Vållande till annans död
2004-09-30 meddelas dom i Göteborgs tingsrätt (Mål nr B 10554-03). En psykiatriker har gjort en bedömning av en patient som senare har tagit sitt liv, och psykiatrikern döms för vållande till annans död. Självmordet har inträffat drygt fem år tidigare (Augusti 1999), och det är otydligt varför det har tagit så lång tid att slutföra rättegången. Straffet blir villkorlig dom, samt att läkaren får betala kostnaden för försvaret.
Ur domen:
”EE har av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften och har därigenom orsakat Hs död. Oaktsamheten har bestått av följande. EE har trots att H samma dygn försökt beröva sig livet, trots innehållet i det vårdintyg som utfärdats samma dag, trots innehållet i Hs vårdjournaler och trots att han fortfarande var påverkad beslutat att inte inta honom för tvångsvård och ej heller ens kvarhålla honom enligt LPT.”
Bakgrunden är en tragisk historia om en ung patient som fastnar i substansmissbruk, och som under drogrus begår farliga handlingar och uttalar dödsönskan, men vid tillnyktring förnekar självmordsavsikter. Psykiatrivården svarar upp med kortvarig tvångsvård under patientens rus, och där tvångsvården senare släpps då patienten kommer ur ruset. Det är den sista läkaren som pratar med patienten, och som släpper tvångsvården, som blir anklagad och senare fälls för vållande till annans död.
Domen är naturligtvis intressant ur ett flertal perspektiv. Den visar att det, för en psykiatriker i Sverige, är möjligt att bli dömd i en rättegång för att ha misslyckats med att förutspå framtiden. 2004 är snart 15 år sedan men är knappast forntida historia utan får betraktas som nutid. Det finns ett antal iakttagelser som jag tycker är värda att diskutera. Jag hoppar över de uppenbara delarna om att detta naturligtvis är ett rättsövergrepp och en personlig tragedi för den drabbade läkaren.
- En av de viktigaste drivande krafterna i målet är en nära anhörig som, dessutom råkar vara psykiatriker själv, dessutom professor i psykiatri, och dessutom har inlett behandling av patienten innan patienten övergår till ett mer manifest missbruk. Denna anhöriga/psykiatriker/professor är ett huvudvittne (en av fem som hörs i målet) och vittnar bland annat om att det inte går att göra en suicidriskbedömning på 30 min, eftersom ”Man kan aldrig lita på vad en patient säger under ett så kort samtal” (för att citera domen). Det finns naturligtvis inga belägg för ett sådant uttalande utan detta är sprunget ur professorns egen fantasi.
- Den anklagade, och senare dömda, läkaren uppger att hon gjort en korrekt suicidriskbedömning och att hon till stöd för detta bland annat använt den s.k. suicidstegen. Ett vårdintyg var redan skrivet på patienten och den anklagade läkaren uppgift var att pröva om det fanns lagligt stöd för att vårda patienten på tvång. I sin bedömning finner hon att det inte fanns laglig grund för att vårda patienten på tvång.
- En viktig iakttagelse är att samtliga hörda vittnen, den anklagade läkaren, och tingsrätten själv, resonerar utifrån om bedömningen var korrekt eller inte vid tillfället den gjordes. Detta är alltså samma typ av diskussion som att resonera om den anklagade har spått rätt i en kristallkula eller inte. Tillbringade den anklagade tillräckligt lång tid vid kristallkulan? Putsades kristallkulan tillräckligt noga innan spådomen? Var kristallkulan tillräcklig stor för att korrekt fungera som spåkula? Samtliga inblandade i rättegången, inklusive den anklagade lider av vanföreställningen att det går att förutspå framtiden, och lider också av vanföreställningen att inlåsning på psykiatrisk avdelning förhindrar självmord. Ingen framför förnuftets röst att hela rättegången bygger på myter om hur suicid kan förhindras. Detta är vidskepelse av medeltida mått och att jämföra med forna tiders häxprocesser.
- Ingenting gott har kommit av denna rättegång och denna dom. Myten om hur suicid kan förhindras med inlåsning och myten om att läkarens uppgift är att läsa tankar och avslöja patienters lögner har förstärkts. Ryktet om att moderna läkare måste acceptera vidskepelse i sin dagliga gärning, eller riskera rättegång, har bevisats vara sanna. Detta i sin tur har lett till den skräck som gör att tusentals medborgare låses in vart år utan orsak, av läkare som är rädda för påföljder.
Den här domen är en skam för rättssystemet och en skam för psykiatrin.
Jättebra inlägg!
Jag håller helt med om att samtliga inblandade i rättegången lider av vanföreställningen att det går att förutspå framtiden, och lider också av vanföreställningen att inlåsning på psykiatrisk avdelning förhindrar självmord.
Att knarka har aldrig nått någon större acceptans i vårt samhälle. Det är olagligt och vi förknippar det med grov kriminalitet, våldsbrott, prostitution och ”under världen” i största allmänhet. Det finns ingen ”vurm” på samma sätt som för alkohol, även om krafter genom åren verkat för legalisering och därigenom normalisering av bruk eller missbruk av framför allt cannabis men även amfetamin. Man kan i debattartiklar läsa att den svenska narkotikapolitiken ”misslyckats” och att det är ”meningslöst” att behålla kriminaliseringen av narkotikainnehav. I mitten på 1960-talet genomfördes ett experiment med legal förskrivning av narkotika, såväl centralstimulantia som opiater, både för injektionsbruk och peroralt bruk, som med Socialstyrelsens goda minne leddes av några läkare i Stockholm. Det slutade med förskräckelse. Efter att det hela hade glidit ur förskrivande läkarens kontroll och några uppmärksammade dödsfall inträffat, avslutades experimentet.
Argumentationen för legalisering har hela tiden varit att man genom att avkriminalisera hanteringen ska kunna ge missbrukarna möjlighet till ett normalt liv och minska rekryteringen till missbruk av tyngre droger. Att det skulle förhålla sig så har inte påvisats, och i stället har svenska myndigheter hållit fast vid restriktiv narkotikapolitik som gjort att man i alla fall i Sverige inte kan spåra samma uppgivenhet inför problemet som märks här och var på den europeiska kontinenten och ända upp i FN.
Narkotikamissbruk bör nog inte räknas som psykisk sjukdom. I abstinensfas är det vanligt att missbrukaren uppvisar såväl ångestsymtom som depressiva tecken utan att det behöver finnas någon egentlig samsjuklighet med ångest- eller depressionssjukdomar.