Två tragiska dåd
2015-08-17 rapporteras det om ett knivdåd i Norrköping där gärningsmannen tidigare haft kontakt med psykiatrin och missbruksvården. Någon tid innan dådet ska han ha uttalat att han önskade rättspsykiatrisk vård och att han ”måste göra mig själv eller någon annan illa” för att få den vården han önskade.
2015-08-20 rapporteras det nationellt från en rättegång i hovrätten. En man, som dömts för att ha mördat sin fru och dotter i Dalby, har överklagat till hovrätten då han önskar rättspsykiatrisk vård eftersom han hade ”tvångstankar” som fick honom att begå brottet. Man får förmoda att det även var dessa tvångstankar som fick honom att försöka förmå hustrun att ta en rejäl livförsäkring innan dådet.
I Sverige har vi ett av-individualiserat tänkande. Vi menar att det sällan är den enskilde individen som är orsak till ett skeende. Matchhjälten hänvisar oftast till laginsatsen vid en segerintervju, brottslingen skyller gärna på uppväxten, skolan eller någon annan yttre faktor, då den döms.
I Sverige har vi också en föreställning att kriminalitet och sjukdom är närliggande fenomen. Det är stört att vara våldsam och det är sjukt att begå våldsbrott. Om det är sjukdom, så är det inte individens ansvar. Det är sjukvårdens, eller socialtjänstens, eller skolans ansvar att det sker våldsbrott.
När det gäller ansvar är en grundläggande regel för ansvarstagande följande:
– Den människa som uttalar ”om inte jag får det jag önskar, så kanske jag gör något hemskt” förstår konsekvenser och kan ta ansvar.
I verkligheten samverkar många faktorer och de som är inblandade sitter aldrig med all information, vilket gör att det finns undantag från regeln. För att förbättra omhändertagandet av den psykiskt sjuke eller missbrukande individen skulle det förmodligen vara positivt om dessa insatser var mer lättillgängliga och om de olika samhällsaktörerna (psykiatri, socialtjänst…) hade ett smidigare samarbete. Detta skulle i bästa fall också minska risken för våldsamheter, både mot den egna personen och mot andra.
Men hur ska samhället göra hjälpinsatserna mer lättillgängliga och samordnade?
Ett stort problem, kanske det största problemet, är just det malplacerade ansvaret.
Stora och brutala våldsdåd utlöser inte sällan en mediestorm där någon myndighet ska pekas ut som ansvarig. Detta leder till att berörda myndigheter så snabbt som möjligt försöker bolla ansvaret till någon annan verksamhet. Hos den verksamhet som förlorar bollandet får en pudlande verksamhetschef gå ut och upprepa mantrat att: verksamheten ska ”arbeta med sin värdegrund, utreda händelsen och se över sina rutiner”. Inom verksamheten skrivs ogenomtänkta nya rutiner för att blidka kontrollmyndigheter och någon enskild medarbetare pekas ut som ansvarig (sällan rakt ut, men mellan raderna).
Detta förhållningssätt har lett till att en del enskilda medarbetare undviker arbetsuppgifter som kan leda till att bli utpekad. I sin tur leder det till att tillgängligheten minskar, det viktiga samarbetet mellan samhällsaktörerna försvåras och de människor som bäst behöver samhällets hjälp försummas.
Massmedia och kontrollmyndigheter bör syna sin egen roll i denna utveckling.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Under 2000- talet begicks ett flertal uppmärksammade våldsbrott, av psykiskt störda och sjuka personer. Uppgifter fanns om att flera av gärningsmännen sökt men inte fått vård, alternativt tidigare varit föremål för psykiatrisk vård. Händelserna startade en debatt om den svenska psykiatriska vården och om samarbetet mellan olika myndigheter och verksamheter. Röster höjdes för en översyn av systemet och regeringen beslutade att tillsätta en nationell psykiatrisamordnare. Den nationella psykiatrisamordnaren fick i uppgift att se över frågor som rör arbetsformer, samverkan, samordning, resurser, personal och kompetens inom vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade.
Sedan 2010 har det även tillkommit bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen som innebär att kommunen och landsting ska ingå överenskommelser om samarbetet kring personer med psykisk sjukdom/psykisk funktionsnedsättning. Skyldigheten att ingå överenskommelser syftar till att identifiera de områden där det är nödvändigt med ett gemensamt ansvar för vård- och stödinsatser till personer med psykisk funktionsnedsättning. De som omfattas av bestämmelserna är bl a missbrukare samt patienter i den psykiska vården och beroendevården. Egentligen är det reglerat hur ansvaret ska flyttas mellan landstingen som står för slutenvården och kommunerna som har hand om socialtjänsten, men överenskommelsen fungerar inte i praktiken.
Nuvarande samordning och överenskommelse om samarbete inte fungerar och orsakar onödigt lidande för psykiskt sjuka patienter och missbrukare. Ett uppenbart problem i dag är att samhällets stödstrukturer kring ”problemindivider” är uppdelande på många aktörer med bristfällig kommunikation och bristande samarbetsmöjligheter som följd. I detta ligger kanske de största svårigheterna för en optimalt fungerande psykiatrisk vård.
För att förhindra att psykiskt sjuka utsätts för lidande eller blir kvar på avdelningen trots att de är utskrivningsklara måste socialstyrelsen öka trycket på kommunerna. Att få aktörerna mellan myndigheter att samverka med fokus på vad som är bäst för den enskilde patienten är mycket viktigt fråga som snarast måste lösas. Vinsterna skulle bland annat vara kortare vårdtider, minskat lidande, minskad hospitalisering, minskad stigmatisering, minskad risk för återfall i psykisk försämring, minskad risk för återfall i missbruk och, utan tvekan, en mindre kostnad för samhället. Vinster av ett bättre samarbete skulle också vara att förhindra att en person blir föremål för psykiatrisk vård.
Den lagstiftning som reglerar kommunernas ansvar och insatser för människor med psykisk problematik psykisk är lite otydlig. Socialtjänstlagen är en ramlag. Med detta menas att den inte i detalj talat om vilka insatser socialnämnden ska svara för, utan snarare vilka mål som ska uppnås med insatserna. Samtidigt innehåller socialtjänstlagen dels en rad ganska specificerade skyldigheter för socialnämnden, och dels ett antal uppräknade insatser som nämnden bör erbjuda till dem som är i behov av dem. Den som t ex. inte själv kan tillgodose sina behov och inte kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till insatser/bistånd av socialnämnden för sin försörjning eller för sin livsföring i övrigt. Socialtjänstlagen kan därför, till skillnad från Hälso- och sjukvårdslagen, i viss mån betraktas som en rättighetslagstiftning. Rätten kan emellertid anses otydlig då det inte framgår av lagen vad den enskilde faktiskt har rätt till. Samtidigt ger detta utrymme för att anpassa insatserna till individuella behov och utforma dem efter förutsättningarna i varje enskilt fall.