Hetsätningsstörning i ICD 11

Den nya manualen för kodning av sjukdomar har kommit. ICD 10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems ) byts ut mot ICD 11. ICD 10 har drygt 25 år på nacken och det behövdes en modernisering, inte minst av psykiatrikapitlet. Det finns en hel del att kommentera om den nya klassificeringen, och jag tänkte diskutera Hetsätningsstörning.
Diagnoserna i ICD delas in i kapitel där t.ex. neurologiska diagnoser har ett kapitel och endokrinologiska diagnoser har ett annat kapitel. De psykiatriska diagnoserna har också sitt kapitel, vilket gör att koder för psykiatriska tillstånd alltid börjar med bokstaven F. Detta kommer att bytas till siffran 06 i ICD 11.
Det är viktigt att komma ihåg att Diagnoser inte är samma sak som sjukdomar. Bara för att det finns en diagnos betyder inte det att tillståndet är en sjukdom. Tvillinggraviditet (O30.0), Fetma (E66.9) och Extrem fattigdom (Z59.5) är diagnoser men är inte sjukdomar. Diagnoser är koder för att registrera orsaker till sjukvårdsbesök – och måste inte vara sjukdomar även om det vanligtvis är så.

Hetsätningsstörning ska i ICD 11 klassificeras som en beteendestörning bland psykiska sjukdomar. Detta var ingen direkt överraskning eftersom DSM 5 redan klassificerat Hetsätning som en diagnos (I motsats till transsexuella, som inte ska stigmatiseras, så ska hetsätare stigmatiseras genom att kodas bland de psykiska sjukdomarna?).

6B82 Binge eating disorder is characterized by frequent, recurrent episodes of binge eating (e.g., once a week or more over a period of several months). A binge eating episode is a distinct period of time during which the individual experiences a subjective loss of control over eating, eating notably more or differently than usual, and feels unable to stop eating or limit the type or amount of food eaten. Binge eating is experienced as very distressing, and is often accompanied by negative emotions such as guilt or disgust. However, unlike in Bulimia Nervosa, binge eating episodes are not regularly followed by inappropriate compensatory behaviours aimed at preventing weight gain (e.g., self-induced vomiting, misuse of laxatives or enemas, strenuous exercise).

Hetsätning orsakar ett lidande och kan leda till övervikt vilket i sin tur kan leda till viktrelaterade sjukdomar som i sin tur kan leda till för tidig död. Det finns alltså en poäng att använda sig av hetsätning som en diagnos och se om det finns någonting som sjukvården kan göra för att minska beteendestörningen.

Ett problem med hetsätningsproblematiken är formuleringen av diagnosen. I västvärlden kan beskrivningen stämma in på en stor mängd av befolkningen. Knappt hälften av alla svenskar har idag övervikt eller fetma enligt nuvarande kriterier, d,v,s, BMI >26. En gissning är att majoriteten av dessa skulle anse att de minst en gång i veckan äter mer än de brukar och att de har svårt att begränsa matintaget vid dessa tillfällen. Kanske inte alla tycker att hetsätningsperioden är ”mycket ångestframkallande”, men många känner säkerligen skuld eller äckel efter ätandet. Beroende hur beskrivningen av diagnosen ska tolkas så kan vi plötsligt stå med 10-20% av befolkningen som lider av en psykisk sjukdom som heter Hetsätningsstörning. Det kommer att vara oerhört svårt att differentiera mellan hetsätningssyndrom och ”vanlig” övervikt.

Vad kan psykiatrin göra för dessa personer? En diagnos bör ju helst passa ihop med en behandling.

Enligt SBU finns det resultat för psykoterapi, både KBT och IPT, samt för läkemedel av SSRI-typ eller Lisdexamfetamin (Elvanse). Dessa resultat kommer från ett antal mindre, väl kontrollerade studier, och det kommer att vara tveksamt om de kommer att fungera för en större del av befolkningen, vid den massbehandling som kommer att krävas. Av erfarenhet vet vi dock att Lisdexamfetamin vanligen är effektivt mot både hetsätning och övervikt, för att hungerkänslorna försvinner. Det är samtidigt ett läkemedel som höjer koncentrationsförmågan, minskar trötthet och ger en viss lyckokänsla.

Jag anar en framtid där en stor grupp patienter kommer att önska centralstimulantia/Lisdexamfetamin för att minska sin hetsätning/övervikt och måste således förbereda mig på vilken inställning jag ska ha till behandling och diagnostik. Den enkla vägen att gå är naturligtvis att ge lisdexamfetamin till alla. Det följer riktlinjerna och vetenskapen och kommer att generera många nöjda patienter. Det kommer också att generera biverkningar i form av manier och psykoser (som är biverkningar av Lisdexamfetamin) samt en hög kostnad för uppföljning av läkemedlet.

Alternativt kan jag ha en mer restriktiv inställning och undvika att ställa diagnosen och inte behandla över huvud taget.

Problemet sträcker sig också utanför psykiatrin. Allt fler människor med grav övervikt erhåller nu för tiden operationer av magsäcken. Detta ger evidensbaserad viktminskning, men genererar ett antal andra problem, som sedvanliga risker med operationer och psykiska problem hos en grupp människor som tidigare behandlat sin stress med mat.

Jag är inte nöjd med att samhällsproblemet med hetsätning och övervikt dumpas på sjukvården som inte kommer att lösa problemet utan att orsaka följdproblem. Jag är inte heller nöjd med att sjukvården (kirurgin och psykiatrin) accepterar att ta på sig att lösa detta samhällsproblem.