Psykiatribygget uppskjutet… igen
Så var det dags för ett nytt varv gällande psykiatribygget.
I den lokala regionpolitiken, som på många ställen i landet, är läget så att varken allians eller rödgröna har majoritet. I mitten sitter sverigedemokrater som vågmästare. Varken rödgröna eller allians vill samarbeta, eller ens diskutera, med sverigedemokrater vilket ger ett läge där stora beslut tas av vågmästare som inte har bjudits in till diskussion.
När det gäller psykiatrins framtida lokalisering så står valet mellan Sigfridsområdet (där psykiatrin ligger nu) eller CLV-området (det vill säga lasarettsområdet). Sverigedemokraterna har tidigare rösat för planen att placera psykiatrin på Sigfridsområdet, men har också röstat för alliansens budget. Detta har lämnat öppningen för alliansen att överklaga beslutet att bygga på Sigfridsområdet, eftersom detta blir dyrare än vad som beräknats i budgeten.
Förvaltningsrätten har nu godkänt överklagandet vilket gör att vi i dagsläget står utan beslut om var nya psykiatrihuset ska byggas. Frågan behöver tas upp i Regionfullmäktige innan beslut kan fattas.
Jag, och kollegan Dr Hauksson, intervjuades häromdagen avseende studien om fribiljettspatienter. I samband med detta kom frågor om våra åsikter om de senaste turerna kring psykiatribyggnationen. I det aktuella fallet är det lätt att uttala sig. Det finns övervägande vårdtekniska argument samt en stor enighet hos professionella och patienter om var psykiatrihuset ska ligga.
Idag kommenterade Susanne Frank (M) diskussionen att även hon önskar enighet i frågan – så länge alla andra är eniga med henne. Rent språkligt brukar det uttryckas att man vill ha sin vilja igenom.
En frustration hos mig är att jag inte kan förstå argumenten för en samlokalisering på ett redan trångt sjukvårdsområde. Det enda argumentet som finns för samlokalisering (och som upprepats och återupprepats under tre års tid) är att ”kropp och själ hör ihop”. Jag tror att man från politiskt håll inte förstår vad modern psykiatri och modern slutenvårdspsykiatri handlar om.
Den enskilt vanligaste orsaken till inneliggande psykiatrisk vård är otrygghet. Det kan vara patientens-, närståendes-, kommunens-, samhällets- eller behandlarens otrygghet. Inneliggande psykiatrisk vård handlar mer sällan om utredning för bättre diagnostik eller behandling till bot. Detta utförs mycket bättre i öppenvård – i den miljö där patienten vanligen befinner sig och behandlingen kan utvärderas.
Den viktigaste uppgiften för den slutna psykiatriska vården är att tillskapa trygghet efter att den inneliggande vården tar slut. Detta kan t.ex. röra sig om nätverk, kontaktpersoner, behandlingsupplägg, rutiner, strukturer eller handlingsplaner. De viktigaste kontakterna för den slutna psykiatriska vården är således närstående, kommunen, den psykiatriska öppenvården och andra aktörer i samhället i patientens närhet i hemmet. Den största risken med den slutna vården är att den upplevs som för trygg – vilket leder till att patienten blir mer otrygg vid utskrivning än den var innan inläggning – s.k. hospitalisering.
Detta skiljer den inneliggande psykiatriska vården från den inneliggande somatiska vården. Den inneliggande somatiska vården handlar mer om att utreda och behandla sjukdom där det behövs större resurser än vad som kan erbjudas i somatisk öppenvård. Att försöka trycka på den psykiatriska vården ett somatiskt tankesätt kommer tyvärr att få stora negativa konsekvenser för vidareutvecklingen av modern psykiatri.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Politikerna/lekmän vilseleder medborgarna i sin riktning.
Alliansen önskar enighet i frågan – ja, så länge alla andra är eniga med alliansen och att de få sin vilja igenom. Det är inte demokratisk strategi. Alliansen har överklagat beslutet och skyller rådande ”situation” på de andra partierna. Detta samtidigt som alliansen inte tar något som helst ansvar för sina egna handlingar.
Måste det verkligen vara så mycket manipulation mellan partierna istället för saklighet och en vilja till samarbete för att hitta bästa möjliga lösning för psykiatriska patienter under givna omständigheter? Partierna verkar inte kunna ta sig ur sandlådan och visa sig i alla fall lite ansvarskännande för länet. Vilket förtroende ger detta hos medborgarna, när man gör direkt tvärtom till vad man sagt?
Alla medborgare vill att politikerna skall bestå av kompetenta och politiskt hederliga folkvalda utrustade med ett gott omdöme och ödmjukhet. Med politisk hederlighet menas att man håller sig till fakta, respekterar valresultat, och står upp för viktiga vallöften och inte vilseleder medborgarna fram och tillbaka.
Sjukvården/psykiatri ska vila på vetenskaplig grund och måste också reformeras med utgångspunkt i vetenskap och forskning snarare än politiska och diffusa ideologiska motiv. Det är korta politiska mål som styr i kombination med oklara och diffusa ideologiska grundantaganden. Psykiatrin som blir starkt politiserad framkallar förtroendeklyfta då ideologierna ställs framför vetenskap och forskning.
Landstingens styrelse och nämnder är i praktiken inga kollektiva organ med gemensamt ansvar och gemensamma mål. De politiska ideologierna får oftast en överordnad betydelse och hämmar förmågan att fungera gemensamt. Dessutom ska politikerna när det gäller sjukvård hantera ett område som man inte har någon ingående kunskap om. Inom andra viktiga områden och sektorer sker de stora förändringarna med grund i expertis som stöder sig på just fakta, aktuell forskning, beprövad erfarenhet och möjliga lösning. Regionpolitiker/lekmän genomför istället ogenomtänkta reformen efter eget huvud. Det är inte demokratisk strategi.
I artikel ”Rödgröna majoriteten i regionen gjorde fel” framkommer att ”Alliansen valde att vända sig till förvaltningsdomstolen när den beräknade investeringen bara för vuxenpsykiatrin gick från 315 miljoner kronor till 435 miljoner kronor. Då fanns plötsligt inte ekonomiskt utrymme för nya lokaler till verksamheter som habilitering eller hjälpmedelscentral.”
Med alla diskussioner som förts om att flytta samman vuxenpsykiatrin med CLV ser jag det som mer angeläget att i ett första led slå samman vuxenpsykiatri och neuropsykiatrisk habilitering och för att patienter ska få en sammanhållen och god vård.
Hälso- och sjukvården utgör en mycket stor del av svensk ekonom och påverkar dagligen många människors liv och välbefinnande. Just därför är det så angeläget att de samlade resurserna används på rätt sätt och att verksamheten är ändamålsenligt organiserad. I sjukvård har den allmänna diskussionen ofta handlat om hur psykiatrin ska överföras till somatiken och betydligt mindre uppmärksamhet har ägnas åt hur vuxenpsykiatrin och neuropsykiatrisk habilitering ska organiseras samt hur den öppna vården utanför sjukhuset ska organiseras. En väl utbyggd och accepterad psykiatrivård och neuropsykiatrisk habilitering skulle således ge en billigare vård och avlasta sjukhusen så att dessa kan fokusera de patienter som verkligen behöver denna vårdform och kompetens.
Depressioner, ångestsjukdomar, personlighetsstörningar, borderline personlighetsstörning, stressrelaterade besvär och utmattningssyndrom är mycket vanligt förekommande inom psykiatrin och frekvensen av tillstånden ökar stadigt. Det är rimligt att anta att många av dessa personer också i botten har ett funktionshinder, diagnostiserat eller inte. De flesta patienter har ingen kontakt med neuropsykiatrin och är utan diagnos. Vi vet att associerade problem och/eller komorbida diagnoser är vanliga, till exempel ångest, depression, bipolär sjukdom och missbruk. Social problematik, relationssvårigheter, konflikter, svårigheter på arbetsplatsen, mobbing, arbetslöshet, impulsivitet, aggressivitet, kriminalitet och missbruk är faktorer som är viktiga att beakta i ett perspektiv som rymmer kunskap kring psykiatriska sjukdomstillstånd och neuropsykiatriska funktionshinder.
De flesta psykiatriska sjukdomstillstånd, framförallt depressioner och ångestsjukdomar (paniksyndrom, tvångssyndrom, fobier med mera), är vanligare hos personer med neuropsykiatriska funktionshinder än i normalbefolkningen men tar sig ofta annorlunda, atypiska uttryck. Vanliga neuropsykiatriska diagnoser är autism, Aspergers syndrom, ADHD och Tourettes syndrom. Även mental retardation eller begåvningshandikapp bör räknas till gruppen. Andra tillstånd som ofta är kopplade till neuropsykiatriska funktionshinder är språkstörning, dyslexi och tvångssyndrom.
Personlighetsstörningar kan ofta ytligt sett likna dessa diagnoser och på symptomnivå så skiljer sig inte alltid dessa från ADHD respektive autism. De diagnostiska kriterierna för t.ex. schizoid personlighetsstörning stämmer i stort sett överens med kriterierna för Aspergers syndrom. Borderline personlighetsstörning har många gemensamma drag med ADHD. Skillnaden är att Aspergers syndrom och ADHD är utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar som är medfödda eller som debuterat tidigt i barndomen och som påverkat den normala utvecklingen. En person kan uppfylla kriterierna för både personlighetsstörning och t ex autism. Frågan blir då vilken diagnos som har det största förklaringsvärdet och vilken diagnos som ger bäst vägledning när det gäller stöd och behandling.
Dagens samhälle erbjuder ett enormt utbud av information. Att orientera sig i vårdapparaten är komplicerat. Tidsbeställning, uppringning och kontakt med läkarmottagningar kan ofta vara svårt för personer med psykiatriska sjukdomstillstånd och neuropsykiatriskt tillstånd. För personer med psykiatrisk sjukdom/funktionshinder kan kontakterna med vården bli tålamodsprövande. Många kan behöva hjälp av någon annan för att det inte skall bli oöverstigligt besvärligt. Personer med psykiatrisk sjukdom/funktionsnedsättning kan ha svårare för att beskriva, klargöra och tolka sina symptom oavsett om besvären är fysiska eller psykiska till sin natur. Information från vårdpersonal kan också vara svår att inhämta, komma ihåg och förstå. All kommunikation försvåras av stress och tidspress.
För patienter med psykiatriska sjukdomstillstånd och neuropsykiatriskt tillstånd är behovet av samordning mellan huvudmän och verksamheter av avgörande betydelse för en god livskvalitet. Samverkan och samordning mellan såväl egna verksamheter som med andra vårdgrannar är därför ett område som måste prioriteras och åtgärder vidtas för att åstadkomma förbättringar.