Nyårsmål 2018
För tre år sedan ställde jag upp mål för det kommande året. Nu blev ju inte året 2015 riktigt som planerat och 2016 har till stor del fått gå till att reparera skadorna från 2015. 2017 började det däremot röra sig i rätt riktning igen. Målen är fortfarande inte uppfyllda men en del har fortsatt röra sig i positiv riktning:
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. – Nej, så bra har det inte blivit. Under september 2017 försvann dock plötsligt den drygt elva år gamla idén att alla självmord ska Lex Maria-anmälas. Suicid ska alltså inte, per automatik, räknas som vårdskador. Däremot ska det fortsatt utföras lokala händelseanalyser och om det upptäcks felaktigheter i vården så ska suicid fortsatt anses vara en vårdskada och anmälas enligt Lex Maria. Fortfarande anses utebliven suicidriskbedömning vara en orsak till suicid, vilket strider mot vetenskapen.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Nej, och jag har fortfarande inte intrycket av att vi kommer närmare någon lösning. Den patientgrupp (som både har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom) som är i störst behov av tydlighet och struktur i omhändertagandet ska fortsätta gå till två parallella enheter som gör i stort sätt samma sak fast på olika sätt. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd ska fortfarande utföras på två olika sätt beroende på var patienten råkar hamna först.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. – Ja! Från och med september finns fungerande vårdplaner och stöd för detta i datajournalen Cambio Cosmic. Alla patienter inom psykiatrin har ännu inte vårdplaner, men åtminstone 10% har hunnit få det under de fyra månader som möjligheten har funnits. Detta får anses vara ett stort framsteg!
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Nej, egentligen händer ganska lite på den fronten. Möjligtvis har några tankar smugit sig in bland administratörerna som utför händelseanalyser. IVO har som sagt inte haft några åsikter senaste året. Det finns kanske en liten vridning från aktivt utpekande av enskilda medarbetare och rutinskrivarhysteri till en sundare bedömning av enskilda ärenden, men om detta är tillfälligt eller mer permanent för kommande år visa. Några nya metoder är inte aktuella i dagsläget.
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Nej. Jag har min definition klar men det tar nog ytterligare några år innan resten av psykiatrin inser behovet. Det första steget i patientsäkerhetsarbete är ju att veta vad en vårdskada är, det andra steget är att ta fram metoder för att förhindra dessa vårdskador. Psykiatrin idag jobbar motsatt – man försöker förhindra vårdskador men man vet inte vad en vårdskada är. Det är därför man inte lyckas.
Jag återanvänder mina mål ytterligare ett år
dralbinsson 
Bra inlägg!
Bra att du arbetar målinriktat. Att sätta mål, både personliga och för verksamheten, är oerhört viktigt för att nå framgång. Dock är det så att de flesta människor inte sätter mål överhuvudtaget, vare sig för sig själva eller sin verksamhet. Hur ska de då veta vilka vägar de ska välja?
Ett talande citat kommer från ”Alice i underlandet”, som handlar om vikten av att sätta tydliga mål. Det var en gång en liten flicka som hette Alice i underlandet. Alice gick på en stig genom skogen, och plötsligt delade sig stigen och blev till två stigar. När hon stod vid vägkorsning obeslutsam så upptäckte hon katten i ett träd och bad honom om råd: Alice frågade ”- Vilken väg ska jag välja? Det beror på vart du är på väg, svarade katten. Det vet jag inte, sa Alice. Om du inte vet vart du ska, då kan det kvitta vilken väg du går, svarade katten snabbt.” Lite så fungerar det i livet också. Utan mål är det svårt att välja väg och ta beslut, och det är lätt att vi hamnar på villovägar och tar felaktiga beslut. Mål skapar riktning, motivation och drivkraft, när man tänker på dem ska man känna känslan av att jag måste ta mig dit.
En av dina mål är att få socialstyrelsen/ivo att överge sin fixering på suicidriskbedömningar.
I Sverige ansvarar två myndigheter för att ge hälso- och sjukvården förutsättningar att arbeta evidensbaserat. Den första är SBU (statens beredning för medicinsk utvärdering), som ansvarar för att producera beslutsunderlag bestående av resultat från medicinsk forskning. I sak handlar det om systematisk utvärdering av det vetenskapliga underlaget för metoder inom hälso- och sjukvården samt spridning av resultaten. Den andra myndigheten är Socialstyrelsen, som bl.a. genom att producera nationella riktlinjer för verksamheter i hälso- och sjukvården ger stöd för prioriteringar och implementering av evidens.
SBU och Socialstyrelsen har nationella uppdrag att ta fram beslutsunderlag för hälso- och sjukvården. Dessa beslutsunderlag baseras på systematiska översikter. De nationella rekommendationerna omsätts i medicinska riktlinjer och rutiner, både på landstingsnivå/regionnivå och på mer lokal nivå, såsom sjukhus.
SBU konstaterar i sin rapport (2015) att det saknas vetenskapligt stöd för att instrument som används för bedömning av suicidrisk är tillförlitliga. Där står det att ”det saknas vetenskapligt stöd för att något skattningsinstrument har tillräcklig tillförlitlighet för att användas för att förutsäga framtida suicid”. Min fråga till Socialstyrelsen/ivo är: Vilken betydelse kan ett sådant kunskapsunderlag ha för sjukvården, för medicinskt ansvariga chefer och för socialstyrelsen/dem som utarbetar riktlinjer och vårdprogram?
En annan fråga är: Vad fyller egentligen lex Maria-utredningarna/händelseanalyser för funktion i dag? Ett problem med lex Maria-utredningarna/händelseanalyser är att åtgärderna oftast ligger på en mikronivå. Några exempel kan vara att utfärda nya lokala riktlinjer för en avdelning eller att internutbilda personalen på avdelningen. Min fråga till Socialstyrelsen/ivo är: Är det verkligen så att psykiatrivårdens problem och patientsäkerhetsproblemen i en sådan oerhörd majoritet av fallen går att hitta på en mikronivå? Riskfaktorerna ligger nog på en annan nivå.