SBU om suicidriskbedömningar
SBU – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, har i uppdrag att utvärdera metoder och insatser som används i hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Utifrån aktuell och välgjord forskning ska man ta reda på vilken effekt olika metoder har, om det finns några risker med dem, och om de ger mest nytta för pengarna.
SBU får inte betalt för att ha en åsikt, eller driva en fråga. SBU får betalt för att kontrollera fakta. Det är förmodligen därför de vanligen gör ett bra arbete.
SBU har tittat närmare på Screeninginstrument för att göra suicidriskbedömningar:
Instrument för bedömning av suicidrisk
Dessa screeninginstrument kom för några år sedan. I USA gav FDA då i uppdrag, till en arbetsgrupp vid Columbia University, att ta ett totalgrepp om suicidriskbedömning. Det utmynnade i att, vid varje återbesök i kliniska prövningar ska man göra en suicidriskbedömning. Kelly Posner ledde arbetet och det resulterade i ett screeninginstrument som hon ”säljer”. Inte vetenskapligt beprövat, men vinstdrivande.
Det screeninginstrumenten gör är att de samlar statistiska riskfaktorer för självmord på ett lättöverskådligt sätt. Suicidriskbedömningen består nämligen av två delar:
1. Statistiska riskfaktorer – som framför allt utgår från statistik gällande självmord i befolkningen.
2. Klinisk bedömning – som baseras på läkarens magkänsla utifrån vad patienten säger och hur denne uttrycker sig
Det SBU nu har gjort är att konstatera att screeninginstrumenten inte fungerar, vilket med stor sannolikhet innebär att de statistiska riskfaktorerna vi har idag inte kan användas som underlag vid en bedömning. Kvar att förlita oss på har vi läkarens magkänsla (som, i det här sammanhanget, är ungefär lika träffsäker som Tarot-kort och astrologi…).
Kommer detta att innebära att psykiatrin, och då framför allt kontrollmyndigheterna och den vetenskapliga expertisen, kommer att ändra arbetssätt och sluta använda screeninginstrument som saknar vetenskap?
Jag tror inte det. I valet mellan vetenskap och vidskepelse har man hittills valt vidskepelse. Jag tror att man biter sig fast vid det ett tag till.
Vuxenpsykiatrin i Kronoberg hade, till för tre år sedan, en rutin att använda dessa screeninginstrument vid akuta bedömningar. I det senaste suicidpreventionsprogrammet från oktober 2012 togs den rutinen bort (tack vare en påläst läkare som skrev programmet).
dralbinsson 
Bra inlägg!
Det är bra att du kritiskt granska och våga vara ifrågasättande. Ifrågasättande och problematisering utgör medicinens/vetenskapens motor. SBU: utvärdering om suicidriskbedömningar bekräftar att du arbetar i rätt riktning. I professionen som psykiatriker är det bra att göra just det i sökandet efter nya frågor, svar och perspektiv. Läkare ska komma med kritiska reflektioner, funderingar, rekommendationer och våga prova sig fram. Det är viktigt att läkare får prova sig fram och att det är tillåtet att få göra misstag/fel. Hur skulle utveckling ske om vi aldrig får prova nytt? Hur har då kunskap om psykiska sjukdomar, behandlingsmetoder och arbetsmetoder uppstått? Ja, bakom psykiatrins kunskapsutveckling ligger kvalificerade observationer och slutsatser av läkare som delat med sig av sina kunskaper.
För att komma åt suicid problematiken måste man våga kritisk granska/ifrågasätta traditionell psykiatrisk vård, suicidriskbedömningar, inläggning, tvångsvård och övervakning. Ingen längtar tillbaks till den tid då psykiatriska patienter livstid tvångsvårdas och fick koka i sin egen ångest och galenskap utan annan ”hjälp” än att bli snurrade i stolar, avkylda med iskallt vatten eller lobotomerade.
Suicidriskbedömningsmetoden saknar vetenskapligt grund. Att efterfrågan var/är stor på instrument som sägs kunna se in i enskilda människors framtid är förståeligt men medicinsk vetenskap ska inte tillgodose det behovet bara för att det finns. I grunden handlar det om etik och, i förlängningen, om vetenskap och psykiatri kan motstå politiska påtryckningar eller ej.
De lagar som styr psykiatrin är desamma som för övrig sjukvård, i första hand Hälso- och sjukvårdslagen. HSL anger att sjukvårdens verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket utesluter tro och vidskepelse i sjukvårdens innehåll, arbetssätt och organisation.
Jag känner spontant (av egen erfarenhet) att det inte spelar någon roll hur mycket riktlinjer och screeningar det finns -länkaren kan helt strunta i allt sådant och avfärda en patient. Kanske hade vi otur, eller kanske inte riktlinjerna kommer fram tydligt till mottagningarna.
Hej Frida och tack för kommentaren.
Det sammanfattningen från SBU betyder är att läkaren bör strunta i dessa riktlinjer och screeningar eftersom de inte ger någon användbar information.
Skattningarna leder till att läkaren missar faktiska risker i vissa fall eller överbehandlar i andra fall.
mvh Anders