Om inneliggande psykiatrisk vård
Tänkte fördjupa mig i, och förtydliga, gårdagens korta rader om inneliggande psykiatrisk vård. Det finns mycket lite forskning kring nyttan av inneliggande psykiatrisk vård. Det blir alltså en fråga om vårdideologi och personliga åsikter.
När vi medborgare söker akut somatisk sjukvård på sjukhus så söker vi på grund av någon allvarligare skada eller symtom. På sjukhuset finns inte bara kompetensen utan också all teknik samlad för att utreda de symtom vi söker för behandla den eventuella sjukdom vi har. Vi stannar på sjukhuset tills alla utredningar är utförda och rätt behandling har kunnat påbörjas.
Psykiatrisk inneliggande vård fungerar inte på samma sätt. Det behövs vanligen ingen teknik för att utföra psykiatrisk diagnostik eller ge psykiatrisk vård (ECT och tvångsåtgärder undantaget), Diagnostiken blir inte bättre inne på en psykiatrisk avdelning. Kanske går det snabbare men det blir inte mer träffsäkert. Majoriteten av patienterna inom psykiatrin är dessutom kända sedan tidigare och diagnosen är redan klar. Vanligen söker inte patienten för att den drabbats av en ny psykiatrisk sjukdom utan för att den drabbats av försämrat mående i sin redan kända sjukdom. Oftast är det inte sjukdomen som förvärrats utan någonting utanför sjukhuset som har förändrats för patienten. Kanske har patienten slutat ta sina läkemedel, kanske har det blivit för mycket alkohol, kanske har någon stressfaktor (konflikter, kränkningar, förluster…) dykt upp vilket leder till försämring.
Det är alltså inte säkert att det är patientens behandling som behöver förändras i första hand under den inneliggande vården, utan istället stödet för patienten utanför sjukhuset (hjälp att ta sina läkemedel, hjälp att hålla sig ifrån alkohol, hjälp att hantera stressfaktorerna i livet…). Om psykiatrin bara skulle behandla patienterna inne på avdelningen och strunta i världen utanför så skulle det inte bli bra vård. Det skulle bli långa vårdtider och många återinläggningar.
Det finns ett antal diagnoser där det definitivt finns vinster att vården sker inneliggande på psykiatrin; allvarligare psykotiska tillstånd, melankoliska depressioner, maniska skov i bipolär sjukdom, abstinensbehandling vid beroendetillstånd och anorexia nervosa, för att nämna de mest självklara. Vid dessa sjukdomstillstånd liknar den psykiatriska vården den somatiska vården. Men det är inte framför allt tekniken eller behandlingen som behövs för inneliggande vård, utan behovet av omvårdnad, d.v.s. att stötta patienten att undvika destruktiva beteenden.
Av medicinska skäl finns det orsak att hålla vårdtiderna korta för att undvika bl.a. hospitalisering. Av politiska skäl finns samma behov för att hålla kostnader nere. Någonstans finns det förmodligen en botten där den psykiatriska vården blir lidande för att det finns för få inneliggande vårdplatser. Om man önskar hålla vårdtiderna korta så finns det två vägar att gå: Man kan skära ner antalet sängplatser vilket tvingar fram kortare vårdtider – alternativt ändrar man synsätt angående vad en inneliggande vården ska leda till. Däremot vinner man ingenting genom att ge mer vård under den inneliggande tiden (förnyade och återupprepande av utredningar, fler och högre doser läkemedel som delas ut oftare, en bunt terapeuter som speedterapeutar de inneliggande patienterna, fler läkarsamtal, mer tvångsåtgärder, starkare ström vid ECT, större matportioner till anorektiker o.s.v.).
Det finns inga större vinster att prova fram en perfekt medicinering på en avdelning. En perfekt medicinering som fungerar på avdelningen kanske inte fungerar alls i hemmet. Medicinering provas med fördel fram i öppenvården.
De två viktigaste aspekterna av inneliggande psykiatrisk vård är omvårdnad och efterplanering, och det är dessa funktioner som ska lyftas fram. Omvårdnaden ska ge akut trygghet för att stabilisera läget för patienten, och efterplaneringen ska öka chanserna för att denna trygghet ska bestå efter avdelningstiden.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Svensk psykiatri står inför en stor och spännande utmaning. Både den samlade kunskapen och forskningsrönen som ligger till grund för de psykiatriska behandlingsmetoderna har ökat. Samtidigt som framstegen ger förbättrade behandlingsmöjligheter så tilltar förväntningarna på vården då effektivitets- och samordningskraven intensifierats. Parallellt med denna utveckling ökar den psykiska ohälsa i samhället och behovet av psykiatrisk kompetens är omfattande. Motsvarande kunskapsexpansion, som den inom psykiatrin, äger rum inom all kunskapsintensiv medicinsk verksamhet.
I och med avinstitutionaliseringen i Sverige i mitten av 1990- talet reducerades antalet sängplatser drastiskt. Den samhällsbaserade öppenvårdspsykiatrin förväntas numera vara den viktigaste arenan för psykiatriska vårdinsatser. Patienterna med allvarlig psykisk sjukdom ska integreras i samhället. De bör tillförsäkras en god psykosocial funktion, meningsfull sysselsättning och tillfredsställande livskvalitet. Modern psykiatriöppenvård förutsätts, pga. ökad kunskap och förbättrade verktyg, i högre grad än tidigare motverka försämring/återfall, sjukhusinläggning och kognitiv funktionsnedsättning.
Utmaningarna är flera. De samhälleliga skyddsnätet är ofta bristfälligt och många patienter lever socialt isolerade och marginaliserade i en ekonomiskt utsatt situation. Hög samsjuklighet, det vill säga psykiskt sjukdomstillstånd samtidigt med neuropsykiatriska tillstånd eller substansberoende, är allt vanligare. Stigman och negativa attityder försvårar samhällsintegration och rehabilitering och mortaliteten är kraftigt ökad. Den sammansatta sjukdomsbilden avgör behovet av vårdinsatser och ett visst mått av slutenvård kommer alltid att behövas.
Psykiatrins uppdrag är omfattande och skiljer sig markant från övriga medicinska specialiteter. Utöver regelrätt sjukvård ska psykiatrin dessutom hantera sjukdomar som har en omfattande psykosocial och ekonomisk inverkan på både patientens och de närståendes liv. Berörda professionella behöver vara uppdaterade beträffande bästa tillgängliga vetenskap och beprövad erfarenhet. Psykiatrin omfattar inte bara kunskap om hjärnan utan även kunskap om psykologiska, sociala och andra medicinska aspekter av det högintressanta fält som berör begreppet att vara människa. En bärande alliansskapande relation till patienten är en förutsättning för att optimal psykiatrisk vård ska kunna bedrivas.
Att leva långa perioder i ett psykiatriskt och socialt kaos, innebär ofta en förlust av ett flertal viktiga funktioner och minskar därmed möjligheten till ett drägligt liv i ett socialt samspel med andra medmänniskor. Ett uppdrag inom den psykiatriska vården är att, så långt det är möjligt, försöka återskapa struktur och kontinuitet i det dagliga livet. Det gäller att hitta en lämplig funktionsnivå för att varje patient genom ett strukturerade pedagogiskt lärande. Där ges möjligheter till nyorientering gällande sysselsättningen, aktiviteter, boende eller ekonomi, men även att tillvarata möjligheterna till att förmedla kontakt med en stödperson.
Myndighetskontakter och sociala kontakter är andra viktiga delar att hjälpa patienten med. Det är också viktigt att patienten får hjälp att skapa rutiner när det gäller tid och rum så att denne kan försöka planera sin tillvaro. Att patienten får öva sig i socialt samspel och konsekvenstänkande samt att förstå vinsterna med detta förhållningssätt är viktiga bitar i psykiatrisk vård. Genom att hjälpa patienterna med dessa moment bidrar personalen med att patienten återfå en del av självförtroendet och tilliten till sig själv och till omgivningen.
Ytterligare ett uppdrag är att försöka lära patienten att hantera sin psykiska sjukdom så att han/hon inte hamnar i samma situation igen. Det är viktigt att patienten får lära sig förstå och se mekanismerna bakom den psykiska sjukdomen/funktionshinder för att lära sig se hur det ser ut vid eventuell försämring. Genom att kunna se vilka de utlösande faktorerna är, och genom att förstå sin symtomatologi, kan patienten bättre tillämpa sina kunskaper om åtgärder för snabb hjälp. Det psykiatriska/pedagogiska arbetet bör ske mycket strukturerat och vara ständigt återkommande. Det tar tid att lära sig hantera livet på nytt och att skapa ett fungerande system efter var och ens förutsättningar. Det är då viktigt att fokusera på det som fungerar och att se det positiva så att patienten kan hitta framgången i det han/hon gör.
Psykiatriska/neuropsykiatriska patienter har ett behov av stöd i sin vardag även på hemmaplan. Det kan röra sig om stöd i att strukturera sin vardag, hjälp med att göra upp veckoscheman, konstruera instruktioner för städning, tvätt och annat som hör vardagen till eller tekniska hjälpmedel som kognitiva hjälpmedel för att förstå tid (exempelvis en handdator för planering). Den personliga ekonomin kan bli besvärlig att hantera, behov finns av stöd i att disponera sin inkomst så att den räcker, betala räkningar i tid och planera inköp. Behov av god man och kommunala insatser finns hos många.
Många vuxna behöver stöd i att flytta hemifrån, att välja boende, arbete, daglig verksamhet, ordna sin försörjning, veta vilka rättigheter man har och att söka insatser. Därtill kommer hjälp i kontakterna med olika myndigheter, Gruppen vuxna med psykiatrisk utvecklingsstörning är medicinskt underförsörjd i dagens sjukvård. Bristande kunskaper och erfarenhet i vården medför stora problem. Sjukvården är inte anpassad till patienter med samsjuklighet psykiska sjukdomstillstånd och de neuropsykiatriska svårigheterna. Därför är det angeläget att i ett första led slå samman vuxenpsykiatri och neuropsykiatrisk för att patienter ska få en sammanhållen och god vård.
Personer med arbetsförmåga behöver stöd i att komma in och etablera sig på arbetsmarknaden. Stöd behövs för att hitta arbetsgivare, lämpliga arbetsuppgifter, ge inledande instruktioner för hur man utför arbetet samt i att stödja och följa upp situationen på arbetsplatsen. Med rätt stöd kan dessa personer vara en resurs på arbetsmarknaden. Nuvarande resurser är emellertid otillräckliga. För personer som saknar arbetsförmåga behövs en individuellt anpassad och meningsfull sysselsättning i form av daglig verksamhet eller möjlighet till studier.
Personer med psykiska sjukdomstillstånd/neuropsykiatriska har även stora svårigheter att sysselsätta sig på sin fritid. De behöver stöd i att hitta och delta i aktiviteter, att komma ut och exempelvis motionera. Många behöver detta stöd i form av hjälp från kontaktperson/ledsagare eller boendepersonal.
På grund av funktionsnedsättning har många personer med psykiska sjukdomstillstånd/neuropsykiatriska tillstånd svårigheter att äta en varierad kost, varför flera har behov av dietist. Svårigheterna kan röra sig okunskap om att kroppen behöver näring, eller hjälp att sätta ihop menyer som är lättlagade och varierade.
Beteendestörningar är vanliga för personer med psykiska sjukdomstillstånd/neuropsykiatriska tillstånd. En del skadar sig själva eller andra. Beteendestörningar kan också handla om att personen rymmer, har fobier, har tvångssymptom, är deprimerad etc. Personen behöver personal med kunskap om hur man bemöter och undanröjer beteendestörningarna.
Förutom insatser riktade mot den enskilde eller mot personal som arbetar kring personen, finns i gruppen anhöriga till målgruppen ett omfattande behov av kunskap, samtalsstöd och avlösning.
För att utveckla kunskaperna och insatserna för denna skulle kommunerna behöva samarbeta med landstinget kring: Tekniska, kognitiva hjälpmedel. Information och överföring av kunskap. Handledning. Utveckling av hela området. Medicinering och ansvarsfrågor kring vem är behandlande läkare. Regelbundna uppföljning och bättre samarbete med psykiatrin/neuropsykiatrin.