt verktyg för att hantera sin egen ångest.
Jag kan alltså konstatera att vi, med vuxenpsykiatrins mindfulnessgrupper, är väl rustade inför framtidens Ursor.
Ökade anslag till psykiatrin idag handlar inte enbart om god psykiatrisk vård utan kanske om mänsklighetens överlevnad om tusen år. Åtminstone om Ursorna kommer.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Samhällen och kulturer präglas i olika hög grad av rädslor. När jag var yngre var krig, våld/tortyr, svält, massbombningar av civila mål etc. det som vi var rädda för. I dagens samhälle är det betydligt vanligare med rädslor som är förknippade med rädd att tappa kontroll, rädd att mista det man har, rädd för lidande, rädd att hamna utanför, rädd för ensamheten, rädd för att inte duga, rädd för frihet, rädd att öppna sig för livet, rädd för rädsla etc. Rädsla finns dock hos oss alla i en eller annan form. Den hör till när man bryter ny mark.
Att gå sina rädslor till mötes och till och med bli vän med dem och övervinna den är en del av mognadsprocess. Jag tror att rädslan för rädsla är den värsta, mest urholkande sorten. Rädsla för rädsla lamslår oss och får oss att tvivla på vår förmåga att klara livet. Allt som vi utsätts för här i livet kan användas för att växa eller krympa, att stanna upp i vår utveckling eller ta ett språng. Det gäller att hålla sig öppen och ha tillit till att man finner vägar även ur svåra situationer, att tro på sin egen förmåga och inte vara alltför rädd för rädslan. Rädslan måste få finnas, men den får inte ta överhanden för då blir man förlamad, fången i sin förskräckelse, kvar på ytan av sig själv av rädslan för sitt eget djup. Allt som händer i ens liv kan bidra till ökad medvetenhet. Hos de flesta av oss finns det gott om växtutrymme.
Oförmågan att vara närvarande i nuet, med fokus på allt det som sker här och nu, anses vara ett problem. På det mentala planet är många oftare där de inte är i stället för att befinna sig där de är. Oförmågan av att vara här, i nuet, handlar till viss del om nutidsmänniskans ovilja (eller oförmåga) att se och vara nöjd med det som hon/han har. De flesta människor i dagens samhälle är inte nöjda med det liv de lever oavsett vad de har uppnått; samtidigt har vår materiella levnadsstandard aldrig tidigare varit högre. Livet är inte längre en kamp för att överleva. Alla våra basala behov blir dagligen uppfyllda, tanken att det skulle kunna vara annorlunda är för de flesta helt främmande.
Men en del människor har förlikat sig med den tanken, de har efter flera misslyckanden i det förflutna och negativa livsupplevelser gett upp sin strävan efter lycka i livet. Den psykologiska forskningen är väl förtrogen med att människor som utsatts för långvarig eller upprepad erfarenhet av situationer som de inte kunnat kontrollera, slutligen kan hamna i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet. Detta manifesteras i en stark känsla av maktlöshet även i situationer som dessa människor faktiskt skulle kunna kontrollera. Eftersom de är övertygade om att alla egna ansträngningar är meningslösa, avstår de oftast från att agera. En ständig negativ förväntan inför både nuet och framtiden resulterar i rädsla, ångest och nedstämdhet. Den dominerade upplevelsen är att de är ett offer för omständigheterna, vilka de inte kan eller väljer påverka; följdriktigt saknar de motivationen för att förändra sin verklighet. Man skulle kunna säga att de verkan lever i nuet, det förflutna eller i framtiden, all energi går åt till att stålsätta sig inför nästa problem, och nästa, och nästa…